Inatt precis när jag skulle lägga mig fick jag några förärkar , de gjorde lite ont och de kändes i ryggen. Jag drabbades av panik. Hjärtat slog i 240 km/h och jag kunde knappt andas. Jag rusade till badrummet och kräktes. SEn hände inget mera, utan jag somnade och inga värkar kom igen. Detta var bara lätta förvärkar och jag vet att de kommer igen, starkare. Jag har fött 2 barn tidigare, men varför drabbas jag av sådan panik och rädsla nu???
Har du några obearbetade känslor sedan tidigare förlossningar?
Känner du dig redo för att ta emot barnet nu?
Jag har två barn sedan innan. Pojke föddes 2002 föddes på 6 tim, och flicka född 2005- föddes på 4 timmar.
Så man kan säga att jag haft bra förlossningar. Ingen smärtlindring användes förutom lustgas. Men varför är jag rädd? Jag gråter hela tiden och känner panik. Jag VET att det gör ont. Jag har pratat med min barnmorska om detta, och hon säger att jag har "mer i ryggsäcken" nu än vad jag hade innan.
Man blir ju äldre..och lär sig mer. jag vågar mindre nu än vad jag gjorde för 5 år sen. T.ex flygning och karuseller.
Jag har också vant mig vid att det är vi 4 i familjen, nu ska ett barn till komma. Jag känner mig osäker. Men dte är 9 månader försent. Barnen och maken läängtar tills jag föder, och jag är jätteglad. men det är rädslan som har tagit över nu. Jag försöker övertala mig själv att det inte är så farligt, "sluta mesa dig" Du har gjort detta innan m.m. Det hjälper för stunden, men sen på nätterna börjar jag tänka igen.
Det är lurigt med rädsla.
Jag tror att man behöver komma på mer specifikt vad man är rädd för. Och sedan hur man tillsammans ska kunna hantera rädslan. Får du förståelse för din rädsla av din man och dina nära?
Jag tycker inte att du ska "sluta mesa dig", bättre att ta dina känslor på allvar.
Det verkar inte som att det är smärtan du är rädd för. Kanske tänker du just nu mycket på livets skörhet?
Jag tror att det känns lite bättre bara du verkligen får uttrycka hur du känner. Det är väl okej att vara osäker och ängslig för att få ett till barn och allt vad det innebär.
Att prata om det kan ju vara en stor lättnad. Att bara få det sagt, släppa ut rädslorna.
Jag är likadan! Har BF med trean 28/1 och ser inte alls fram emot förlossningen... Mina två första förlossningar var helt komplikationsfria och "lätta" (hatar att använda det ordet i samband med förlossning!) men det spelar ingen roll. Jag tror det är för att man VET vilken påfrestning och vilken smärta man har framför sig och att det heöt enkelt bara är någonting man måste gå igenom. Jag tycker det är helt okej att känna så här. Det är typ som att se fram emot en rotfyllning, vem gör det liksom! Det betyder inte att vi inte kommer att fixa det för det kommer vi ju att göra när det blir skarpt läge. Lycka till!