Anonym skrev 2011-04-05 13:26:32 följande:
Jag skulle inte öppet erkänna att jag avskyr min bror. Min mamma har berättat under hela min tonårstid hur hon behandlades annorlunda av min mormor och hur min morbror fick allt serverat på silverfat och att hon aldrig skulle göra något sådant. Under större delen av min uppväxt har min bror fått allt han pekat på, även som vuxen. Han bor i en annan stad och om han blir förkyld så skickar min mamma Ipren eller vitaminer med posten så att han ska slippa gå ut.
Precis efter att min son dött fick min familj bo hos min mamma ett tag, det var under julen så min bror var också där. Han betedde sig som ett barn hela tiden, om jag satt och grät kunde han plötsligt kasta en kudde på mig eller när middagen serverades tyckte han att jag kunde äta i vardagsrummet eftersom han ville ha fötterna på en stol.
När jag senare blev gravid igen så var jag mycket orolig, och mitt i graviditeten drabbades jag av enorma smärtor i magen och sjukhuset ville att jag skulle komma så snabbt jag kunde. På vägen till sjukhuset skulle vi lämna vårt äldre barn hos min mamma så hon kunde passa henne, men mamma hade lovat att köra min bror till några kompisar så hon kunde inte passa barnet om vi inte körde min bror till kompisarna. Min bror var vid det tillfället 22 år.
FY så hemskt!! Mest av allt "borde" du kanske avsky din mamma dock...
Och det tycker jag kanske att mamma borde få veta - du har inget att skämmas för; snarare hon och din bror!
