Skulle aldrig erkänna att jag kommit underfund med en del saker om mig själv. Saker som jag inte trodde om mig själv liksom, men som klarnat nu på senaste tiden:
- Jag ser ner på föräldrar som straffar sina barn genom t ex en skämspall/skämshörna eller utebliven mat eller såna som t ex låter sina barn gå och lägga sig som straff.
- Jag ser ner på rökare, speciellt rökande föräldrar
- Jag var tillsammans med mitt ex endast för att jag inte vågade vara ensam, alternativt gå tillbaka till killen jag hade innan honom. Jag var alltså med honom endast för att "ha" en pojkvän, inget annat. Jag tände inte på honom, tyckte han hade äcklig andedräkt, tråååkiga intressen, dum styvfarsa och låg intelligensnivå. Kanske tyckte han samma om mig, det är nästan så jag hoppas det. Det här dåliga samvetet är inte att leka med.
- Jag tycker att min brors flickvän beter sig dåligt mot honom. Men jag säger inget med rädsla för att "lägga mig i".
- Jag har ett stort behov av att vara sedd som "snäll" och "trevlig" och "snygg". Mår mycket dåligt om nån gång tycker nåt annat och blir stressad som fan och försöker jobba mig upp till någon av dessa tre ovanstående "nivåer".
- Jag tycker att en av mina kusiner är riktigt blåst. Och misstänker att hennes barn har nån slags social störning. Dessutom är ena barnet riktigt riktigt ful. Jag tycker att barn oftast har NÅT som är charmigt, men inte denna... Nix... Men än har jag inte sagt nåt. Trots att samma kusin gäääärna kritiserar andra släktingar och deras barn.