Vågar jag bli gravid igen...? Vill så gärna..

Hej!
Jag är en 32 årig kvinna, som är stolt och lycklig mamma till en 3 årig flicka, och en 5 årig pojke. Mina funderingar handlar om mina "instinkter" och önskemål, kontra mitt "förnuft" och rädslor.

Jag tillhör den lyckliga skaran människor som blev gravid nästan omgående, när vi väl bestämt oss för att vi var redo för det. Graviditeterna var dock ganska jobbiga för mig, eftersom jag hade problem med rygg, axlar och nacke, vilket sedan utvecklades till fibromyalgi. Jag gick även upp ca 20 kg i vikt under graviditeterna, vilket resulterade i en övervikt jag fortfarande kämpar med. (Har idag ca 10 kg kvar tills jag är normalviktig). Den extra vikten resulterade i ökade smärtor och försämrat allmäntillstånd.

Min första förlossning startade med vattenavgång, utan värkar. Sonen hade bajsat i fostervattnet, så jag blev igångsatt. Hade sedan värkar med 1 minuts mellanrum, i ca 14 timmar, innan han till slut kom ut "den naturliga vägen". Ett par gånger under förlossningsarbetets gång var det tal om akut kejsarsnitt, för att min pojke inte verkade må bra och för att jag var så trött, men det gick bra ändå, till slut.

Min andra förlossning startade också med vattenavgång, som väldigt snart avlöstes av täta värkar. Det hela verkade fortlöpa normalt, tills det stod klart att mina krystvärkar startade långt innan jag var tillräckligt öppen för att få ut min lilla flicka. Jag kämpade långt och länge med att försöka hålla tillbaka krystvärkarna (ni som haft krystvärkar kan nog föreställa er hur ofattbart svårt det var att HÅLLA TILLBAKA dem, och INTE krysta..under ca 1½ timme! Dessa värkar är ju designade just för att man inte SKA kunna hålla tillbaka dem). Jag ansträngde mig så mycket att jag ärligt talat trodde jag skulle dö. Det var mycket jobbigare att göra så, än att faktiskt krysta ut bebisen, som jag gjorde förra gången.

Till slut stod det klart att det inte skulle fungera, min dotter i magen började visa tecken på att inte alls må bra, och jag själv var fullständigt slutkörd och skakade i hela kroppen. Det blev därför ett akut kejsarsnitt. Jag kan ärligt säga att jag är enormt imponerad av hur skickliga de var! Från och med att beslutet var taget, tog det bara någon minut innan jag hamnat i en annan del av sjukhuset, på en ny brits, och fick en spruta i ryggen. Efter sprutan tog det kanske 30-60 sekunder, innan all känsel försvann. Sedan ytterligare någon minut innan min dotter var ute och de höll på att sy ihop mig! Otroligt!

Nu till frågan: Vågar vi skaffa ett barn till..? Vi vill gärna, och har velat det ett tag nu, men jag har nästan förlikat mig med tanken på att jag inte får fler barn, eftersom jag är sååå rädd att det ska gå riktigt illa denna gången...? Jag verkar inte kunna genomföra en helt "normal" förlossning? Den första startade "konstgjort", men slutade naturligt. Den andra började naturligt, men slutade konstgjort. Och själva graviditeten var också väldigt krävande för mig, med tanke på att rygg och nacke fick ta mycket stryk. Vad ska jag göra?? Min sambo verkar vara villig att "chansa", medan jag är mer osäker. Kanske för att det är min kropp...?

TÄNK om något går helt fel, med mig eller barnet? Hur skulle det påverka vår familj, och de två barn som redan finns däri? Tänker på missbildningar, missfall, och ...ja, allt möjligt hemskt som kan hända. Samtidigt vill jag ju inte stå där om några år, och konstatera att det nu är för sent att bli gravid igen, och ångra mig.

Ni som gjort planerat kejsarsnitt - hur var det?
Vad tycker ni andra där ute? Hjälp mig komma fram till nåt vettigt! Måste reda ut mina tankar och göra bra "risk-kalkyler"...

Kram på er!