Adoption Sverige

Ska man inte skicka sin ansökan till alla kommuner i hela sverige om man vill adoptera i Sverige? Jag vet nån som gjorde så iaf.

Jag tror att i de fallen som svenska föräldrar öskar adoptera bort barnen, så arbetar socialtjänsten ofta för att avråda dom, och i stället placera barnen i fosterhem. Eftersom det är en mycket svårt beslut, så är det många som inte står fast vid det, utom behåller barnen, även om de inte hade tänkt det från början. Sen är det inte vanligt alls överhuvudtaget att svenska barn adopteras bort.

Men detta är ju inte bara tro. Det är verkligen på det sättet. Jag sitter i en socialnämnd och VET att när någon kommer till socialtjänsten i vår kommun och säger sig vilja adoptera bort sitt barn så jobbar socialsekreteraren med att försöka få mamman/föräldrarna att tänka om. Det här är inget som händer ofta, inte ens en gång om året, men när det händer så försöker man i första hand att få en lösning som inte innebär adoption. Och inget fel i det, egentligen. Den vanligaste situationen (om man alls kan prata om vanligt när det händer så sällan) är nog en rätt ung kvinna, max lite över 20, som blivit gravid i ett förhållande som inte är särskilt stabilt. Mannen är inte intreserad av barnet. Kvinnan vill inte göra abort pga personliga eller religiösa skäl, möjligen har hon upptäckt graviditeten för sent för att abort ska finnas som alternativ. Ibland har kvinnan dessutom en kultur där vare sig abort eller barn utom äktenskapet är accepterade. Hon känner att situationen är ohållbar, kanske är hon lite chockad och har svårt att tänka klart. Då vore det väl närmast tjänstefel av socialsekreteraren att inte försöka få henne att tänka ett varv till, se över sina möjligheter och fullt ut inse vad en adoption innebär.

Problemet är väl sedan om handläggaren fortsätter för länge med sina övertalningsförsök. Exakt vad som är "lagom" är nog svårt att avgöra, men jag är rätt övertygad om att många handläggare - i all välmening - går lite för långt och sätter lite för stor press på mamman/föräldrarna att behålla barnet.

 Också Rädda Barnen har tryckt på för att göra nationella adoptioner möjliga för den här gruppen barn.  

"Möjligare" är ett bättre ord. För de är ju möjliga redan i dag. Men ska fler adoptioner ske behöver det alternativet lyftas fram mer än det hittills gjort.
Socialtjänsten gör inte ens alltid de överväganden om vårdnadsöverflyttning de är skyldiga att göra. Vårdnadsöverflyttningar är fortfarande väldigt ovanliga i förhållande till antalet omhändertagna barn.
 

Jag har direkt kännedom om två fall, där föräldrarna, eller mamman snarare, redan från graviditeten, i ett fall och från BB sa att de inte ville ta hand om barnet utom lämna det för adoption. I bägge fallen placerades barnen i familjehem och övertalade föräldrarna att behålla sitt "föräldraskap". i det ena fallet fick föräldrarna ta hem barnet efter mer än ett år, i det andra fick barnet bo i familjehemmet och ha sporadisk kontakt med biomamman.
Jag kan självklart inte veta att det alltid är så man gör, men eftersom det är två fall som jag känner till, och där man avrådde mammorna när de verkligen ville lämna barnen för adoption, så kan man som utomstående undra om det inte är en policy, eftersom i mitt tycke så är det bättre för ett barn att hamna hos en kärleksfull adoptivfamilj, hellre än att växa upp i familjehem eller flytta hem till bioföräldrar som behövde ett helt år för att övertalas att ta hand om sitt barn.