Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

Anonym anmälan (det låter illa, men är en handling i all välmening) är på sin plats.

*anmälan till soc.

(Människor som jobbar där är utbildade för att på bästa sätt kunna hantera just sådana här känsliga situationer. De gör det med respekt, empati, hänsyn och omtanke).

Jag skulle förmedla min oro kring ett barn som inte tycks utvecklas normalt, som tycks understimulerat och undernärt (miss-närt). Om så ej är fallet så kommer det ju uppdagas.

(Min omtanke gäller i första hand barnen, och inte deras föräldrars eventuella stolthet.)

Vad är det i mitt inlägg du tycker visar på brist på empati, respekt och omtanke? För allt jag skrev kommer därav. Jag ser inte socialtjänsten som ett straff utan som ett potentiellt stöd. Att vilja någon detta är väl empatiskt?

Jag tycker inte att det behöver vara respektlöst att göra en insats anonymt. Det kan t.ex. vara skönt för den andra föräldern att slippa veta hur illa man uppfattar något. Så att man kan förbli ett stöd under processens gång. Det finns säkert många som föredrar klarspråk, jag t.ex., men min uppfattning är att många föräldrar har svårt för det.

En anmälan till socialtjänsten ser jag som en försäkring. En tjänst som finns till hands för att försäkra oss om att alla mår väl och att de som inte gör det får hjälp. Hjälp är alltså vad det handlar om, och det tycker jag är omtanke.

Jag kan inte föreställa mig att soc omhändertar ett barn på grund av en något bristfällig kost. De omhändertar sällan barn. Och skulle de göra det så har de säkert sina skäl, och då är det ändå för väl. Sannolikt är snarare att de, om de kan bekräfta misstanken om bristande omsorg kan hjälpa föräldern till rätt redskap för sitt föräldraskap eller eventuellt , om barnets problem enbart är biologiskt/genetiskt betingade, remittera till läkare  för deras hjälp.

Jag beklagar verkligen sorgen. Kan inte tänka mig något mer fruktansvärt.

Det är också därför jag angående institutioner och deras uppgift brukar säga att hellre en gång för mycket än en gång för lite. Hellre noggrann än slarvigt. Hellre det säkra före det osäkra.

Jag uppfattar det som att hon befarar att barnet faktiskt inte mår bra. Hur länge ska man vänta menar du? Och återigen, om miljön inte är orsaken utan det rör sig om något genetiskt betingat, då kan mamman bara tala om detta, vet hon det inte så är det ändå bara bra att hon får veta det illa kvickt. Eller?

Det var mer än jag visste. Min uppfattning är nämligen att misstanken måste bekräftas innan en utredning ens påbörjas, och då kan det vara så att jobbet med barn får vänta. Vilket jag menar är bra, för då har man ju konstaterat att denna människa gjort något illa och alltså inte kunnat förklara barnets symptom med någon biologisk diagnos.

Jag förstår att dte är jobbigt att gå arbetslös, men ett pris värt att betala för att sätta barnen i första rummet. Jag vill inte att en människa som vanvårdar sina egna barn tar hand om mitt barn på dagarna.

Om man blivit anmäld utan uppföljning står det inte i pappren som arbetsgivaren kan se.

Om ett barn bara är sent i utvecklingen gör heller inte socialen någon vidare utredning.

De som anmäls och är skuldfria har heller inget att oroa sig för. Så vad finns det att förlora? Möjligtvis någons heder, men det är barnen värda, menar jag.

Liksom alla människor ja. Men det är väl inte lönt att ge upp hjälpen från läkare, socialtjänsten, förskolelärare etc bara för att de kan vara idioter?

Rätta mig om jag har fel, eller är det möjligtvis så att det skiljer sig kommuner åt, men man blir inte avstängd från sitt jobb under en utredning, utan endast om utredning bevisar att man gjort någon illa?

Hur socialen jobbar är en sak, intentionerna hos den som anmäler är en annan. Vad vet du om vilka intentioner andra har som kontakter socialtjänsten för att de oroar sig för ett barn?

En trist människosyn tycker jag att det är, om man utgår från att andra medmänniskor vill jävlas. Dessutom kan du nog återigen vara lugn, för en människa som är så funtad att den ringer socialtjänsten för att jävlas, den tar de sannolikt inte heller på allvar.

Jag kan säga som så att jag aldrig ångrat de gånger jag sagt ifrån, men kommemr få leva emd skuldkänslorna från de gånger jag inte gjorde något.

kloka ord från moder jord!

Själv tycker jag allas barn angår alla. Kan inte se hur de inte gör det.

Även välmående barn angår mig. Och uppenbarligen har jag med dig att göra.

Det återstår att se. I mina ögon har jag redan det, på ett litet indirekt vis. För vi alla utgör varandras miljö och fostrar varandras och våra barns framtida miljö.

Förstår du mig när jag hävdar att inverkan vi gör på varandra inte behöver vara negativ för att kallas inverkan?