Ni som tillåter era tonåringar att gå ut med skabbiga mjukisbyxor?

Ja, det är nog bara du.

Mmm för en "jag bryr mig inte"-attityd är ju både coolt och sexigt. Verkligen.

Jag kanske är för gammalmodig för att vara så ung som jag är. Men jag tycker inte det är okej att gå utanför dörren i mjukisbyxor. Någonsin. Jag tycker inte heller det är okej att gå i exempelvis flipflops, Crocs (finns det något fulare?!) eller sarong annat än till stranden eller i sin egen trädgård (Crocs bör man begränsa helt till den egna trädgården). På stan passar det sig verkligen inte. Jag har en lång lista med exempel på vad jag inte tycker passar sig i klädväg, men jag drar bara några av de värsta för annars skulle väl majoriteten här inne gå i taket...

Det förklarar ju varför DU inte skulle lägga dig i vad dina tonåringar har på sig. Det handlar inte bara om smak. Jag är uppvuxen med att det är rent och skärt folkvett att inte klä sig på vissa sätt. Det gör man liksom bara inte. Att klä sig i mysbyxor när man går och handlar signalerar lathet och dålig klass och stil. Alltså inget man gärna vill bli förknippad med.

Det kan man väl kanske kalla ett giltigt undantag... Även om jag ändå hade tyckt att det var väldigt pinsamt eftersom alla som ser mig ju inte vet anledningen till att jag går klädd så.

Jag OROAR mig inte för vad andra tycker. Men nu är det så att i det här samhället uppfattas man på ett visst sätt ganska mycket beroende på hur man klär sig. Det spelar inte så stor roll om man har billiga kläder från H&M och Gina Tricot, bara man klär sig snyggt och respektabelt, i hela och rena kläder (hur länge nu H&M-kläder håller sig hela...), så uppfattas man som en seriös, världsvan, trevlig och sofistikerad person. Så länge man även använder ett någorlunda vårdat språk förstås. Det är det som gör det. Kläderna och språkbruket.

En person som klär sig slappt, billigt, trashigt, slampigt, etc. känns omöjlig att ta seriöst vid första anblick. Sedan är det ännu värre om de öppnar munnen och det visar sig att de inte kan prata ordentligt heller. Och om det trots allt händer att man för ett samtal med en dåligt klädd person och det visar sig att de är allmänbildade och kan uttrycka sig väl, då kan man bara tycka synd om dem för att de inte visar det utåt... Allting handlar om det första intrycket och det är ingenting jag personligen har bestämt.

Att jag väljer att klä mig och sminka mig snyggt och välvårdat har ingenting med dålig självkänsla att göra. Först och främst tycker jag inte att det är snyggt med t.ex. mysbyxor, piercingar i ansiktet, trasiga nätstrumpbyxor och för korta kjolar eller neonfärger. Sedan så vet jag att jag SJÄLV inte tar människor seriöst om de går klädda så och därför tror jag inte att någon skulle ta mig seriöst om jag gick klädd så. Och jag vill gärna bli tagen seriöst. Även om det inte är något som helst fel på min självkänsla.

Fräscht...

Det är väl visst föräldrarnas problem om deras barn går runt i skabbiga kläder? Folk tycker och tänker, så är det bara. Jag är inte en sådan som bryr mig särskilt mycket om vad folk tycker om mig egentligen. Men jag VILL faktiskt inte att folk ska tro att jag låter mitt barn gå klädd så där, eller ännu värre, att jag inte har råd att köpa riktiga byxor till mina barn. Som jag sagt tidigare, mjukisbyxor signalerar lathet, arbetslöshet, dålig ekonomi, och framför allt dålig klass. Och folk skulle tycka att jag var dum i huvudet om jag lät mina barn springa runt i det. JAG skulle tycka att jag var dum i huvudet om jag lät mina barn springa runt i det. Så jo, det är till viss del föräldrarnas problem!