angående planerat snitt.

varför har ni fått planerat snitt?

jag är sjukt rädd att dom ska neka mig planerat snitt, men samtidigt kan jag inte förstå hur de skulle kunna göra de!
här är min historia, kortfattad..

i februari 09 var de beräknat att son nummer 1 skulle komma, jag hade inga rädslor inför förlossning alls, snarare längtade, men när de väl va dax så var förlossningen hemsk, den tog 40 timmar från att de va 2-3 min mellan värkarna. jag fick värkstormar och sonen ville inte komma ner, jag fick feber under förlossningen, Jag sprack massor, som tur va gick inte ringmuskeln sönder men jag gick sönder både fram o bad vid urinröret och innuti, vet inte alls hur många stygn de va men de blev en hel del och de tog lång tid att sy.

Sonen blev sjuk efter förlossningen, Först fick han infektion och var snabbandad och vi fick ligga på neontal. Efter 5 dagar fick vi komma hem. sen några dagar efteråt blev han sjuk igen, och fick blåsor över hela kroppen, de täckte halva ryggen o halva magen ungefär, de var stafilykocker och herpes (herpesen från mig trots inga synliga utslag)..
vi låg inne 2 veckor då ungefär för han var så pass dålig.

sen vänta ett år med massor av kaos, vi hade problem hela tiden med honom, han fick herpes jämt, och efter 1 år fick vi även bekräftat att han får herpes i kroppen, (strupen är de vi vet) därav alla svältperioder han hade haft under hela första året.

han är idag snart 2 år och har fortfarande problem men inte lika mycket, nu får han herpes kjanske varannan månad, ibland mer beroende på årstid.

de var lite om själva förlossningen och tiden efter för sonen.
Nu till mig: (de fysiska)

i och med att jag sprack så hade jag otroligt ont, fick gå på smärtstillande och kunde inte gå knappt alls på 2 veckor, toalett besök och av o påklädnad gjordes av min karl. gå normalt kunde jag inte på 2 månader pga smärtan.
Hade även sjukt ont i svanskotan och de beroedde antagligen på en spricka sa dom som jag hade fått under förlossningen.

idag 2 år efter förlossningen spricker jag fortfarande lätt upp i mellangården där jag sprack upp under förlossningen. har även problem med vad jag tror är framfall..

de psykiska.

Eftersom förlossningen var hemsk (enligt mig) och sonen var sjuk börja jag må jätte dåligt psykiskt jag vågade inte ta i honom pga alla blåsor han hade och läkarna sa inte mycket hur hans läge såg ut.. så jag våga inte riktigt ta mig till honom förrän han skulle bli frisk just för att jag inte visste om ja skulle förlora honom, och pga de så försvann all min mjölk så jag kunde inte amma honom alls!
jag mådde otroligt dåligt psykiskt första året pga allt som var, allt var en kamp hela tiden och jag minns nästan ingenting från när han var bebis just för att allt var pest och pina, allt var en kamp hela tiden!
vet inte hur många nätter vi spenderat på sjukhuset och hur många gånger vi varit på barnakuten. Hur många gånger han svultit sig själv pga herpesen.

allt som har hänt har suttit sig på mitt huvud och jag klarar verkligen inte av att gå igenom en vanlig förlossning, de är för mycket minnen om de som hänt, och de är ingenting jag vill utsätta mig själv för eller bebisen i magen! jag vill att alla ska vara lyckliga, jag vill se fram emot barnets ankomst och de skulle jag inte göra genom att bli tvingad till en vanlig förlossning.

Min sambo har mått väldigt dåligt han med, men de är ingenting jag vill gå in på i respekt mot honom :)
detta var min historia iaf.

ska träffa läkaren nästa onsdag! den 9 februari.