Varför väljer man frivilligt bort barn?

Jag anser verkligen inte att det är något fel på personer som inte vill ha barn. Jag kan väl inte säga att jag förstår det till hundra procent, men jag bryr mig inte för fem öre.

Däremot tycker jag absolut inte att det går att jämföra barn med varken intressen, djur eller resor. Att ha barn är ingen hobby. Jag skulle nog inte kalla livet med barn en speciell livsstil heller. Viljan/längtan efter barn och kärleken till de egna barnen går betydligt djupare än något annat på jorden. 

Men självklart gör man bäst i att välja det liv man önskar sig. Med barn, eller utan. 

Det är jag också. Väldigt väldigt glad och tacksam.

Jag lägger ingen värdering i det. Det ena är inte bättre än det andra, men längtan efter barn är helt väsensskild från längtan efter exempelvis hund. Jag kan inte se barn som ett intresse, på samma sätt som vuxna inte kan vara det. Vad har det med fertilitet att göra?

Men jag tror verkligen inte att det är möjligt att älska någon/något på samma sätt som en förälder älskar sitt barn. Lika mycket kanske, men inte lika villkorslöst och gränslöst. Jag kan inte förklara det för dig eftersom skillnaden måste upplevas. Om jag ska vara riktigt überflummig skulle jag säga att det är som att försöka beskriva färgen rosa för en person som föddes blind. Jag kan inte, för inga ord räcker till.

Jag valde att försöka få barn av just den anledningen: jag ville uppleva dessa nya dimensioner som jag föreställde mig fanns "på andra sidan". För att jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte åtminstone försökte. Livet med barn blev inte som jag hade tänkt mig, men något helt annat är det utan tvekan.

Det betyder inte att jag ser ner på människor som inte har eller vill ha barn. 

Okej. Jag tror inte att det går att jämföra. Alls.

Det är inte tänkt att man ska offra sitt liv för en hund, medan de flesta föräldrar skulle hoppa framför ett tåg för sina barn. Innan jag fick barn förstod jag det inte riktigt men det gör jag nu.

Tror du att man älskar ett barn och en hund lika mycket?

Friska människor?

Det vet jag, men det finns hjälp att få i de allra flesta fall.

Visst är det så. Tyvärr. Men oavsett så handlar det oftast om familjer som inte fått adekvat stöd i tid.

Jag ska arbeta med sådant i framtiden, ja. Anknytningsproblematik känner nog de flesta, insatta eller ej, till. Men jag har inga siffror om det är det du efterfrågar.

Jo, det är väldigt egoistiskt. Inte fick jag min son för hans skull.

Och då ska du givetvis inte göra det mot din vilja, bara för att "man ska". Usch, den tiden är tack och lov förbi.

Jag ville bara poängtera att det inte går att jämföra barn med djur eller intressen.

Fast för mig är det största och viktigaste som finns att vara en bra förälder till mitt barn. Inte att "göra honom", men allt som kommer sen.

Hur kan en vältränad kropp eller en resa mäta sig med en alldeles ny människa? Det är helt olika saker.

Jag förstår att mitt barn inte betyder något för dig. Det jag menade var att det i mina öron låter konstigt att jämföra ett barn med en resa/hund/utbildning/whatever och hävda att något av det är lika viktigt för den individen som mitt barn är för mig. För det tror jag inte på.

Det håller jag med dig om! Speciellt biten om Hannah Montana.

På sätt och vis håller jag med. Det är onödigt att försöka mäta eller jämföra, för några konkreta resultat kommer vi aldrig att få. Jag brukar inte direkt prata om det här ämnet till vardags utan tar bara upp jämförelsen just i detta fall, för att det är ett diskussionsforum.

Skillnaden är att jag också har en mamma som jag älskar otroligt mycket, även efter att jag fått barn förstås, men jag älskar henne inte på långa vägar lika mycket eller på samma sätt som jag älskar min son. En annan sak jag har lärt mig är att jag aldrig kommer att älska henne lika mycket eller på samma sätt som hon älskar mig. Utifrån detta drar jag slutsatsen att den kärlek en förälder känner för sitt barn är helt väsensskild från all annan kärlek. För att jag har upplevt skillnaden.

 

Det är som sagt onödigt att jämföra, men så länge du inte har barn kan du ju aldrig säga att du vet hur det känns. Jag är övertygad om att du skulle se det på ett annat sätt om du hade barn, men det betyder givetvis inte att du borde försöka få barn eller att det är det rätta livet för alla. Det tror jag verkligen inte!

Det tror jag faktiskt inte att du skulle göra.

Jag tror heller inte att någon frisk människa sätter något eller någon framför sitt barn. (Med vissa undantag - sådana finns ju alltid.) Människor kan ju behöva stöd på vägen för att kunna vara så bra föräldrar som möjligt. 

Det finns många snoriga, illaluktande, högljudda vuxna också. Förstår inte alls detta barnhat som råder. Barn är små människor - individer - inte en homogen grupp.

Vuxna och barn tar givetvis plats på olika sätt, men jag håller inte med om att de ljud barn ger ifrån sig är värre eller mer störande. Att höra vuxna människor dra homofobiska skämt eller säga att det får vara nog med invandringen skär mer i mina öron, måste jag säga.