• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Mrs VW

    Beklagar hur du känner.

    Ja, av någon anledning blev du bortadopterad men det behöver inte alls betyda att du är bortkastad som skräp. Det kan vara av ren kärlek som dina biologiska föräldrar valde att låta dig växa upp i en familj där du kan överleva och växa upp med bättre förutsättningar. Jag tror att du har en mamma som tänker på dig varje dag.

    Har du egna barn? Om du har det så kan du bara gissa vad som krävs av en för att klara att adoptera bort ett barn.

    Dina föräldrar har också kämpat för att få äran att bli dina föräldrar.

    Vi har alla våra problem men vi får försöka välja hur vi ska se på problemet.

  • Knota
    Litet My skrev 2014-02-28 02:06:44 följande:
    Rymdlejon: Kan bara instämma. Att jämföra identitetskris med ett barn som lever med sina föräldrar är inte riktigt jämförbart.
    Ja, ibland kan identitetskrisen vara värre när man lever med sina föräldrar.
  • isisisis
    Mrs VW skrev 2014-02-28 02:59:46 följande:
    Beklagar hur du känner.

    Ja, av någon anledning blev du bortadopterad men det behöver inte alls betyda att du är bortkastad som skräp. Det kan vara av ren kärlek som dina biologiska föräldrar valde att låta dig växa upp i en familj där du kan överleva och växa upp med bättre förutsättningar. Jag tror att du har en mamma som tänker på dig varje dag.

    Har du egna barn? Om du har det så kan du bara gissa vad som krävs av en för att klara att adoptera bort ett barn.

    Dina föräldrar har också kämpat för att få äran att bli dina föräldrar.

    Vi har alla våra problem men vi får försöka välja hur vi ska se på problemet.
    Har du läst hela TS inlägg? Han blev lagd i en soptunna!
    Jag tycker det är snudd på oförskämt att kommentera ts med att han kan vlja hur han ska se på problemet.
    faktiskt!
  • Elwan
    Mrs VW skrev 2014-02-28 02:59:46 följande:
    Beklagar hur du känner.

    Ja, av någon anledning blev du bortadopterad men det behöver inte alls betyda att du är bortkastad som skräp. Det kan vara av ren kärlek som dina biologiska föräldrar valde att låta dig växa upp i en familj där du kan överleva och växa upp med bättre förutsättningar. Jag tror att du har en mamma som tänker på dig varje dag.

    Har du egna barn? Om du har det så kan du bara gissa vad som krävs av en för att klara att adoptera bort ett barn.

    Dina föräldrar har också kämpat för att få äran att bli dina föräldrar.

    Vi har alla våra problem men vi får försöka välja hur vi ska se på problemet.

    Men fy fan alltså...vad respektlöst att ta dig tid att skriva ett så långt  och kränkande inlägg om hur TS borde tackla sin adoption när du inte tagit dig tid att läsa hennes historia!


    Hon BLEV kastad i soporna! Det står klart och tydligt!


    Så ignorant!

  • Vildrosen

    Min reflektion är att såklart vore det bäst om alla levde med sina biologiska föräldrat som var drogfria och bra föräldrar på alla vis, med en bra omgivning och mat för dagen. Nu är det inte så tyvärr, och helt orealistiskt att det någonsin kan bli så. Thats life! Starten för många, många barn är att deras biologiska föräldrar av olika orsaker känner sig helt tvugna att lämna bort barnet. Jag är övertygade om att de mår dåligt över detta och aldrig glömmer det! Men när läget nu är så, vad gör man? Jag tycker att adoptionerna 2014 i många länder/orgnisationer kommit långt och att det går så juste till som det bara går. Barnen får en andra chans! Mitt råd är att försöka se möjligheter, att gräva ner sig i sådant man inte kan ändra, som redan skett är tyvärr, även om det känns hårt, lönlöst, man kan inte ändra historien. Sörj och filosofera, men försök sedan se framåt och ta tillvara det liv du fått. Många tankar som adopterade vuxna som är negativa till sin adoption har är "lyxtankar" i ljuset av att de har mat för dagen, ett hem, etc. Den som inte har det har inte tid och ork att tänka på annat. Jag tror många, många lätt skulle byta liv med de som blivit adopterade och fått en familj. Sedan är det ju fruktansvärt om det inte gått rätt till, eller om nya familjen inte är bra, men dte är fortfarande inget man kan ändra på, dvs inget att ödsla energi på.

  • Litet My

    Vildrosen: Kan du inte tala om det med lyxtankar för alla de adopterade som tagit sina liv? Risken är 4-5 gånger högre hos dessa. Även om jag förstår hur du tänker om att "rädda liv" är ditt inlägg otroligt respektlöst mot de ganska många adopterade som mår otroligt dåligt pga sin adoption. Det är också såna åsikter som får många att må dåligt att indirekt påtala att de är lycklig lottade/haft tur/borde vara tacksamma. Det fanns en pojke för några år sedan som adopterades till Sverige trots kontakt med biologiska mamman, trots att barnhemsföreståndaren som brukade ta hem honom ville adopterat honom. Hans svenska adoptivföräldrar vanvårdade ihjäl honom efter några månader och torterade honom tex fick han slicka upp kiss från golvet, fast det är väl heller "inget att ödsla energi på"? Jag tror inte hans biologiska mamma håller med.

  • Knota
    Litet My skrev 2014-02-28 21:37:59 följande:
    Knota: tycker inte det är riktigt jämförbart
    På vilket sätt? För det är alltid värre att vara adopterad?

    Det har jag läst många som skriver.
  • Knota
    Litet My skrev 2014-03-01 01:55:40 följande:
    Vildrosen: Kan du inte tala om det med lyxtankar för alla de adopterade som tagit sina liv? Risken är 4-5 gånger högre hos dessa. Även om jag förstår hur du tänker om att "rädda liv" är ditt inlägg otroligt respektlöst mot de ganska många adopterade som mår otroligt dåligt pga sin adoption. Det är också såna åsikter som får många att må dåligt att indirekt påtala att de är lycklig lottade/haft tur/borde vara tacksamma. Det fanns en pojke för några år sedan som adopterades till Sverige trots kontakt med biologiska mamman, trots att barnhemsföreståndaren som brukade ta hem honom ville adopterat honom. Hans svenska adoptivföräldrar vanvårdade ihjäl honom efter några månader och torterade honom tex fick han slicka upp kiss från golvet, fast det är väl heller "inget att ödsla energi på"? Jag tror inte hans biologiska mamma håller med.
    Det hade varit okej om det var deras biologiskt egna barn eller?
  • Oleanna

    Ts  Jag är hemskt ledsen att du har fått uppleva det du har gjort och hur det har påverkat dig.

    Jag undrar lite om du har barn?

    Att du blev hittad som du gjorde kan bero på att din mamma kanske var så ung att hon inte kunde handskas med det eller att någon annan lade dig dig utan hennes vetskap. ( vet tyvärr någon som gjorde likadant här i sverige och  en renhållningsarbetare hittade barnet)
     Detta är något du tyvärr aldrig kommer att få veta. Man kan bara spekulera.

    Min kusin hittades i en korg utanför familjens trappa i en filt som bebis. Jag har sett henne brottas med  känslan av varför. Hon hittade sin mamma som visade sig vara schizofren och bara 14 år vid tillfället. 
    Blev utnyttjad av en man pga sin sjukdom. Ogift, en skandal som de ville gömma.
    Hennes mamma lämnade min kusin vid våran trappa för de hade inte råd att ta hand om ett barn. ( nordafrika)
    En del av mina vänner är adopterade med men slår det ifrån sig och vill inte veta mer än de vet.
    De kommer ihåg en del innan.

    När det gäller rasism och känslan att inte höra hemma så tror jag att det är lättare för många att relatera till om man inte är helsvensk.

    Vad jag ville säga är att jag kan bara gissa hur du känner dig. Vill inte förringa det. Jag uppskattar att du vill dela med dig av dina tankar och känslor.

Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.