Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Det är riktigt svårt och höra sin föräldre säga så.
Jag tycker att öppen avdelning e skit verkligen, hur många procent är starka nog och klara av att dricka självmant, man har inte den diceplinen när man försöker sluta med nåt man e beroende av, bara riktigt starka människor klarar det.
Tycker du ska försöka få in henne på en stängd avdelning så hon får hjälp med terapi och samtal. Det fick min mamma och inse lite mer om vad hon gör mot andra och bli lite mer klar i skallen.
Min mamma gick på öppen mottagning och hon sket fullkomligt i den till slut, gick dit 1-2 ggner för att få pengar av soc..

Det är tyvärr bara dom som kan bestämma om dom vill sluta eller inte.. Hur mycket man än vill tvinga dom så går det inte.. :(
Känns så sjukt orättvist!
Tänker på dig.

en sak har jag funderat på kring oss vuxna barn, är att jag och många andra har jättesvårt att dricka har ni också det? kan ni dricka måttligt och njuta av det? 

Jag tror jag är livrädd att bli som pappa så jag undviker det så långt det går visst blir jag sugen på vin 2 ggr per år och tar några glas men inte mer än så, känner mig inte avslappnad med alkohol i mig eller runt mig, hur har ert förhållande till alkohol blivit nu????  

Behöver bara få bolla tankar med någon.. kanske någon i liknande situation??

Bodde hemma tills jag började gymnasiet, alla (dom allra flesta) helger har bestått av att jag legat i mitt rum och försökt sova, i köket har mamma (ensamstående) haft fest med sina syskon och grannar.

Ibland slutade som inte förrän 2-3 på natten.
Det spelades hög musig, pratades högt, ibland fick jag lyssna på bråk och gräl och saker man inte vill höra som tonåring.. (har dock aldrig förekommit våld).

Sen flyttade jag hemifrån och brydde ig inte om att åka hem och hälsa på. Men en del helger och vid lov osv, var man ju ändå tvungen. Vilket betydde att hamna i samma skit igen.
På jul brukar vi vara hos våra gamla släktingar och när julmiddan var över, drog sig alla hem till oss och fortsatte partandet. Samma som när jag var yngre, fest halva natten.
Ibland stannade jag kvar hos släktingarna (farmor, mormor) och sov där, för att slippa allt.

Nu har jag fått barn och i julas sa jag att jag inte ville vara med om något drickande. Mamma lovade och vi åkte hem.
När julmiddan var slut, åkte var och en hem till sig. Men hemma hos oss kom mamma och hennes sambo på att en whiskey vore väl gott. Och när den var slut åkte spritflaskan och snapsglasen fram.
Min bror och min sambo drack nån liten snaps, men mamma bara fortsatte och forsatte att fylla på.
Jag gick och la mig tidigare och steg upp 2 gånger för att säga till dom att gå i säng, för dom störde. (Min dotter var bara nån månad gammal)

I somras kom min mamma för att fira midsommar med oss och självklart ville hon gå på systemet och handla först. jag sa att vi inte skulle dricka så mycket.
Nä, men EN flaska vin kan vi väl köpa menade hon. Och vist, det kunde jag väl tycka var ok..
Inne på systemet, började hon plocka för sig och sa att "vi kan väl prova lite olika viner, vi behöver ju inte dricka upp alla, det som blir över tar jag med mig hem".... BULLSHIT, det visste jag ju! men vad ska man göra? Ska jag hindra en vuxen kvinna från att handla med sig vin hem när hon är och hälsar på? (finns inget systembolag där hon bor)

Jag drack 1 vinglas den kvällen, min sambo ett par stycken och mamma resten. Av 3 flaskor vin + en halv bag in box, var det kvar 1/2 vinflaska...

Och det är alltid så, jamen vi tar väl ett glas vin... också slutar det med att hon köper på sig massor och allt dricks upp!

Nu kommer hon och hälsar på igen om 1 vecka. Hur ska jag göra för att det inte ska bli vindrickande då??
Ska jag säga i förväg att det kommer bli en nykter helg? Hur lägger man fram det??

Får en klump i magen varje gång hon kommer hit eller jag ska åka dit! Fr jag vet inte hur det kommer att sluta? Kommer det bli en massa drickande?

Nån som sagt ifrån och vill dea med sig??

Till alla er vuxna barn, ni behöver inte "kämpa" er igenom livet. Kolla ACA vuxna barn, genom detta självhjälpsprogram lever jag ett gott o lyckligt liv trots att mina alkoholister o narkomaner fortfarande dricker o knarkar.

Hejsan, Min pappa är narkoman och mamma är alkolist.Dom har vart det så länge jag minns.
 pappa åker in och ut på sjukhus för hans kropp har sagt ifrån när det gäller drogerna, men ändå fortsätter han, och nu för några dagar sen sa jag ifrån, men vad fick man för det? Jo bara skit hela familjen är imot mej nu för att jag sa till dom att det är dax nu att sluta med skiten och det gäller dom båda.Jag vet inte vad jag ska ta mej till längre, nu har jag ett eget barn och familj men jag kan inte få denna känslan i magen att försvinna.

Att växa upp med en missbrukare är det värsta man kan göra. Att behöva ta hand om ens föräldrar är något som inte får ske. Min pappa är missbrukare och har varit det så länge jag kan minnas. När jag yngre så dolde alltid mamma det för mig och min syster men sen orkade hon inte mer och tog ut skilsmässa, det var då vi började märka det. Jag förstår inte hur man kan vilja utsätta sina barn för den smärtan? Jag har frågat min pappa så många gånger varför han dricker och vad han får ut av det och får alltid samma svar "Jag dricker inte mer än någon annan", "Jag har inga alkoholproblem". Vill bara slå in i hans huvud att han har problem och att han behöver hjälp, hur ska jag göra???

Nu känner jag sån skuld för att jag aldrig hälsar på honom. Han sitter själv i sin lägenhet, inget jobb och inga vänner. Men det är inte kul att hälsa på honom, blir lika rädd varje gång jag ringer på dörren för jag vet aldrig om han är full eller nykter. Jag åker bara dit för att vara snäll, jag vill inte hälsa på honom, jag vill inte träffa honom. Jag praktiskt taget hatar honom för allt han har utsatt mig, min syster och min mamma för. Han är ett jävla svin!! Men samtidigt så är han min pappa. Någon som känner likadant som jag? Snälla skriv då, jag behöver höra det. För jag han såna skuldkänslor för att jag känner så här. 

Hej!
Har läst hela tråden och jag tycker det är så himla svårt att ta tag i den här biten.

Jag är 31 år och uppvuxen med min mamma och pappa (de separerade när jag var 7, inte på grund av alkoholen tror jag, och jag bodde varannan vecka).
Min pappa är på ett sätt världens snällaste och bästa pappa, han har aldrig varit arg, tvärtom, nästan för snäll mot alla i sin omgivning, och jag har trots allt ALLTID känt mig älskad av honom. Min mamma och jag kommer inte alls överens på samma sätt, jag är verkligen "pappas unge" på gott och ont.

Jag minns när jag var liten, lågstadiet, pappa hade mig och kunde därför inte gå ut och dricka, så han hade istället folk som kom på efterfest hos honom. Jag vaknade ju såklart och låg i sängen och väntade på att de skulle gå hem.

Han drack alltid folköl på vardagarna och jag skämdes IHJÄL när vi gick för att panta dem. (Jag fick pengarna när jag gick och pantade)

På sommarlovet var vi alltid i Finland där pappa kommer ifrån och det dracks varenda dag.

Ja, han är alkoholist, han sköter sitt jobb, dricker inte då, men alltid annars vid varje ledigt tillfälle.

Nu är jag som sagt 31 år, har ett barn på 3 som avgudar sin morfar. Han och hans sambo (som också dricker äckligt mycket) bor ute på landet och jag vill ju åka dit. Jag vill vara hos dem för jag älskar hur de är när de är nyktra. Hittills har vi åkt ändå, de har druckit i smyg hela dagarna och fyllnat till ibland och ibland bara varit småberusade (de vet båda att jag inte vill att de ska dricka när vi kommer). Det slutar med att jag ligger i sängen på natten med ångest och tårarna bara rinner och rinner. Det är så mycket jag förstår, ändå är det så tabu att prata om så jag säger inget alls men jag tror att pappa förstår hur jag mår. Jag vågar liksom inte öppna upp för att prata om detta. Jag är rädd för hur pappas sambo ska reagera. Hon stör sig på pappas drickande men dricker ju mycket själv.

Nu har jag börjat gå till Al-anon och försöker förstå hur detta påverkat mig i mitt liv. Det är rörigt att tänka på det.

 Jag känner mig bara så arg och ledsen och vill att de ska förstå mig och att de ska sluta dricka. Jag vill också förstå VARFÖR de väljer att förstöra sig själva. VARFÖR de inte kan hålla upp en endaste helg när jag och min familj kommer. HUR de kan vara så dumma att de inte tror att jag märker att de smygsuper.

Jag måste bara prata med dem innan de super ihjäl sig. Vill inte säga upp kontakten och förlora min pappa och mitt barns stora idol. Samtidigt som jag just nu inte orkar se dem på fyllan en gång till.

Vad fan ska man göra/säga?

Jag vill också tacka "maskrosbarnet" och "ännu en" som peppade mig att skriva. Jag var så nära att strunta i det men så tog jag till mig det ni skrev. Betydde mycket.

Jag har sneglat på den här tråden men inte läst allas inlägg. Nu skriver jag.

Det är lätt för mig att tycka att eftersom jag inte förlorat förståndet och alla andras historier verkar så mycket värre så kanske det inte var så jävligt ändå att växa upp med mina föräldrar. Men är det något man inte ska jämföra, så är det väl just dessa historier.

Min pappa har gått bort för drygt 3 år sedan i vad som i media brukar heta "en familjetragedi". Mamma, som jag inte hade kontakt med under flera år innan pappas bortgång, valde att flytta till min stad när hon blev änka. Hon super. Hon har blivit mormor och super. Jag kunde bli så himla ledsen över att hon inte kan vara nykter för min skull. Jag är ju hennes barn. Men nu är jag mer ledsen över att jag inte kan ge min son en vanlig, nykter mormor. Och att hon ljuger. Att hon säger att hon inte druckit på si och så länge. Vi ses och så luktar hon gammalt surt bag in box vin. Jag har sagt upp kontakten många gånger, men när hon slutat dricka har vi återupptagit kontakten. Hon faller alltid tillbaka och ljuger om det. Och när hon ljuger täker jag alltid att är det så att jag är dum i huvudet? Inbillar jag mig att hon luktar alkohol nu? Överreagerar jag? ALLA i vår omgivning är så förlåtande och det får mig att känna mig som jävulen självt som inte har förståelse och tålamod. Men hon är en sån energitjuv att jag inte står ut. Jag kan inte dalta med henne och försöka få henne att må bra när jag samtidigt ska vara glad och klok och en bra mamma till min son.
Jag känner mig ständigt ilsken när jag tänker på min mamma och DET om något slukar energi. Men jag vill inte förlåta henne. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att må så bra det går.

Min histoira är inte tillnärmelsevis så hemsk som de flestas men jag är en ung flicka/kvinna med en far som dricker. Han och min mor har separerat, han verkar inte ha ett starkt beroende men för att göra en lång historia kort har han skakat min trygghet i grunden när jag trodde att jag hade ett hem hos honom (var hemlös i tre månader när jag gick i skolan) och när han dricker som mycket som en folköl blir jag rädd. Han utstrålar bara vansinne... som ett djur. Nåväl...

... vad jag har svårt för är detta; jag älskar min pappa. Mycket. Jag hatar dendär andra personen som han blir när han druckit alkohol. Det är så svårt att skilja dessa åt - han är ju samma människa, samma kropp, ändå min pappa? Jag har ibland så svårt att förlåta honom och det skadar vår relation mycket, en relation jag värnar om. Jag är som tur är inte beroende av honom längre men hur gör ni andra? Kan ni se en missbrukande förälder som två olika personer och bara hata den ena, eller hatar ni hela människan? Är det möjligt att skilja på den fulla och den nyktra och förhålla sig olika till dessa? Jag håller fortfarande på att bearbeta vad som hänt.

Snabbt skrivet och inte välformulerat, men jag hoppas att någon kan komma med synpunkter på detta.

Jag kan inte skilja dem åt längre, tror jag. Jag har blivit så bitter. Min besvikelse är för stor och den som förlorar mest pga min bitterhet är jag. Det gör mig ännu mer bitter.
Det kan gå dagar utan att jag tänker på min mamma, hur det var med pappa sista åren och mina bröder som också är alkoholister och då mår jag bra. Så fort de gör sig påminda kommer jag ur form och blir handlingsförlamad och hjälplös. Jag vet verkligen inte hur jag ska gå vidare.