Hur mycket kan man begära av "bonuspappa"?

Men vem passar erat biologiska barn när du jobbar? Varför inte ta båda barnen, varför är det inte självklart att båda barnen är ett? Min sambo skulle inte ens tänka på det, måste jag jobba är han med barnen, vi är ju en familj. Alla barnen är lika, alla får julklappar av alla. Jag skulle aldrig kunna vara med någon som inte behandlade alla mina barn lika. Att någon skulle göra illa mitt barn pga att de inte har blodsband hör inte hemma i min familj.

Min Manns Kommentar: -"VA.... Seriöst..... Det går aldrig bygga en familj om man ska ha det beteendet".

Prata med gubben din Han förstår nog. Men tänk på attförklara utan att anklaga eller låta anklagande. Det triggar bara ilska...

Ingenting, nu visade det sig att han hade annat inbokat, vet du, det har hänt även när för vårt gemensamma barn hemma, att saker och ting krockar.
Då har vi använt barnvakt, ett par gånger har syskonen ställt upp och en gång sambons ex.

Ett tips, innan du säger ja till arbete så kolla av hemma först.

Pappan i detta fall, var finns han? Det borde vara första-alternativet.

precis vad jag gjorde, kollade med honom först, då var det ok, sen glömde han. kollar alltid först så han kan för vill inte hamna i sitsen där jag måste ringa och säga till jobbet att jag inte kan jobba. :)

Då har han klantat till sig, oavsett om han är din sambo eller inte. Kolla av med annat nätverk. Ibland kör det ihop sig och ibland dubbelbokar man sig, hemma och på arbetet.

Min situation är snarlik din.. Skillnaden är väl att jag redan har fått vårt första gemensamma barn. Min nya hjälper om han kan med min 3½åring. Det har inte fallit sig helt naturligt utan vi har fått pröva olika sätt som passar oss och vi har fått bra hjälp från BVC.

Min sambo fick mina två döttrar på köpet kan man säga. När han valde att leva med mig ingick även dem. Så har det varit från början och det fungerar jättebra. Flickorna har även sin "riktiga" pappa.

Man måste nästan ha sina "regler" och förväntningar glasklara annars fungerar man inte som familj och barnen blir otrygga i vad som gäller.

Alltså, jag skulle ju inte säga att det skulle vara en förväntning jag har, men jag skulle verkligen tända av känslomässigt om jag hade en sambo som inte kunde passa vid jobb, eller ens köpa en förbannad julklapp.. Jag skulle aldrig vilja skaffa ett till barn i den ekvationen, det känns som det är upplagt för särbehandling..

OM det redan är så här dåligt hur tror DU att det blir när ni får ert GEMENSAMMA barn!?

Jag förstår inte varför så många väljer att skaffa barn till höger å vänster med olika människor.. tänker ni aldrig på era barn? Jag har sett mkt hur barn blivit behandlade och tyvärr blir det verkligen inte bättre när det gemensamma barnet kommer. Oftast blir det så att det är endast det barnet som gäller för den föräldern och visst det är skillnad på dina och mina barn men det får man hålla inom sig och inte visa inför barnen..

Sen en till fråga.. har ni gemensam ekonomi.. isf är det ju även han det drabbar.. Det handlar ju inte om att du ska roa dig, utan att du ska jobba och få pengar! 

Min sambo fick två barn på köpet då vi blev ett par, och barnen var då 6 resp 7 år gamla. Från dag ett har han varit "förälder" åt dem, och inte bara en vuxen som finns i närheten.

Han har varit, och är fortfarande fast de är vuxna idag, förälder till 110%. Finns alltid där för dem vad det än gäller.
Läkarbesök, föräldramöten, läxhjälp, skjutsar till höger och vänster, lagar mat och tvättar kläder, nattar, skäller när det behövs och kramar ofta

Vi har två gemensamma barn på snart 4 och 5 år, och det har aldrig varit någon skillnad alls på hur han behandlat barnen.
Min sambo är mer pappa till mina första barn än vad den biologiska pappan är.

riktigt så illa är det ju inte om du läser allt.. alltså, han hjälper till massor, men just vissa ggr händer detta som jag beskrev. 

nej, vi har inte haft gemensam ekonomi. men det är också något vi pratar om nu eftersom vi får gemensamma barn. så om jag bara öppnar käften och sätter ner foten lite mer så vi kommer överrens. då kommer det bli bra. :) 

jag var mest nyfiken på hur ni andra har det, och om mina tankar var på rätt spår.
svar på det har jag ju fått nu. :) 

tack för bra svar! 

För min del begär jag absolut ingenting av min man vad gäller ansvar för min dotter. Det har han aldrig gjort av mig heller för sina killar. Vi har en mycket tydlig delning på så sätt att jag ansvarar till 100 % för min dotter och han 100 % för sina söner. Sen hjälper vi varann med t.ex. att skjutsa till och från fritidsaktiviteter men det händer väldigt sällan, och vi tar det absolut inte för givet att den andra ska rycka in. 

Däremot köper jag julklappar till hans killar och han till min dotter.

i min värld har han ju inte bara valt dig utan även ditt barn. Skulle aldrig kunna leva med en man som särbehandlar mitt barn, eftersom att de inte är hans biologiska. men så tänker ju jag.

Precis så känner jag också om jag utgår från mig själv :)
han har verkligen vuxit in i rollen, men det tog sig lilla tid. :) 

Så har vi också....vi har en varsin dotter och vi har aldrig tjafsat om hur vi skall göra...ansvaret ligger, som i detta fallet , på mig och min dotters pappa.
Det har bara blivit så och inget vi direkt har pratat om heller...allt har alltid fungerat bra och det är skönt att inte behöva vara låst pga att min sambo har nåt "krångel" med sin dotter, då vänder han sig till henne mamma, sen får de lösa problemet...

Det verkar vara mindre vanligt att ansvara för sina barn/inte ansvara för bonusar enligt det sätt du och jag gör. Min man och jag har dessutom delad ekonomi så jag ansvarar för alla kostnader gällande min dotter och han för sina killars.

Jag ser det inte som att jag har valt hans barn. Jag valde min man och han råkar ha två fina killar som ingår i familjen, men jag vill inte ha ansvaret för dem. Jag känner heller inte att jag är bonusmamma till dem, jag är en bonusvuxen som finns i deras närhet varannan vecka. På samma sätt känner jag det inte som att de är bonusbarn, de är två bonuskillar.

Jag måste också säga då att jag är överlycklig över min sambo, han har sedan dag 1 vetat att min dotter kom med på "köpet" så att säga och det har han som velat ta mer och mer ansvar. Det har nog varit mer jag som känt att jag inte vill lasta honom för mkt...men han har uttryckt tydligt att han vill vara där 100%.
Han lämnar och hämtar på dagis när jag jobbar, är med henne när jag jobbar och han är ledig, nattar henne när jag behöver plugga, han är 100% pappa till henne på alla sätt! Vi synkroniserar våra scheman så min dotter har lämning och hämtning och anpassar våra jobb efter henne....
MEn jag tror inte man kan kräva något av någon utan det måste komma naturligt eller för att personen vill, sen har man ju ett val att diskutera om det, komma överens eller välja att detta inte var personen jag vill ha i vårt liv.....