Inlägg från: violatricolor |Visa alla inlägg
  • violatricolor

    Vad dog era änglar av?

    Min son dog för att han föddes alldeles för tidigt i vecka 22+5. Han levde men barnläkarna bestämde att inte försöka rädda hans liv. Varför han föddes för tidigt vet vi inte trots en massa prover på mig, honom och moderkakan samt obduktion. Den vanligaste orsaken till att barn föds så mycket för tidigt är infektion och det kan ha varit det trots att de inte hittade någon. Jag tror mer på att någon form av livmoderabnormalitet var orsaken men jag har inte lyckats övertyga läkarna. Än.

  • violatricolor
    violatricolor skrev 2011-03-05 23:40:14 följande:
    Min son dog för att han föddes alldeles för tidigt i vecka 22+5. Han levde men barnläkarna bestämde att inte försöka rädda hans liv. Varför han föddes för tidigt vet vi inte trots en massa prover på mig, honom och moderkakan samt obduktion. Den vanligaste orsaken till att barn föds så mycket för tidigt är infektion och det kan ha varit det trots att de inte hittade någon. Jag tror mer på att någon form av livmoderabnormalitet var orsaken men jag har inte lyckats övertyga läkarna. Än.
    Eller rättare sagt: De har inte viljat lyssna på det örat förrän nu när de bestämt sig för att undersöka saken. Får väl se. Annars vet vi inte alls.
  • violatricolor
    Younes skrev 2011-05-06 11:42:16 följande:
    Ja, visst är det, när man ser alla samlade så här. 

    Hörde på radion att Sverige ligger väldigt lågt i barnadödligheten, man jämför ju med afrika och såna ställen förstås.
    ttela.se/start/sverige/1.1201157-stor-skillna...

    "I Sverige dör tre små barn på tusen födda."
    Men då räknas inte de som dör i magen. 

    Det gör ju förstås ingen skillnad för oss, men ger lite perspektiv kanske.

     


     


     
    Jag vet inte om denna siffra stämmer men jag läste en artikel eller krönika av en amerikansk läkare som hävdade att 1 av 200 graviditeter efter v 24 slutar med att barnet dör i magen. Vet inte om det stämmer? Låter inte helt omöjligt, tycker jag. Finns flera i min bekantskapskrets som varit med om det, som jag kände sedan innan, menar jag. Om man räknar in även sent missfall, barn som dör före v 24, barn som föds för tidigt och dör, barn som dör pga förlossningskompliaktioner mm så blir det ju ännu fler och så alla barns om levt ett tag.
  • violatricolor

    Jag gillar inte heller när folk säger att jag är stark. Det är jag inte. Jag har blivit svag och trött. Jag har varit rädd för allt. Det har varit enklare att köra på med något slags normalt liv än att sjukskriva mig när jag skulle behöva. Nej, stark är det sista jag varit.

  • violatricolor

    Maajsi: Jag har också läst att de brukar vara större även om det är individuellt förstås. Beklagar din svåra förlust. Kram

  • violatricolor

    Vivienne: Åh, vad mycket du måste gå igenom! Förstår att det tagit tid och varit svårt att bearbeta. Måste ha varit svårt att bli så sjuk under den första sorgetiden. Det är 2,5 år sedan min son föddes och dog men jag bearbetar fortfarande. Har nog kommit ganska långt nu men för mig känns inte 2,5-3 år som lång tid i bearbetningen. Beklagar verkligen din förlust och allt som du behövt gå igenom!

  • violatricolor
    Lisch skrev 2011-11-14 10:32:08 följande:
    På onsdag den 16 nov. kl : 07:25 är det 4 årsen min son dog  :( känns som igår. 
    Han hade trisomi 13 & 8.  alltså en halv extra 13 på nummer 8 och tvärtom.  

    Han gjorde stora framsteg och läkarna var förvånade över det  och hans välmående och kunde lova en op när han var 8 mån.
    Men han fick lunginflammation och avled, Han blev 6 månader.

    Jag var inte i närheten när han gick bort och jag mår såååå  dåligt över det.   
    En kram och extra tanke sänder jag dig idag!
  • violatricolor
    Cami11a87 skrev 2012-07-28 22:58:20 följande:

    Jag förstår inte... Alla ni som förlorat ett barn, oavsett ålder på barnet. Hur lyckas ni leva efter?!
    Skulle någon utav mina 3 barn gå förlorade så hade jag själv dött! Kanske inte ordagrant men jag kan omöjligt se hur jag skulle klara av att ta mig egenom vardagen efteråt. Någonsin.

    Mina barn är mitt allt och händer något någon av dem så skulle jag gå under och aldrig ta mig upp igen.

    Min poäng. Ni alla som förlorat ert barn och som skriver i denna tråd, ni måste fått styrka från platser jag inte ens vet finns. Jag tycker ni är starka med andra ord men jag förstår inte.. Jag skulle falla omkull och aldrig ta mig upp igen.


    STORA kramar till er alla som förlorat någon. Detta är något man inte ens kan önska sin värsta fiende.


    Jag både lider och gråter med er..........................


    Det är så du känner och jag har läst många säga liknande när sorgen är ny men man klarar mycket mer än man tror! De flesta hittar tillbaka till vardagen och bygger upp ett liv som visserligen ser annorlunda ut men som innehåller ljus och glädje OCH sorg, naturligtvis.
  • violatricolor
    Carr88j skrev 2014-06-16 12:58:20 följande:
    Vi förlorade våran Melvin den 15/6.. Han föddes i v22+5. Samma natt som vi skulle sätta in kortison behandling. Blev inlagd på förlossningen i torsdags.. Visade sig att ja va fullt öppen och fosterhinnan hängde ut.. Dom visste inte när den skulle spricka utan de va en tidsfråga.. Hade han hållt sig inne till till söndag så hade vi blivit flyttade till lund och då hade dom gjort allt för att stoppa värkarna och försökt rädda honom.. I ca 20 min efter förlossningen slutade hjärtat att slå på honom och han somnade in på mitt bröst.. Smärtan och saknaden är obeskrivlig..
    Hej!

    Beklagar så din stora förlust! Det är så likt min egen förlust. Jag födde också min son i v 22+5 och han levde också i 20 min utanför magen. Så ledsen för din skull! Kom ihåg att ta mycket foton - de är ovärderliga sedan. Kanske detaljbilder och familjebilder. Fotavtryck i färg eller gips. Bara fråga om det är något! Stor kram!
Svar på tråden Vad dog era änglar av?