Missfall av tvillingar

Madicken..
Det är så jobbigt att läsa din historia,,kan sätta mig in i hur du känt,,att förlora något så speciellt och fint och till att vara maktlös att inte kunna göra något förutom att försöka ta sig igenom detta svåra och sen försöka hitta tillbaka till det vanliga livet..kan nog inte förklara hur mycket jag känner din smärta..Fanns det verkligen ingenting läkarna kunde göra för att stoppa det som höll på att hända..
Dom kämpade,,du fick ta farväl,,fy jag gråter när jag tänker på den situation du va i...
Hur är det idag,,jag hoppas ju på att du ska säga att smärtan dämpar lite i alla fall med dagar,,månader,,år eller är det fortfarande så att marken försvinner när man tänker på allt..
Många kramar till dig..

Lyckomia..
Ja det är verkligen ofattbart det går nästan inte att förstå för att det är så overkligt,,det finns dagar då jag faktiskt ibland tror att dom kanske på nåt sett skulle kunna vara kvar därinne,,även fast jag kände och såg dom efter förlossningen i nov-10..Det du beskriver om att ni skämtade om att ni va så fertila,,gjorde vi me vi skrattade och sa men herre gud vi är ju en man kort eftersom vi har 2 barn sen innan,,hur ska jag klara av amningen med att lyfta 2 samtidigt vi försökte till och med komma på hur vi skulle göra för att klara av det och hur skulle jag nånsin kunna ta en buss själv med dubbelvagn plus en 1½åring bredvid,,alla sådana små saker som hur ska nattningen gå till och hur ska vi få plats i sängen,,ha ha..
Men det värsta var att jag började ta dom tankarna till det negativa efter för att jag skämtat om att det skulle bli så jobbigt fast med ett leende på läpparna,,så ibland tror jag att det var därför jag förlorade dom för att jag skämtade om sånt,,
Jag vet nästan inte vad jag ska skriva till dig,,sorgen man känner är så jobbig,,svår och tuff,,jag vet bara att det är först nu efter ett par månader man igen börjar ta tag i sånt som man inte ens brydde sig om då,,dvs typ räkningar gå och handla,,ja du vet nog vad jag pratar om,,jag ville igentligen bara ligga och gråta ihjäl mig i sängen tills att jag skulle få tillbaka Gabriel och gabriella,,
Förlåt för att detta inte va något uppmuntrande skrivet,,men mitt är ganska nyligen  hänt med..men jag hoppas med hela mitt hjärta att vi alla kommer att kunna hantera denna smärta på nåt sätt och vända om den så att man inte för alltid kommer att vara så sorgsen..
vill gärna tro på att vi kommer träffa dom igen nångång nånstans,,dom är ju våra små änglar..

Hade en sån dålig dag idag..jag skulle åka in till kalmar för lite shopping med min yngsta och en kompis då vi skulle bara via sjukhuset för att hon skulle göra en gyn undersökning,,Allt kom tillbaka..alla gångar alla hissar alla avdelningar där man varit..kom att tänka på all personal som jag verkligen inte känner något för eftersom jag blivit bahandlad som jag blivit,,dvs ingen sympati och empati,,påpekar det igen dom va verkligen kallhjärtade och det bryr jag mig inte om att säga här på FL ifall nån kollar för att jag förstår att man inte kan sätta sig in personligt i patienten för djupt då är det väl svårt att kunna släppa det utanför jobbet(vem vet,men det är väl det dom behöver),,men sen finns det dom som verkligen bryr sig fast dom inte behöver,,kom på tanke idag när vi vad på gynmottagningen,,efter att allt hänt och att jag tydligen hade något kvar av en av de två moderkakorna kvar i mig som levde så var jag där för check kanske 6 ggr efter,,jag hade bett om att få mina journaler pgv att jag ville kolla dom,,kände att nåt inte stämde..
Gabriel och Gabriella som vi tänkt som namn för våra bebisar stod nu på pappret som jag höll i knät om att dom blev födda och dödsförklarade den 21nov,,jag satt i stolen för att ytterligare blodprov för att kolla ifall mitt hcg hade gått ner..
Jag bröt fullständigt ihop,,sjöterskan som skulle göra detta test hette gabriella,,helt otroligt vad är oddsen på det,,jag förklarade varför jag bröt ihop och hon sa hon hade hört talats om det pgv att det är inte ett sånt stort sjukhus,,men sättet hon sa det på och att hon fortsatte fråga mig hur jag hade det och att det måste va så jobbigt av att det va så utdraget av allt detta med fick mig till att bara vilja krama henne,,varför fanns det inte en sån person som henne när jag behövde det som mest,,varför va jag bara omringad av människor som bara gjorde sitt jobb,,,

fatta att jusst innan förlossningen startade och jag hade så ont av värkar och allt det andra psykiska som jag var förtvivlad åt så gav dom mig 2 olika sprutor en i benet och en i skinkan,,vad det va vet jag inte var nästan helt borta av att situationen gjorde mig så,,(förresten så står det inte ens i mina journaler vad det va jag fick) men i alla fall jag låg och skakade och sa snälla inget hjälper det gör så ont nånting e fel..
Då säger den ena sköterskan...DET VERKAR VÄL INTE VAD NÅT SOM HJÄLPER I DAG,,hur fa... kan man säga så till en människa som mår dåligt är ledsen är förtvivlad är så sårbar för precis allt eftersom jag visste vad som va på G,,jag skulle behöva föda fram mina små söta utan att få ha dom kvar..och då får jag en sån kommentar,,hmm..
Idag va jag på sjukhuset men ändå kände mig rätt stark hade nån sagt till mig samma sak idag hade jag ju verkligen snäst ifrån och sagt just det,,vem är du att säga så till mig,,lägg dig här själv och känn hur jag känner hur jag mår,,
Men det skulle jag aldrig vågat i alla fall,,ville bara åka därifrån..
Det blev ju inte bättre sen när jag kom hem och skulle rensa min garderob för att det  behövdes,,då jag hittade mina gravid kläder från förra graviditeterna plus mina 2 tröjor det stog BEBISAR på som jag beställt 3 veckor innan,,ville bara få dom tillbaka så dom kunde få en andra chans och jag med..
en andra chans så skulle jag göra allt annorlunda på nåt sätt..
ahh,,fy,, vill inte gräva ner mig i dåliga tankar men ibland är jag rädd för mig själv när jag gråter och blir så deprimerad och samtidigt så rädd när det kan gå ett helt samtal med min kompis utan att jag gråter..jag är rädd att jag har förlorat mig själv och att jag kanske är så stark ibland att jag förträngeer det som hänt,,vill jag glömma eller vill jag inte känna..hur kommer det sig att jag gråter när jag är själv men kan prata om dom när jag har folk ikring mig..
Vissa dagar vill man bara ha ogjorda och bara somna om och vakna en annan dag..
Jag lider med alla här inne och alla era berättelser,,alla har vi olika men ändå så lika..
Kramar till er alla,,hoppas vi tar oss igenom denna sorg och vänder det till fina minnen istället,,för det är ju igentligen va det är...Fina underbara små änglar som vi förhoppningsvis kommer att få träffa,,hålla om igen en gång till..

det va inte meningen att det skulle bli så långt,,en helt vanlig dag bara som utvecklades till nåt annat ,,för mig..

Trodde jag hade prickat in min ägglossning nu  i jan,,men nu har jag blött i 5dar och är ändå bara på BM-1 så det blev väl inget,,rädd för att bli med barn igen men vill verkligen också samtidigt..Det kanske är för tidigt efter allt och min kropp e kanske inte redo än..

Fredag igen,skönt med helg,,men bara väntar och väntar,,sen 21 nov då mitt hjärta krossades fullständigt av att mina små änglar lämnade mig,,så väntar jag fortfarande på att  få hem ett papper på att askan av kremeringen ska vara spridd i minneslunden,,svaret innan var=det är för mycket snö...
Nu har snön varit borta ca 2 veckor,,
Inget avslut alls

Mina kära små änglar,,nu i maj skulle ni ha varit hos mig men nu istället blir det ett ultraljud för ert blivande syskon..Ni finns i mitt hjärta alltid,,,men måste nu koncentrera mig på den här graviditeten...Å borglömda kommer ni ALDRIG att bli...

minaz
tack för dina ord..

Den 19 april gick vi upp till minneslunden i Borgholm,,hade fått hem papper på att askan va spridd..Äntligen ett litet steg närmare till att bearbeta det som hänt,,nu har jag en fin plats att gå till å bara va å tänka å sitta..

Nu är jag i vecka 13 så om ca två och en halv vecka hoppas jag på att få känna lite mindre stress över vad som hände med dom små,,och kanske kanske kan få börja glädjas åt min graviditet å det mirakel det medför..

Å vad jag skulle vilja vrida tillbaka tiden,,men det går verkligen inte och det är smärtsamt att inse fakta..

animegirl..tack

farfalla..kan verkligen inte tänka mig allt som du måste gått igenom,,det måste ha varit en såån jobbig tid och kanske fortfarande smärtsamma minnen förstår jag,,va kul att du har Jolina,,
Jag ska på ultraljud nu den 10maj,,och är bara såå nervös..känns som jag inte har gravid symtom typ längre vill bara se att det är ett litet underverk därinne som lever och mår bra,,eller om det är två..men det tror jag inte men man vet ju aldrig..har inga arvsanlag för tvillingar alls i släkten så förstår inte riktigt hur det gick till förra gången..
kul att du har en liten tjej på 15mån,,min lille alex är också det,,det är verkligen en aktiv ålder,,ha ha
kram

Har nog aldrig varit så nervös som när jag väntade på att få komma in i dag till doktorn,,ville bara se ett hjärta ticka..Ååå det gjorde vi (ett) hjärta denna gången..såå skönt men samtidigt tror jag att jag hade nog önskat det skulle varit två igen,,men jag är så glad över att det är en också,,allt såg bra ut sa doktorn å bara den kommentaren kommer jag att flyta länge på känner jag,han va noggrann med å jag berättade att dom missat att jag väntat 2 förra gången så nu letade han ordentligt,,snäll va han..
så när vi gick mot bilen å jag tittade på fotot som vi fick så kom så mycket känslor,,hur är det ens möjligt att en liten kan leva inne i min mage igen så nära inpå vad som hänt,,varför kunde jag inte eller min kropp inte klara av två,,när tydligen jag har lätt att kunna bli med barn,,det gick på andra försöket efter mina små försvann,,för en månad hade jag inte ägglossning,,helt otroligt att man kan planera att bli med barn och faktiskt bli det också..
Men jag är så glad nu men samtidigt så ledsen,,det känns konstigt men det lutar mer åt det lyckliga hållet det gör det..jag väntar ju faktiskt ett barn och ser fram emot en liten söt bebis..

Farfalla,,va snäll du e..tack

Mamma dagarna för Alex tog slut  förra måndagen så in på arbetsförmedlingen för ekonomins skull..Jag bor ju nere på Öland i borgholm där det finns hur mycket jobb som helst nu över sommaren inom servering och kök..
Gick ju en 3årig Hotell och restaurang utbildning uppe i åre för 10år sen,,å tydligen så är det en bra merit..
Nu är jag i vecka 14 och livrädd att det ska hända nånting med denna lilla som växer därinne,,vill ju verkligen inte stressa och bära tunga tallrikar medans arbetsförmedlingen vill att jag ska söka alla dessa jobb..
Och jag VILL verkligen jobba igen,,jag vill verkligen det för det känns som jag gått hemma alldeles för länge,,vill att mitt liv ska bli normalt igen..men bara inte jusst dessa jobb,,jag kan ta vad som helst men inga restaurang jobb..så gick till doktorn för att få nåt sorts intyg om att inte behöva söka dessa jobb som är extra krävande,,och jag vet att det inte ska igentligen påverka en graviditet man ska ju kunna jobba precis som vanligt men jag har ju en sån stor oro för att nåt ska gå fel..och skulle nånting hända så skulle jag ju verkligen skylla allt på mig själv ,,bara pgv att jag behöver få in pengar..Men så slutade samtalet hos doktorn i gråt och förtvivlan och alla minnen kom tillbaka,,vattnet gick,,febern,,värkarbetet,, hur det kändes när dom bara försvann ifrån mig för gott..och hur dom såg ut..doktorn jag träffade idag som jag inte alls kopplade i mitt huvud när jag fick tiden,,va samma som hjälpte Gabriel att komma ut..han låg ju så långt nere så hon bara lyfte mig lite och då hon sa att nu kommer den här(fast hon sa det mycket vänligt och känsligt)
det va sista gången jag såg henne,,när hon höll lilla Gabriel i sina händer,,fram tills idag då..
Jag blev sjukskriven en månad plus remiss till phsykolog här i borgholm..
Varför ska det vara så svårt att bearbeta allt på rätt sätt,,vill ha mitt liv tillbaka.....

pluppfamiljen..ja man får väl först ta och acceptera det som hänt..för det går tydligen inte att försöka ta upp sitt gamla liv igen och köra på..har mycket sorg som ska bearbetas..
ser att det står blivande 6barns mamma i din ruta..wow säger jag bara och gu vad kul..Grattis

Farfalla..du har så rätt..jag hoppas bara att tankarna och att vara så "nere"hela tiden inte tar över mig bara..
Jag läste den artikel från tidning som du länkade på din sida,,och jag vet inte vad jag ska säga..fy att få vara med om det svåra du har gått igenom..och det är verkligen en helt annorlunda läkeprocess som jag nog aldrig riktigt kan förstå..Jag vet inte men jag tror att hade det inte varit två jag förlorade eller om det inte hade varit som en förmildrad förlossning..utan ett tidigt missfall så kanske man hade hanterat det på ett annat sätt..men jag vet inte jag har ju aldrig fått missfall (innan)..så mitt klassas tydligen som tidigt fast sent..
Men det är konstigt att man helt plötsligt lever som i en helt annan värld när man har sorg som man bär på,,och man har verkligen mer förståelse och insikt i när man hör om någon annan..jag tackar familjeliv för att man verkligen bara kan få skriva av sig på nåt sätt,,och dig för att du lägger in tröstande ord till en som mig..
Tack