Gastric Bypass (GBP)
Anne B M skrev 2011-02-17 14:41:24 följande:
Till alla nya vill jag berätta min historia...Jag opererades i mars 2010, och har sedan dag ett i princip mått skit, har aldrig kunnat äta så "mycket" som man ska kunna, har alltid känt ett motstånd vid intag av mat och dryck.
Fick efter ett telefonsamtal med Ersta sjukhus i maj-2010 utskrivet magsårsmedicin, utan att dom ens undersökt mig. Jag åt medicinen i två veckor, vilket var rekommendationen, men det blev inte mycket bättre av det, så jag tänkte att det är så här man ska må efter en operation.
I augusti-2010 började kräkningarna tillta allt oftare, och i oktober-2010 var det ohållbart, hade så ont att jag fick åka ambulans in till akuten (dom misstänkte tarmvred på 112).
Jag blev röntgad och diagnosen löd "förstoppning". Blev utskriven efter ett dygn, efter två dagar åkte jag ambulans in igen, till samma akut, då jag på riktigt trodde att magvärken skulle döda mig. Träffade då en jättegullig läkare som frågade om jag ville komma till Ersta, som var det opererande sjukhuset, och det ville jag ju. Väl där så blir jag inlagd i sex dygn, dom hittade det största magsår dom någonsin skådat. Jag fick antibiotika och magsårsmedicin, och i december-2010 så var magsåret helt läkt, dock fortsatte jag att kräkas, så jag har fått åka in och ut på Ersta i omgångar för att få dropp, och det även innan magsåret var helt läkt.
När jag åkte in i oktober-2010 så fick Jag OxyNorm utskrivet (morfinliknande preparat), och jag påtalade dygnet innan jag skrevs ut från Ersta att jag hade det svårt att andas, dom sa att det var ångest. När jag väl blev utskriven och hade varit hemma i fem timmar så minns jag bara att jag hann ringa två telefonsamtal, det ena till min make, som var på apoteket och hämtade ut allehanda mediciner till mig, och till honom sa jag "kom hem nu, jag kan inte andas", sedan ringde jag till mina föräldrar och sa "kom nu, jag kan inte andas, ni måste passa Amanda (vår dotter på 7 år), sedan sa jag till henne att hon skulle låsa upp dörren. När mina föräldrar kommer fem minuter senare är jag medvetslös, kort efter att dom kommit kom ambulansen. Jag hade fått en allergisk reaktion på morfinet. Sedan den dagen tror min dotter att jag ska dö varje dag.
I onsdags förra veckan fick jag nog, jag vägrade att bara åka in och få dropp och sedan bli hemskickad, jag ville nu veta orsaken till alla kräkningar, för något var ju uppenbart fel.
Vad dom gjorde i min mage i måndags då dom öppnade upp mig var följande - Passagen till den lilla nya magsäcken var för trång, men oftast så upptäcks det kort efter operationen, inte nästan 1 år senare. Vidare så kopplade man om ett par tarmar då maten gick till den bortkopplade magsäcken, då den inte kom fram till den nya lilla, då passagen var för trång. Sedan sydde de ihop alla "slitsar" så att jag ska slippa tarmvred i framtiden.
Jag fick ligga på IVA i 19 timmar efter operationen för att dom gav mig morfin efter operationen, som jag då inte tål *klantskallar*.
Jag har gått ner nästan 60 kilo på mindre än ett år, och fram tills i tisdags så ångrade jag min operation varje dag. Nu när jag inte mår illa, och kan äta utan att kräkas så kanske jag kan börja glädjas åt mitt nya, smala liv.
Jag ska opas den 12:e april och börjar få lite kalla fötter. Inte så att jag tänker låta bli, men rejält nervös är jag stundtals. Jag är trots allt övertygad om att det är det enda rätta. Jag skulle jättegärna gå med i facebookgruppen om det är möjligt, jag har skickat en förfrågan. Jag vill helst inte skriva ut mitt namn här, men kan beskriva profilbilden så att du vet om du ska godkänna mig eller inte
Jag har blont hår (rätt så platt), en lila och vitrutig skjorta på mig, går man in på profilen så syns mina kläder, på den lilla bilden är hakan avkapad.