Gastric Bypass (GBP)

@home – Doktorn trodde inte alls att jag har njursten, då han tittat på röntgenplåtarna idag (han var en urologdoktor). Han sa att om jag hade en njursten så stor som ultraljudet påvisade så skulle han se en stenskugga, och den fanns inte.

Men, röntgenbilderna han tittade på var minst två månader gamla, stenen kan ju ha kommit dit senare tyckte jag, men han trodde inte det. Jag ska i alla fall få genomgå en full njurscreening med allt vad det nu innebär, men sen. Alltid sen *morr*. Då jag är palpöm i magen så tror han att besvären har någonting med min GBP-operation att göra, så han skulle skicka mina journaler till Ersta. Ersta är ju inte det snabbaste sjukhuset, och säkert aningens trötta på mig, haha, så jag lär ju får vänta tills jag dör, innan dom hör av sig, om dom ens gör det (ja, JAG ska ringa dom, men inte idag).

När jag kräktes hela tiden så kände jag mig som en hypokondriker då man inte hittade felet, förens efter fem månader (deras operationslarv), då jag inte kunde andas (morfinallergi), och dom inte hittade felet trots flertalet ambulansfärder pga. andnöd, så kände jag mig som en hypokondriker. Nu känner jag mig som en hypokondriker igen, fast jag vet ju att något är fel, då jag känner min kropp, precis som vid de andra tillfällena.

Varför ska min kropp jävlas med mig, och varför är det så svårt att få hjälp? *Arg, ledsen och förtvivlad*

Igår ringde min dr från Ersta upp mig, efter att dom fått mina journaler från SÖS. Det enda dom kunde erbjuda mig var en psykologkontakt ... Jag har aldrig blivit så kränkt i hela mitt liv. Jag behöver hjälp med mitt fysiska mående, inte med mitt psykiska mående.

Maken ringer upp min dr efter att jag har beklagat mig, och han typ bönade och bad att dom skulle ta emot mig då jag verkligen har ont, och att det onda inte sitter i mitt huvud.

Efter fem minuter ringer min dr mig, men jag vägrar svara, jag tänker inte sätta min fot där mer, förutom nästa vecka, då jag ska göra min gastroskopi, men efter det, aldrig mer.

Jag har anmält dr nu, han ska inte komma undan med detta, detta var droppen.

Kom och var med

http://www.facebook.com/home.php?sk=group_187801157904504&ref=notif&notif_t=group_activity#!/home.php?sk=group_187801157904504&ap=1

Det skiljer 96,4 kilo mellan bilderna, och ungefär 1 år.

I mitten på november-2009 gick jag till vårdcentralen och önskade en remiss för en GBP-operation. Jag hoppades att den operationen skulle ge mig mitt liv tillbaka. Ack vad jag misstog mig.

Den 15 mars-2010, klockan 07.45 rullades jag in på operationssalen på Ersta sjukhus, det var nu dags för min GBP-operation.

Jag hade inte speciellt ont efter operationen, och det gick bra att få i sig dryck, även fast det tog emot, jag kände som ett motstånd, men personalen sa att det skulle kännas så.

I början på maj-2010, ringde jag till Ersta sjukhus, för jag upplevde det som att det tog emot väldigt mycket då jag åt mat, trots att jag tuggade, och tuggade, samt så mådde jag illa efter varje måltid. Doktorn skrev då ut magsårsmedicin som jag skulle äta i två veckor, utan att ens ha träffat mig. Jag upplevde det som om jag blev lite bättre efter några dagar, men så någon vecka efter avslutad behandling så blev det som det var innan. Jag tänkte då att det är så här man ska må.

Fram till augusti-2010 så kräktes jag väldigt ofta efter att jag ätit, men jag tänkte att jag äter väl för fort, så jag började äta långsammare, och ännu mindre än de 0,5 dl per måltid som var det mesta jag fick i mig.

I oktober-2010 var jag så dålig att jag fick ringa efter en ambulans, SOS klassade mig som en ”prio trea”, så jag fick vänta i 1,5 timme på hjälp. När ambulansen kom var min puls låg, mitt blodtryck väldigt lågt, jag kallsvettades, hade väldigt ont och var kraftigt uttorkad. Dom satte en infart, gav mig dropp och morfin intravenöst. En sträcka som tar 20 minuter att köra, tog med blåljusen på, åtta minuter att köra.

Jag hamnar på Södersjukhuset. Efter en skiktröntgen så kom man fram till att jag var förstoppad, men jag fick ändå ligga kvar för observation under natten.

Under natten fick jag morfin intravenöst vid två tillfällen för att jag hade så ont, och ändå så blir jag utskriven på morgonen, trots att jag fortfarande viker mig av smärta.

Två dagar senare ringer maken en ambulans åt mig, då jag fortfarande har lika ont.

Jag hamnar återigen på Södersjukhuset. Efter diverse undersökningar så kommer en väldigt sympatisk ung, kvinnlig doktor in till mig och frågar om jag vill komma till det opererande sjukhuset (Ersta sjukhus), vilket jag ville.

På Ersta sjukhus görs ingenting den dagen jag blir inskriven, men dagen efter blir jag sövd, då dom går in med titthål för att se om dom ser någonting avvikande i min mage, som kan förklara mina smärtor och alla kräkningar. Man ser då att hela buken är fylld med var. När jag ändå är sövd så görs en gastroskopi, då hittar man det största magsår dom någonsin sett.

Jag blir kvar på Ersta sjukhus i en vecka, får morfin, antibiotika och dropp intravenöst.

Kvällen innan jag blir utskriven så får jag svårt att andas, dom kollar min syresättning, tar EKG och lyssnar på mina lungor, allt ser bra ut, samt låter bra. Doktorn trodde att det var ångest, så han ordinerade Stesolid.

Jag kommer hem till mitt hem runt 14.00, klockan 16.00 ringer jag min make, som är på apoteket åt mig och hämtar ut antibiotika, magsårsmedicin och morfin. Jag säger att han måste komma hem omgående, för jag har så svårt att andas. När han lagt på med mig så ringer han 112. Sedan minns jag bara att jag ringer mina föräldrar och ber dom komma för att passa vår dotter på 7,5 år för att jag inte kan andas. Som tur var, så var dom hemma hos min syster, bara några gator ifrån mig/oss. Jag ber också min dotter att låsa upp dörren. Sedan blir jag medvetslös. Mina föräldrar kom på bara några minuter, likaså min make. Ambulansen däremot, den körde fel, maken såg den på gården nedanför vår gård, han sprang då ner och ut, och i vanliga fall så får ambulanspersonalen inte dela på sig ur säkerhetssynpunkt, men då maken såg så skärrad ut, och sa att jag var medvetslös, så sprang ena killen efter maken, med syrgasen i högsta hugg.

Jag får syrgas och kvicknar till, sedan sticker dom mig 14 gånger innan dom lyckas sätta en infart, så att dom kan koppla på ett dopp och ge mig morfin intravenöst.

Jag hamnar återigen på Södersjukhuset, allhanda undersökningar och prover är bra, jag blir inlagd över natten för observation.

Jag blir utskriven dagen efter, trots att jag fortfarande upplever att jag har svårt att andas.

Jag är hemma i ungefär tre timmar, sedan kommer ambulansen och hämtar mig igen, och färden går till Södersjukhuset återigen. Dom hittar fortfarande inget fel, så jag blir hemskickad.

Hinner denna gång vara hemma i cirka 30 minuter innan jag ber maken köra mig till Ersta sjukhus då jag fortfarande har svårt att andas. Någonstans på vägen till Ersta sjukhus så ringer maken efter en ambulans, då han inte mäktar med situationen att jag sitter där i framsätet och flämtar för att få luft. Ambulansen möter upp på en bensinmack. Jag blir körd till Ersta sjukhus, trots att man egentligen inte får hamna på sjukhus utan akutintag då man åker ambulans.

Jag får göra en skiktröntgen över lungorna, och det ser bra ut. Då alla parametrar är bra, så tror man fortfarande på Ersta sjukhus att det handlar om ångestproblematik, då jag för många år sedan led av just ångest.

Jag blir inlagd, för observation. När man gett mig OxyNorm för att jag hade ont av magsåret, så såg man äntligen ett samband. Jag var/är allergisk mot vissa morfinpreparat. Det kändes så skönt att dom hittade ett fel, så att jag slapp känna mig som en hypokondriker.

Jag får åka in och ut på Ersta sjukhus hur många gånger som helst efter att jag blev utskriven då man konstaterade allergi mot vissa morfinliknande preparat, för att jag kräks i minut och parti, och behöver dropp på grund av det.

I december-2010,vid en gastroskopi så ser man att magsåret läkt ut, så nu säger man att jag ska sluta kräkas.

Jag fortsätter dock att kräkas, och fortsätter att åka in och ut på Ersta sjukhus.

 I mitten på februari-2011, så ser man på en kontraströntgen att det jag äter inte kommer ner till min nya lilla magsäck, då passagen till den är för trång. Så maten tar en annan tarm tillbaka till den bortkopplade delen av magsäcken, som inte fyller någon funktion, och därför kräks jag upp allt jag äter. Man opererar mig, dom vidgar passagen, dom kopplar om en tarm, och dom syr ihop alla mina tarmfickor så att jag ska slippa tarmvred i framtiden.

Jag fick ligga på IVA i 19 timmar efter operationen, då man gav mig morfin på uppvaket, vilket jag reagerade med andnöd på.

Jag mår bra i dagarna tre efter operationen, sedan börjar kräkas hejdlöst igen. Då upptäcker man att jag har fått tillbaka mitt magsår.

Jag fortsätter således att åka ut och in på Ersta sjukhus, för att få dropp, då jag kräks hela tiden.

I början på mars-2011, så åker jag till akuten på Södersjukhuset eftersom jag kräkts som kaffesump, vilket är levrat blod. Diagnosen blev: ”Blödande magsår”.

I mitten på mars-2011, söker jag återigen akut till Södersjukhuset då jag har så ont i ryggen att jag på riktigt tror att jag ska avlida. Diagnosen blev: ”Njursten”.

I skrivandets stund så har jag nu två magsår. 

Behöver jag tala om att hela min familj lider något fruktansvärt av hela den här situationen?! Min dotter tror att jag ska dö varje dag.

 Jag har betalat ett alldeles för högt pris för att bli smal, ett pris det inte är värt, trots en viktnedgång på över 65 kilo.