Osäker nybliven bonusmamma.

om ni ska leva ihop så måste ni lösa det här tillsammans helt enkelt.

självklart är barnet alltid nr 1 - Men det innebär INTE att han helt ska strunta i dig helt å hållet.

Kan ni försöka kompromissa om dom helger han har sitt barn?  Kan ni kanske försöka göra gemensamma saker som en "familj" så att ni alla har del i det ni gör. Kanske gå på nån djurpark, gå på badhuset och såna saker.

och så gäller det att du hittar din plats i den här trion helt enkelt. Du är hans flickvän och framtida sambo och ni kanske vill ha egna barn, då måste du försöka hitta en plats där du får finnas till.

Sätt er ner och prata om det här helt enkelt.

Jadu. Det kommer inte gå över. Ungen är ju bara 1 ½ år. "Barnet har svårt att släppa pappa greppet och de börjar bli frustrerande." <-- Det är liksom en orimlig förväntan när han är så liten.

Antingen accepterar du, eller så får du göra slut. Du får alla uppmärksamhet all övrig tid.

Har varit typ i din sits själv, men jag vande mig när jag började intressera mig för barnet och fick känslor för det.

Hej!

Jag förstår hur du känner.

För drygt 6 år sedan träffade jag mannen i mitt liv (Vi väntar nu en gemensak knodd.. )

Vi har egentligen kännt varandra sedan grundskolan, men det var först på en genemsam skidsemester med gemensamma vänner som vi hittade varandra. Han hade då en dotter på 1 år och 10 månader som han träffade varannan helg samt en eftermiddag i veckan.

Han var väldigt tydlig med att hans dotter kom först och att han redan fått slåss om att få tillbringa tid med henne. Skulle vi bli någonting seriöst fick jag finna mig i att hon kommer först.

Till en början var det lite svårt. Vi var superkära när hans dotter inte var med, men då hon var med då var jag mer som en kompis till honom. Han ville vara absolut säker på oss innan han släppte in mig mer i hennes liv. Han ville dock att jag från dag ett tog ansvar som en vuxen människa. Precis som om det varit ett barn i min egen släkt.

Kärleken mellan hans dotter och mig har växt sig starkare år för år... jag lovar det blir lättare.  
Min sambo har genom åren kämpat för att få sin dotter mer då han och hans ex har gemensam vårdnad. För ca 1,5 år sedan bestämde tingsrätten att dottern i detta fall mår bäst av att tillbringa lika mycket tid med båda föräldrarna. En önskan som dottern även själv uttryckt.

Det enda som varit svårt är relationen till dotterns mamma. Tidvis han min sambo och hon väldigt bra samarbete, men väldigt ofta kan hon vända och vara väldigt egoistisk. Jag kan tycka och tänka väldigt mycket om denna kvinna, men jag skulle aldrig säga det så att hennes dotter hör. Hennes mamma är väldigt slarvig. Glömmer ofta bort att kolla dotterns naglar, rena kläder, se till att hon badas/duschar, gör läxorna i tid, dyer upp i skolan, glömmer lappar, pratar illa om mig etc... Men hon är fortfarande hennes mamma, och hennes dotter älskar självklart båda sina föräldrar. Helt som det ska vara... Jag som "utomstående" vuxen ser en massa fel och brister i denna mamma, men man behöver inte tillåtelse att skaffa barn. Självklart älskar mamman sin dotter över allt på denna jord. Det gör ju alla föräldrar! Hennes mamma har gjort både mig och min sambo väldigt illa genom åren.. Hade jag vetat att det skulle ta sådana krafter från mig hade jag nog aldrig tillåtit mig att bli kär. Men nu är det som det är... Bara att göra det bästa av situationen. Och framförallt det bästa för dottern.

Min sambos dotter, min bonusdotter, är överlycklig över att få ett syskon och vi har kommit ännu närmare varandra. Vi har sedan hon var ca 3-4 år haft en väldigt nära relation... Hon kallar mig inte för bonusmamma, men hon vet att det är min roll. Men för henne är jag en bästa vän som hon kan berätta allt för och som alltid står på hennes sida. Jag står i det fallet varken på min sambos sida eller på hennes mammas, utan på hennes. Det tycker jag är viktit att man kommer ihåg. Barnen kommer först. Det är inte deras fel att relationen gick fel...

Hur som helst så tycker jag att du ska ge det tid. Du behöver inte ta på dig rollen som bonusmamma ännu. Se bara till att vara med då din kille har sin son. Ge sonen tid att lära känna dig och lita på dig. Innan du vet ordet av kommer ni att umgås som en egen liten familj de helgerna son sonen är hos din kille. Det är underbart med barn. Han kommer att tycka om dig om du ger honom tid att lära känna dig... tids nog kommer han att börja välja dig i vissa situationer framför sin egen pappa. Det är helt naturligt. Barn behöver flera vuxna i sitt liv. Speciellt de som har delat boende.

Lycka till!!!

jag kan bara berätta att jag själv kände exakt likadant när jag var tillsammans med mitt x.
just att inte vara nummer ett hade jag enormt svårt för.
vi fick barn tillsammans och det tog slut ganska omedelbart i samband med det.
nu har jag ett förhållande med en kille som har två barn sen tidigare och det är heeelt annorlunda.
nu har jag själv barn så jag har inga problem med det längre.
min dotter går alltid först men det har ingenting med  kärleken till min kille att göra.
 

Jag måste säga att jag känner detsamma, när jag var tillsammans med en kille som är ett antal år sedan. Jag var runt 25 år. Han hade 3barn med 3olika och det var jätte svårt kan jag säga. 

Kan ju lugnt säga att jag inte var prio 1 alls i början, och det visste jag. Att man aldrig kommer att bli det när det är barn med i bilden, det var lite svårt att acceptera i början. Så vi försökte att träffas så ofta så möjligt när inte han hade barnen. Efter ett bra tag när det inte bara var vi två gjorde vi en massa saker med barnen så att det inte skulle bli lika svårt för barnen iom att jag var ny i bilden för dom. 
Men det tog ett tag sedan kom dom själv till mig, och ville göra saker med mig och kan ju säga att det var ju roligt att jag var accepterad.
 
Man får ligga lite lågt bara till att börja med. Sen kommer det hela av sig själv.

Idag är vi inte tillsammans och tyvärr har jag inte heller kontakt med barnen. Det har hänt så mycket som jag har svårt att förlåta. Men jag saknar barnen för det är ju inte dom som gjort fel.

Mitt råd till dig TS - finn någon som du blir nummer ett för och sedan kan ni tillsammans få en egen familj där alla är nummer ett och inga märkliga känslor blandas in när det kommer till "konkurrens" som lätt uppstår i ihopklistrade låtsasfamiljer.

Bättre att satsa på äkta från början, sedan kan det gå hursomhelst.

Kärlek finns på fler än ett ställe, själv lämnade jag en man jag älskade då han hade fyra barn sedan och trodde att jag kommit över känslorna inför styvkonstellationer när jag efter det träffade en man med ett barn sdan innan, jag trodde jag "mognat" men det hade jag inte. Tror det är skillnad på kvinnor och kvinnor, vissa tar till sig även en halt höna som familjemedlem och så finns det de som jag som ser partnern och gemensamma barn som familj och alla andra är utomstående hur nära de än är eller hur frekvent man än träffas.

Hade jag vetat och förstått bättre hade jag aldirg i mitt liv bildat familj med en som har en skärva sedan innan som river upp vår stabilitet varannan vecka. 

hej TS jo det där med att du blir nummer två de helger hans barn är där får du nog för alltid räkna med.  Faktum är att du alltid kommer vara nummer två oavsett om barnet är hemma hos pappa eller inte. Men det är ju så det ska vara, hade han inte sett sitt eget barn som första prio i livet hade han inte varit en man att räkna med för era gemensamma barn heller. Jag tror du kommer vänja dig vid situationen och familjelivet. Dock förstår jag inte varöfr du planerar skapa en familj inom snar framtid när ni varit tillsammans i fem månader och du säger dig inte vara bekväm med situationen som den är nu. Hans barn kommer alltid vara där, frågan du kanske borde ställa dig är, kan du leva med det eller inte? Hoppas ni löser det.