Finns det tips och råd att få?

Hej, jag lever med en man sen ca 2 år och han har 3 barn sen innan. 6, 12 och 16 år. De är jätte goa barn. Men oerhört otrygga och deras mamma verkar inte ha riktigt alla hästar hemma om man säger så. senaste verkar vara att hon käkar någon sorts piller med "happy faces" på?! Barnen är så otrygga och är som iglar på sin pappa när de är här. 6 åringen är som en svans och 12 åringen likaså, OM han inte har näsan i datorn eller playstation. 16 åringen är så snett ute med stor frånvaro från skola, hemma ofta ute och ränner på nätterna när hon är hos sin mamma. Hennes mamma och hon bråkar konstant och hon har ingen kontroll över sin tonåring. Jag lider med denna tonåring som är ett typiskt "maskrosbarn". Vi misstänker att mamman är lite av en borderliner, men inte fått diagnos då hon själv inte anser sig sjuk. 12 åringen vill inte vara hos mamman utan gråter när han ska dit. 6 åringen använder hon som självbekräftande och manipulerar och så med. han är snart 6.5 år och hon låter honom sova i sin säng jämt. Vilket gör att han ibland inte vill komma till oss då han inte får sova hos sin pappa. 6 åringen är inte dum och vet att de "bråkar" över honom och använder det för att få sin vilja igenom. Jag mår dåligt när jag "tvingar" min sambo att hålla fast vid våra regler och se risken av att deras 6 åring inte kommer utveckla vidare trevliga egenskaper om han får sin vilja igenom. Min sambo och hans ex kan inte samarbeta. Det går helt enkelt inte med henne. Till på köpet så har vi 3 nationaliteter och hon bor över sundet likaså så går barnen i skolan över sundet. Min sambo reser mycket vilket gör att det är svårt för oss att ha barnen fulltid. Jag skulle vilja erbjuda att vi låter 12 åringen komma hit även när min sambo inte är här. På senaste tiden har han haft mardrömmar varje natt där han skriker högt och han är inte själv medveten om att han har dem. Han går redan och pratar med en terapeut. Jag vill göra det för jag vill att han ska kunna känna sig säker. Samtidigt så är jag så himla rädd för det. Det innebär att jag aldrig kommer få tid själv. Sen så är vi fortfarande nya till varandra. Till saken hör också att min sambo fria till mig för ett tag sen och berättade det nyligen för barnen. 12 åringen var den som inte tog det vidare bra. Och det både sårade  mig och gör mig arg. Han och jag känner varandra mest och han är över här mest av dem alla. Han tycker att hans pappa behandlar mig bättre än honom och att jag lägger mig i saker som jag inte har att göra med. Till saken är att jag alltid backar undan lite när de är här just för att de ska få tid och så med sin pappa. Jag lägger mig inte i deras uppfostran utan låter hans pappa ta den delen om han inte frågar mig. Det ända jag säger till om är att de ska lägga in sin rena tvätt när lagt dem vikta i deras rum och att plocka upp efter sig i vårt hem. Jag går ur min värld för att ge dem plats och tillfälle. Har aldrig tvingat mig på dem och vi funkar bra allaihopa. Han har t o m kommit över när jag varit hemma själv och vi kommer bra överens. Så detta gjorde så ont. Jag kämpar med att inte ta det personligt utan att se det för vad det är. en rädd, osäker 12 åring som är skilsmässobarn i en trasslig familj. Men det sårar ändå.

Det jag undrar lite över finns det stödgrupper? Finns det skolor i Skåne som har danska barn? Vår tanke är om vi stannar kvar i Sverige att kanske försöka få vårdnaden om barnen, men då kan vi inte hålla på att pendla. Min sambo jobbar inte i danmark utan har ett internationellt jobb. vilket innebär att han när han är hemma och vi har barnen. Skjutsar dem till skolan i danmark och sen sitter på ett fik eller likande och jobbar tills dess att han ska hämta barnen och köra hem igen. Detta funkar inte. Min sambo kommer krascha snart. han är ständigt stressad över situationen med barnen, jobbet och hur han ska kunna finnas där för dem. Kan barnen gå i skola i Sverige även om de inte är svenska medborgare? Min sambo är amerika och varken svensk eller dansk medborgare. Det känns så himla trassligt och omöjlig situation. Men vi vill ta hand om barnen, för deras mamma är uppenbarligen inte kapabel till detta. I a f inte just nu.

Ibland undrar jag vad jag gett mig in i.. Jag behöver ju faktiskt inte ha det så här.. och då mår jag dåligt direkt över att tänka så. jag älskar honom och jag tror att med tiden så kommer jag och barnen också att "finna" varandra. Vi har bara varit i varandras liv i ca 1.5 år (jag och barnen). Enligt Jesper Juul , dansk författare och psykolog som skrivit en bok om bonusföräldrar, så tar det mellan 5-10 år innan ett barn känner sig trygg med en ny vuxen om någonsin. Med tanke på hur det ändå faktiskt funkar med barnen, så tror jag att vi kommer att hitta varandra så småningom. Men man lever på prohibition.. ett misstag och man är 2-3 steg bakåt igen...

Om inte annat så har jag ju fått skriva av mig lite. Tänk att internet blivit vår tids klotterplank och dagbok? :) tacksam för all hjälp och råd jag kan få.