rarvaddå bonus?

Man säger ju "dagmamma" ibland också även om de inte heller är mammor.

Det är ett uttryck och folk förstår vad man menar när man säger det.

Om jag ska hämta min styvbarn på skolan.
- Hej vem är du?

-Jag är barnets pappas sambo.
-Jag är barnets extra vuxen i hushållet.
-Jag är barnets styvmamma.

Jag föredrar det sistnämnda. Enkelt, tydligt, går fort att säga. Alla fattar vem man är.

Själva ordet "styvmamma" vet jag faktiskt inte vad det härstammar från om det nu är det du undrar. Se nedan från wikipedia.

Ordledet styv- är fornnordiskt och besläktat med stuv, stump, stympad, ofullständig. Många använder i dag termen bonusbarn om sin partners barn från tidigare förhållanden. Det är emellertid en vidare term, eftersom den även omfattar barn till en sambo eller någon annan som man har ett fast förhållande med. Till bonusbarn finns det således inte alltid en juridisk koppling.[1] Modernare, vardagliga beteckningar för styvfar och styvmor är plast- eller bonusmamma respektive -pappa. Förledet plast- är dock relativt ovanligt rörande barnen.

Hoppas detta gjorde dig klokare :)

Förstår inte heller varför man ska blanda in mamma- eller pappa efter något prefix såvida inte någon av föräldrarna är döda och särkullsbarn bor heltid i en familj, då kan jag tänka mig att det kanske kan vara en slags trygghet för barnet att kunna kalla någon annan den roll de fått inta.

Jag tycker uttrycket biomamma är konstigare än bonusmamma.

...javisst är det konstigt att det ska behöva förtydligas vem som är mamma, det är väl egentligen en självklarhet kan man tycka.
Det finns mamma, det finns pappa och så finns det de som inte är det, konstigare än så borde det inte vara. 

Jag har alltid presenterat mig som sambo till pappan, aldrig på något annat sätt

Så gör även jag ibland och gjorde alltid så i början.

Dock så vill gärna barnen kalla mig styvmamma (Inte till mig men om mig). Ordet blev introducerat för dem av deras mamma. På något sätt så känns det som om barnen tycker det är lite skönt att få ett namn på den personen som faktiskt träffar dem precis lika mycket som deras föräldrar.

Jag själv när jag pratar om min mammas man för andra kallar jag honom styvpappa och har gjort det sen tonåren.

Man kan väl konstatera att det är en smaksak.

Min sambos barn avskyr orden styv och bonus, för dom är jag NN, pappas sambo, deras yngsta syskons mamma. Så när de pratar om mig inför vår gemensamma då säger dom ibland "din mamma" (ofta i sammanhang som "lyssna på din mamma nu"), annars är det alltid mitt förnamn som gäller.

Kan man inte bara acceptera att alla säger det som känns bäst för dem istället för att störa sig på vad ANDRA nu säger? Vill nån säga ett ord som innehåller "mamma" och en annan tycker det känns konstigt så kan väl bara den första göra det och den andra helt enkelt välja ett eget ord.

Min mans dotter brukar för det mesta säga att jag är hennes extramamma (oftast då folk tror att hon är min eftersom vi är väldigt lika i färger och kroppsbyggnad) och det är helt ok för mig. Nån gång har hon sagt "mina brorsors mamma" och hon har säkert sagt styvmamma nån gång med. Oftast säger nog jag att jag är hennes pappas fru men det händer inte så ofta att jag presenterar mig eftersom vi bor i olika städer och jag aldrig hämtat på t ex fritids.

Dock skulle det nog kännas VÄLDIGT krystat att säga "Hej, jag är X andra vuxna i hushållet..." - och det skulle nog ta en stund innan jag fattade vad de menade om nån av mina elever skulle bli hämtad av nån som presenterar sig så.

Så säger min mans barn också när dom pratar med våra små.