• Anonym

    Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

    Anonym (123) skrev 2011-02-22 21:49:54 följande:
    min son är snart 10 månader och kan inte sitta. är inte ens stadig i huvudet.
    Han är under utredning för detta, för något är troligt vis fel. vi har bara ännu inte fått svar. har faktiskt precis börjat utredningen och härnäst kommer en magnetröntgen av hjärnan!

    Så att det skulle vara lustigt vad folk gör med sina barn!?! vi har verkligen försökt uppmuntra/träna kan jag lova!
    Ursäkta, glömde att utesluta barn med funktionshinder i mitt inlägg. Givetvis är dessa barn undantag. Jag menade helt friska barn i mitt inlägg.
  • Anonym
    Anonym skrev 2011-02-22 21:44:29 följande:
    Man kan ju undra vad folk gör med sina barn eller rättare sagt vad de inte gör med sina barn! Mitt barn satt vid 6 månader och kröp på alla fyra vid 7 och krälkröp vid 5. För mig låter det lustigt att det finns barn som inte kan sitta ens vid 8 månader, vad gör de med sina barn? Sitter de med sina barn i knäna hela dagarna eller vad? Barn måste uppmuntras för att utvecklas!
    Men pucko! Tror du man kan tvinga fram nåt ur barn?! Alla barn utvecklas olika och gör saker när de är MOGNA för det, inte för att en förälder trycker på... Suck för såna som du
  • Anonym
    anne h skrev 2011-02-22 22:08:41 följande:
    "helt friska barn"? *flinar* undrar vad min kärnfriska unge med DS är då...? 
    Säkert helt underbar!
  • Anonym
    Anonym (nyfikna) skrev 2011-02-22 22:00:42 följande:
    Är själv mamma till ett barn med funktionsnedsättning.

    Det heter funktionsnedsättning faktiskt! (Funktionshinder är det som samhället gör det till genom att vara otillgängligt).

    Hursomhelst var vi på barnkalas i helgen. Många barn i olika åldrar och många mammor. Alla mammor pratade naturligtvis om sina barn, deras utvecklingsnivåer, personligheter etc.

    Ingen frågade något om mitt barn. De nonchalerade mitt barn men följde barnet nyfiket med blicken. De trodde att jag inte såg det).

    Innan vi skulle gå var det en mamma som absolut inte kunde hålla sig utan var tvungen att fråga, precis innan hon skulle gå: "- Har ditt barn sånt där XXXXXX???"
    - Ja, svarade jag. Sedan sa jag inget mer och hon slutade fråga för hon märkte väl att jag inte ville diskutera mitt barns diagnos med henne.

    Vad jag vill ha sagt med detta inlägg är att det är jävligt trist, både för barn och förälder, att vara identifierad med en funktionsnedsättning. Sluta bry er att förhöra oss! Vi vill bara vara som alla andra, vara med i gemenskapen och inte bli ifrågasatta. Att jämt få svara påera nyfikna frågor är ytterligare en börda förutom den att man träffar olika vårdpersonal hela tiden som man måste redogöra för och berätta bakgrundshistorik och diagnos för.
    Förlåt, men det här tycker jag låter lite galet. Du säger att du inte vill svara på "nyfikna frågor" men du irriterar dig på att ingen frågade något om ditt barn, trots att de noterade att det var avvikande?
  • Anonym
    Anonym (nyfikna) skrev 2011-02-22 22:18:33 följande:
    Nej, jag irriterade mig på att de inte behandlade oss som de andra. De studerade mitt barn men ville inte prata "kallprat" med mig som de gjorde med varandra.  Man kan ju faktiskt prata om annat också, eller hur?

    Ett exempel: Om ett barn skulle skela med ögonen så går jag inte fram till mamman och börjar prata operation och glasögon med henne. Jag kanske istället frågar vad hennes barn heter. Vad barnet gillar och inte gillar. Vilket dagis föräldrarna har valt. Etc, etc. Förstår du skillnaden?
    Ja, då förstår jag, fast det är väl en ganska normal mänsklig reaktion? Om man inte vill nämna "elefanten i rummet" så pratar man inte heller om rummet, liksom. Det är ju skitsvårt att veta om föräldern blir förnärmad om man inte pratar om det, eller om man pratar om det... var man vänder sig har man rumpan bak.
  • Anonym
    Anonym (nyfikna) skrev 2011-02-22 22:37:43 följande:
    Hur tror du själv att du hade reagerat om du varit i mina skor? Försök och sätt på dig ett par andra glasögon och se det ur den andra personens perspektiv!

    Vad tror du själv man vill? Prata diagnos? Inte prata alls? Om du läste mitt förra inlägg så förstår du nog att alternativ 1 utgår. Alternativ 2 då? Men vad gjorde jag isåfall på ett barnkalas? Om jag inte ville mingla och snacka så med andra så hade jag valt att hellre stanna hemma.

    Du väljer troligtvis det tredje alternativet, att låtsas som om jag inte existerar, för att du är feg och rädd. Men ta dig i kragen! För vem är situationen jobbigast? Inte för dig  ialla fall.
    Jo, som sagt, jag förstår dig - men jag förstår också de som inte klarade av att bemöta dig. Och du vet ingenting om mig. Hade jag mött dig på ett barnkalas hade jag pratat med dig som vilken annan människa som helst.
  • Anonym

    Min son är lindrigt utvecklingsstörd med en kromosomavvikelse hans handikapp syns inte på honom utan det märks hur han beter sig. Jag var med om en massa påhopp när han var liten från förskolan att han inte utvecklades som de jämnåriga utan behövde mera tid hela tiden jag fick höra att det var jag som skämnde bort honom mm när vi fick beskedet utvecklingsstörning av en barnspsykolog så föll alla bitar på plats hans utvecklingsstörning gorde att han behövde mera tid än sina jämnåriga och det berode inte på att jag skämnde bort honom eller var en dålig mamma.  Istället för att skriva en massa om din vän så finns där i stället som en vän ska om hon vill prata så gör hon det själv jag ska bara säga att alla påhopp som jag fick när min son var liten fick mig att bli så trött och arg när vi fick beskedet att han var utvecklingsstörd så ångrade sig personalen på hans förskola regällt att de hade varit på mig så mycket om min sons försening. Vi bytte förskola efter beskedet och han fick det mycket bättre på den nya där blev han acepterad för den han var av personalen och barnen

  • Anonym

    Angående disskussionen om BVC, så be om att få träffa en barnläkare om ni är oroliga. 

    Har en vän som fick tjata många gånger under ett helt års tid för att få en tid hos en barnläkare men bvc insisterade på att barnet inte hade några problem och inte behövde refereras.

    När de tillslut fick träffa en barnläkare kunde han diagnosera problemet direkt, de blev skickade till en specialist, barnet opererades och blev nästan 100% frisk även om barnet hade en hel del av sin utveckling att ta igen. (Det här hände över tio år sedan, vi får väl hoppas att sjukvården har blivit bättre sedan dess).

     

  • Anonym

    Men det är väl klart att bvc har koll på det! Våran läkare sätter barnen upp redan vid 4 mån för att se om dom kan balansera sin kropp lite grann... Med tanke på att du lägger ut detta för allmän beskådning så kanske det finns en anledning varför din "kompis" inte talar ut med dig!

  • Anonym

    Jag tror också att BVC måste veta om detta redan, kanske det är något med barnet som hon bara väljer att inte delge med dig TS?

    Jag tror du ska hålla dina tankar för dig själv, för det är nog inget hon har gjort för att få hennes barn sådär heller, du kan ju försöka prata med barnet ofta, öva på att sitta och sånt för skojs skull när du är där, inte för att vara elak utan hjälpsam. Så vet du att barnet iaf får lite övning..

    Så håll dig bara utanför det TS :)

  • Anonym

    Har bara läst sista sidan, men TS kan väl gå till BVC och berätta om farhågorna och sin oro. Det är väl inte så svårt för dem att komma på en anledning att kalla barnet på kontroll eller göra hembesök för att följa upp detta utan att berätta anledningen till föräldrarna eller att man behöver anmäla till soc?? Märker de då att något är allvarligt fel kan de ju initiera först en utredning om barnets motorik och utveckling och se vad det beror på?! och vid behov gå vidare med anmälan... Vårdpersonal har skyldighet att agera om de misstänker att något står fel till.

    Gjorde jag när jag tyckte något inte stod rätt till och inte riktigt visste vad jag skulle göra.

  • Anonym
    Anonym (mammatill6) skrev 2011-02-24 10:09:28 följande:
    Slå en signal till BVC, dom behöver inte nämna att någon ringt, utan bara vara extra uppmärksamma vid nästa kontroll. Du kan också hjälpa till, ät lunch tillsammans och passa på att prata om barnens matvanor. Gå till en lekplats tillsammans och passa på att prata om vikten att låta barnen röra sig. Sätt inte bara barnen i en gunga utan hjälp dom att klättra, gräva, gå eller krypa osv. Barn ska vara ute minst en timme om dagen kan du kanske nämna för henne och självklart ska en  åring äta det övriga familjen äter. Dom måste få tugga. Yoggi och sånt är tillsammans med en smörgås ett mellanmål, ingen måltid.
    Så ditt råd till henne är att slänga ur sig små pikar så ofta hon bara kan?
  • Anonym

    Eh.. Vår 1,5 åring får ersättning. Har du hört?!
    Han äter inte allt. Och han väger bra mkt mer än de där fjantiga kurvorna. Kanske är detta barnet bara sent med vissa saker?
    Vad har du med att göra om barnet är framme i utveckligen eller låter sig ta den tiden den behöver?

    Nä, man ska inte jämföra så ge fan i det.

  • Anonym
    CandyDee skrev 2011-03-02 20:12:05 följande:
    finns ju för fan listor som delas ut på bvc o hos läkare att man ska ge si o så med kött/ potatis whatever till en ettåring........ men de e klart att de e lättare att ge ersättning.
    Det är riktlinjer, inga krav. En del barn är senare av olika anledningar!!!! 
Svar på tråden Hennes 1åring kan inte sitta!!!!