Vi har två barn tillsammans, 10 och 4,5 år gamla. Det är också en anledning att jag inte kan dra. Jag är 30 och han 45, gifta sedan 5 år.
Det värsta i kråksången är att den andre pappan vill ha ett förhållande och jag älskar egentligen honom också i smyg men låtsas att känslorna inte finns där från min sida.
Det går tyvärr inte att inleda någonting seriöst då han vet inte ens vet om att jag lever med någon. Har aldrig berättat någonting om mig själv. In worst case scenario kommer han en vacker dag att knacka på dörren. Det är min värsta mardröm. Har dagligen ångest över detta. Då hoppar jag ut bakvägen med barnen och drar till en väninna, har snackat ihop mig med henne sedan länge. Har en väska packad i garderoben för mig och barnen. Jag är galet rädd för mannens reaktion men har inte direkt mycket att ta till för att rädda situationen just nu. Är också i slutstadiet av graviditeten. Så har sporadisk kontakt med den andre mannen och ses ibland på annan ort och har sagt jag helst vill vara ensamstående. Så får vi se om vi kan ta det därifrån. Blivit så jävla dumt allting från början till slut. Ångrar att jag något sagt om graviditeten. Har ljugit och sagt att jag gått mycket kortare tid än jag gjort också för att slippa att han vill komma till förlossningen.
Vet inte vem jag är mest rädd för, maken eller socialtjänsten.