Gastric Bypass (GBP)
Min dagbok...Min resa...
Onsdag 16.2-2011 var det äntligen dags. På morgonen hemma jublade jag då jag steg på vågen. Den visade jämnt 105kg WOHOOO jag hade gått ner 30kg SJÄLV sedan maj 2010!! 
Peppad åkte jag in till A1 i Vasa (finland) men min väninna som chaufför. Skrevs in, tog på mig den snygga OP outfiten och de höga stödstrumporna "stayups" 
Kl var nu 11.30 då vi satte oss i världens skönaste fotöljer men filtar om oss och varsen tidning. Min väninna var så nervös över min skull och jag var så lugn så jag nästan inte ens kunde fatta det själv. 12.50 var det min tur att OPas. Jag kramade hårt om min väninna och jag kördes till OPsalen.
Där ställdes allt i ordning. Intressant som sjutton. Mittiallt fick jag en mask framför mig och de sa det är syre andas djupt så somnar du...........
Vaknade på uppvak...AJJJJJJJ vilken smärta fyyy sjutton säger jag. Har jätte hög smärtgräns aldrig upplevt detta tidigare.
"Op tog 59min och är en av de lättaste GBP som gjorts i Vasa. Eftersom du är en av de minsta som blivit OPad" Men varifrån kom smärtan?? En massa smärtstillande gavs men smärtan bestod.
Efter 6h tog jag mig plågsamt upp för att kissa fortf på uppvak för att få åka till avdelningen.
Äntligen fick jag komma till avdelningen. Där gavs Oxynorm direkt i muskeln och i blodet för att jag helst skulle orka ta mig till WC. Sov en liten stund på kvällen men natten som kom vakade jag in med smärtor och illamåendemedicin för jag började kräkas. Hey?!? Kräkas? Ska man kräkas efter GBP OP??????!!!
17.2-2011 På morgonen rondande kirurgen. Han såg lite bekymrad ut men kunde inte förstå varför det var så här fö det var en så lätt OP. I varje fall jag skulle fått åka hem denna dag men kirurgen ville att de skulle observera mig iaf till kvällen. Sköterskorna var riktigt hemska "upp med dig nu, var inte lat, drick nu bla bla bla" MEN JAG KAN INTE!!!! På kvällen kom kirurgen tillbaka och jag satt och torrkräktes. Han skrev bara ut mer smärtstillande och sa "du lämnar hit över natten" "bra" sa jag som svar.
Jag somnade kl.23.30 och vaknade 04.00 och tänkte "oj vad jag mår bra" hann bara stiga upp fyyyyy faaan vilken smärta. ALDRIG har jag upplevt något liknande. Mitt i magen smärtade så mycket så jag trodde jag skulle DÖ!! (Mina tre tatueringar kändes INGET samt mitt snitt efter barnen från navel och nedåt var som en dans på rosor) Jag tog mig till WC efter många om. Plötsligt öppnades dörren till mitt WC och in kom två sköterskor och tog hand om mig med alla mätinstrument man kunde komma på "snacka om sjätte sinnet?" 
Jag hade inte ens orkat dra i snöret för hjälp. Blodtryck OK, puls OK, saturation OK, blodprover OK?!?!? Hur i???
Men sköterskorna såg verkligen hur dåligt jag mådde och hur ONT jag hade. Jag var kritvit så de nästan bar mig till sängen. Fick en massa oxynorm i muskeln började blir riktigt slut. Smärtan jag kände var verkligen obeskrivlig.
18.2-2011 Minns ej vad som hände timmarna efter wc besöket men kirurgen rondade igen på morgonen jag sa åt honom "NU måste ni göra något. Jag är fem före att ringa efter sjukhuspastorn så han får komma och frälsa mig. För jag kommer att DÖ!!" Magen var utspänd som en 9 månaders gravidmage fyyyy faan....Den var hård och varje rörelse gjorde ont. Under dagen i en dimma som jag låg i med smärtorna och alla kräkningar så fördes jag på TRE olika röntgen minns inte ens själv vilka de var åtm minns jag av CT.n och fyyyyy kontrastvätskan som skulle drickas upp RENT jag klarade inte av det för jag kräktes hela tiden.
I varje fall. Ny röntgen skulle göras 17.45. Men där 16.30 tiden kom plötsligt min kirurg in och en annan kirurg in. "Vi har hittat något! Din tarm har förstorats. Du opereras akut ikväll! Vi kommer att lägga epidural ifall vi måste öppna upp buken på dig. Men vi går först in med kameran" Jag blev glad för operationen Kan ni förstå?! 
(knäpp eller ej men det kändes skönt att de åtgärdar detta) Min syster hann komma på besök innan det var dags för avfärd mot OPsalen. Jag minns en tatuerad sjukskötare som la på Iron Maiden åt mig i salen han gjorde mig lugn och epiduralen gick som en dans på rosor. Sen minns jag inget.
Vaknade på uppvak och darrade som sjutton o somnade om igen minns bara att jag tittade på kl. 00.10. Vaknade igen vid 03.30. Ojj så BRA jag mådde. Kollade försiktigt under täcket.
Okej buken har blivit öppnad undras vad de hittat. Ingen visste något bara att OP tagit 3h...Smärtpumpen var på ganska hög nivå men jag mådde som en prinsessa. Iallafall i jämförelse till för halvt dygn tillbaka...Där efter blev jag så småningom flyttad till avdelningen. Minns inte så mkt vad som hände därefter....
19.2-2011. Sköterskan som började sitt skift så kom först in och bad om ursäkt för DE ANDRA sköterskornas skull för att de inte trodde att jag hade sådana smärtor som jag verkligen hade onsdag, torsdag och fredg. Och hon visade vad jag hade på magen...WOHOO 44 STYGN!!! :O En PEG som dränerar nya magsäcken, drän från nya Operationsområdet för blodet, kateter jag det var väl allt...Nice...Och vet ni vad? Jag steg upp och trampade och gick t.o.m in i wc och borstade håret och tvättade tänderna.
Dags för rond kirurgen som OPade mig sa. "Ja vet du flicka lilla. Det hade blivit en liten läckage i din magsäck. Sen hade din tolvfingertarm blivit UTTÖJD mera än 12cm i diameter!! Den hade ischemi och stor del av den hade hunnit gå i nekros" Jag- "och vad hade hänt om man väntat till idag?" Kirurgen "det var ett snabbt förlopp. Hela tarmen hade antagligen gått i nekros under förnatten/natten så du hade tyvärr inte överlevt: Acuta Ischemia Intestini som det heter det du hade är ett livshotande tillstånd som kräver urakut operation...."
Dagarna gick och kom. Jag rehabiliterade mig hela tiden genom promenad i korridoren. På söndagen tvingade jag dem att ta bort smärtpumpen och på kvällen slapp jag katetern WOHOO!! På tisdagen tvingade jag dem att sluta med all starka smärtmediciner och tarmen började funka lite smått. Jag klarade mig galant på bara Panadol. Så jag slapp hem redan på torsdagen tack vare mig SJÄLV!! 
24.2 Idag mår jag relativt bra. Lite ont i vänster sida av magen och dränet från magsäcken måste jag ha och tömma till det kommer mindre än 100ml/dygn.
Men maten går som smort. Inget illamående eller dylikt bara jag skulle dricka ordentligare....
Och Vet ni vad?!? Jag sniffar på under 100 sträcket 
IDAG VÄGER JAG 100,4!!
OCH jag såg ljuset den 18.2 och två små människor. Undrar om det var mina 3åringa barn Emilia och Jonathan?? Jag gar DÖDEN en rikti jävla omgång med KOKstryk och jag övervann den!!
Det bästa jag någonsin upplevt var i förrgår alltså torsdagen då jag fick återse mina barn. Jag grät glädjetårar så mkt kärlek 
26-28.2. Har nu varit in på sjukhuset IGEN! Åkte in akut med ambulansen. RR 70/50 så tog en färd på 83km ENDAST 35min :O Vad var då felet? Joo tarmen drar inte...Alltså den är lam...Så den behöver lite hjälp på vägen...De började pratas om en tredje operation...Men nu får vi vänta och se. SAMT att jag har en cysta på 5cm som växt 2cm på en vecka...MEN vi ska vänta och se :P (sjukvården) Jag gick upp 3kg under denna sjukhusvistelse... I vätska...BLÄÄ!! Jag fick även läsa OPberättelsen. Jag höll på att dö straxt före OP på OPbordet. Mitt blogtryck blev livhotande lågt.
4.3 Idag vägde jag mig...100kg jämnt... 
Nu banne mig...Snart är jag inte tresiffrig längre...WOHOO!
Nu på måndag ska jag till hjärtläkare p.g.a min blodtrycksfall...Och måndag därpå får jag ta bort PEGen :D Livet leker igen. Tarmen fungerar utan medicin och jag mår riktigt bra :) Duktiga du som orkade läsa så här långt :P
Men nu har det äntligen hänt. OCH jag ångrar mig flera gånger efter OP. Men inte nu längre...