Hej. Den här tråden hade jag velat ha för månader sen 
Fick min mens i förrgår så är på väg tillbaka nu men har haft två sååååå jobbiga veckor.
Äter mediciner och de har faktiskt funkat riktigt bra men den här månaden vet jag inte vad som hände, allt bara brast. Antar att medicinen inte biter på pmdsi kombination med stress.
Jag blir deppig. Inte speciellt sur och arg.
Blir ledsen. Trött. Osäker. Rädd. Trött på livet.
Gråter och gråter utan anledning.
Allt känns meningslöst. Livet. Jobbet. Hemmet (Börjar genast med små ändringar hemma, renoverings projekt. Målar om).
Allt börjar kring ägglossningen. Har sån smärtsam ägglossning, blev så efter graviditeterna och har bara blivit värre och värre. Så min PMDS håller på i ca. 2-3 veckor.
Lider även av Generaliserad ångest och förväntans ångest :
http://panikangest.dinstudio.se/empty_18.html
Och det gör inte saken bättre. Den blir extremt mycket värre när jag har PMDS. Fast där hjälper medicinen rätt bra. Nu i mag/kräksjuke tider går jag konstant på helspänn!
Min man har alltid varit väldigt förstående men såklart är det mycket enklare nu när man har ett namn på vad man lider av. Har ju bara fått diagnosen ångest och depression tidigare. Gått på KBT.
Oron över att han ska tröttna är olidlig. Förstår inte hur han orkar. Och barnen. Stora tjejen är snart 4år och det är så jobbigt när jag plötsligt börjar gråta framför henne. Vid middagsbordet tex.
När det händer frågar hon om jag är trött. Det är vad jag har sagt. Att jag gråter för att jag är trött och att medicinen är för att jag ska vara glad.