Hennes 1åring kan inte sitta!!!!

(Jag har bara läst ts.)
Usch, en sådan där "kompis" hade jag när jag fick min dotter, som nu är fem år. Vi fick barn samtidigt, hon ett par dagar tidigare. Varenda steg i utvecklingen gjorde hon en grej av!
Va?! Fäster hon inte blicken än? Kan hon inte rulla över på rygg än? Bla bla bla... När de där största milstolparna i utvecklingen var avklarade och båda lärt sig gå slutade hon... Det var liksom en jättegrej att min dotter låg några veckor "efter" hela tiden! Så jäkla jobbig, jag orkade inte med att umgås med henne mer när det enda hon ville med att träffas var att jämföra våra barn.

Den här diskussionen är ju nästan lite (ursäkta ordvalet) spännande...!

Sett utifrån hade jag säkert kunnat vara mamman som inte satte mitt barn på golvet. Och pallrade upp med kuddar när han väl satt på golvet. Och jag hade definitivt varit den som inte gett mitt barn vanlig mat. Allt utfrån rekommendationer från läkare, dietister, sjukgymnaster och gud vet vad vilka andra proffesioner. Allt det där har jag gjort - för att min son är sen i utvecklingen. Han är inte utvecklingsstörd (den diagnosen får barn oftast inte förrän de är äldre) - han har en utvecklingsförsening.

Min son har ett funktionshinder, en kromosomavvikelse som faktiskt inte syns så väl på utsidan om man inte vet vad man "letar" efter. Jag ser det inte som min uppgift eller som ett krav på mig som förälder att berätta om min son och hans funktionshinder till alla jag träffar på. Grannar, bekanta eller släktingar jag inte har någon närmare relation till - varför ska de veta? Att de sedan undrar varför min son inte kan sitta - eller varför han äter/dricker ur nappflaska - eller varför han blir matad och inte äter själv - eller varför han äter kräm eller pepparkakor (allt enligt dietistens råd) - ja - vad ska jag göra åt det? Frågar de så svarar jag oftast. Men känner jag att det blir påträngande - eller att jag faktiskt inte vill dela med mig av den informationen till den personen så är det inte ett KRAV jag har på mig som förälder att berätta om mitt barn till vem som helst. Att se en situation utifrån en synvinkel - utan att ha alla ingående fakta kan faktiskt vara farligt ibland. Nyfikenhet är en sak. Illvilja en annan - och jag stött på båda de