- Att jag känner mig attraherad av min chef.
- Att jag ett fåtal gånger varit för lat för att laga mat och därför serverat sonen kall korv och smörgås.
- Att jag förvisso vill gå ner i vikt men egentligen änu hellre vill vräka i mig choklad och skippa träningen.
Jag kommer aldrig att erkänna att jag ibland rådfrågar digitalt ouija-bräde och till och med kan känna mig deppig eller ångestfylld av resultaten. Senaste frågan var om en man hade sexuella känslor för mig och jag fick svaret "probably not" och trots att det gått flera dagar känner jag mig avsevärt nedstämd.
Kommer aldrig erkänna att...
- jag skrivit i denna tråd, jag har bara klickat på "Lägg denna tråd i mina favoriter"...
- jag är fruktansvärt svartsjuk på alla som har mer pengar än jag.
- jag anser att jag förtjänar mer än andra som liksom jag får försörjningsstöd bara för att jag har universitetsutbildning.
- jag vänder kappan efter vinden i diskussioner och håller med den "populäraste" i hopp om att få umgås med denna person - oavsett vem det är nästan!
- jag ofta ser och framställer mig själv som mer offer än jag egentligen är, utan egentlig insikt att jag faktiskt kan göra något åt väldigt mycket i mitt liv.
- jag är lat och omotiverad och därför inte "blir" smal trots att jag utåt ljuger och pratar dieter jag "så slaviskt följer men ändå inte får resultat".
- jag tänker/tänder på sex med andra/flera. (men aldrig i livet skulle vara otrogen, däremot att blanda in fler skulle jag nog kanske kunna tänka mig att prova på om min man ville och kom med förslaget så jag visste att han inte bara gjorde det för att vara mig till lags)
- jag vissa dagar önskar att det fanns dagis även för femmånaders så jag kunde få sova några timmar till!
Att jag är trött på min mans beteende när vi som nu är bortbjudna och han tar med sig laptop och under stora delar av vistelsen sitter och spelar datorspel.