Adoption Sverige

Ni bör ställa er i kö ögonaböj - helst redan igår! Att adoptera tar numera mycket lång tid. Räkna med att det kan ta fyra-fem år innan ni är hemma med barn. Den största delen av väntetiden är medan man står i kö "i Sverige", alltså i den svenska adoptionsorganisationens kö för att få skicka en ansökan till något land. Den kön kan man ställa sig i direkt. Men behöver inte ens ha påbörjat en utredning. Innan ni har ett medgivande för adoption är ni passivt köande. När ni sedan genomgått adoptionsutbildning och hemutredning och fått ett medgivande så skickar ni in det till organisationen och då kan ni bli aktivt köande till ett eller flera länder. Ni kliver då in i kön utifrån hur länge ni köat utan medgivande. Om ni hinner köa ett år innan ni har medgivande så hamnar ni före den som fick medgivande för ett halvår sedan och ställde sig i kö först då.

Det går att påverka kötiden till viss del. Om ni kan tänka er ett lite äldre barn, åtminstone över tre år, så kan det gå lite fortare. Likaså om ni är beredda att ta emot ett SN-barn (SN=Special Needs=särskilda behov). SN kan låta otäckt, men behöver inte alltid vara så allvarlig. Det kan innebära en sjukdom som går att bota/medicinera, en missbildning som går att korrigera med operation eller något liknande. Ju fler typer av SN man kan tänka sig, desto fortare brukar det kunna gå. Har man tur kan man dessutom få chansen att skicka en ansökan som "pilotfamilj" till något land. Det innebär att man är bland de första som adopterar därifrån. Det kan vara lite osäkert. Det händer att adoptionskontakten visar sig fungera ganska dåligt eller att väntetiden blir längre än förväntat, men det kan också betyda att man snabbt får sitt barn om allt fungerar bra. Just nu är det många nya länder i Afrika som öppnar för adoption. Slutligen kan man ofta få barn snabbare om man är beredd att vara borta länge. En del länder kräver väldigt lång vistelsetid, ibland ett halvår eller mer. Eftersom många har svårt att klara det så blir köerna till sådana länder kortare.

OK, jag håller mig tydligen inte tillräckligt uppdaterad, i alla fall inte om BFA. Vi är bara medlemmar i AC. Men vad kul om det funkar så bra med adoptioner från östländer att det inte är kö! Jag är ju själv mamma till en flicka från Ukraina och ser gärna att vi blir fler östeuropafamiljer.

Om jag vore på väg in i adoptionsvärlden idag skulle jag för övrigt bli medlem i AC och just BFA. AC är stora och har så enormt mycket erfarenhet + aktiviteter av alla möjliga slag. BFA verkar vara den organisation som lyckas bäst (är mest aktiva?) när det gäller nya kontakter. Dessutom har jag för mig att vi tyckte att bemötandet var ungeför lika bra från AC och BFA när vi för en massa år sedan skulle välja organisation. FFIA var däremot rena skämtet. Eller kanske snarare deprimerande.

Men detta är ju inte bara tro. Det är verkligen på det sättet. Jag sitter i en socialnämnd och VET att när någon kommer till socialtjänsten i vår kommun och säger sig vilja adoptera bort sitt barn så jobbar socialsekreteraren med att försöka få mamman/föräldrarna att tänka om. Det här är inget som händer ofta, inte ens en gång om året, men när det händer så försöker man i första hand att få en lösning som inte innebär adoption. Och inget fel i det, egentligen. Den vanligaste situationen (om man alls kan prata om vanligt när det händer så sällan) är nog en rätt ung kvinna, max lite över 20, som blivit gravid i ett förhållande som inte är särskilt stabilt. Mannen är inte intreserad av barnet. Kvinnan vill inte göra abort pga personliga eller religiösa skäl, möjligen har hon upptäckt graviditeten för sent för att abort ska finnas som alternativ. Ibland har kvinnan dessutom en kultur där vare sig abort eller barn utom äktenskapet är accepterade. Hon känner att situationen är ohållbar, kanske är hon lite chockad och har svårt att tänka klart. Då vore det väl närmast tjänstefel av socialsekreteraren att inte försöka få henne att tänka ett varv till, se över sina möjligheter och fullt ut inse vad en adoption innebär.

Problemet är väl sedan om handläggaren fortsätter för länge med sina övertalningsförsök. Exakt vad som är "lagom" är nog svårt att avgöra, men jag är rätt övertygad om att många handläggare - i all välmening - går lite för långt och sätter lite för stor press på mamman/föräldrarna att behålla barnet.

Och det där med bioföräldrarnas OK kan vara ett problem. Jag har en kompis som är uppvuxen som familjehemsplacerad (då hette det fosterbarn). Hon ville bli adopterad, familjen ville adoptera henne. Tyvärr sa den biologiska mamman nej, år ut och år in. När hon väl fyllt 18 och kunde välja själv dog hennes ena familjehemsförälder och då kändes det konstigt att bara bli adopterad av den andra. Dessutom hade hon insett att hon var precis lika mycket en del av familjen, oavsett hur det stod till rent juridiskt. Slutligen fanns ju inte heller längre hotet om att behöva flytta ifrån det enda hem hon egentligen haft, det kanske starkaste skälet till att hon önskat bli adopterad.

Idag finns möjligheten med vårdnadsöverflyttning, men precis som VNmamma skriver så görs sådana inte tillräckligt ofta. Ibland är det familjehemmet som inte vågar. De är rädda att på något sätt få mindre stöd med riktigt svåra barn efter en vårdnadsöverflyttning, men det händer också att socialtjänsten ser vårdnadsöverflyttningar som ganska lågt prioriterade.

Nu sitter jag visserligen i socialnämnden i en kommun i stockholmsområdet, men inte i Stockholms stad.