Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Heej... kan jag hoppa in? Är 38 år och har tre barn. Trodde jag var färdig med min pappas drickande, kommit förbi det, skiter i det, tar det med ro, accepterar det och att han inte vill ändra på något, men! Fan, jag  blir så arg på honom. Blir som en tonåring igen när jag ser honom påverkad. Klarar inte av det!
Ändå, jag ska inte klaga, har nog haft det bättre än de flesta "alkoholistbarn". Min pappa har alltid skött sitt jobb osv, hans missbruk var av typen smyg. Men det innebar att han inte var en närvarande pappa, aldrig ställde upp, alltid förstörde jular och andra högtider, alltid var retlig och aggressiv m. m. För min skull är det försent, men jag hade önskat honom en bättre ålderdom, några bra år innan han blir gammal, med en bra relation till mina barn, och framför allt, jag önskar min mamma en bättre tillvaro än den hon har nu, nämligen att leva med en manipulativ och otrevlig skåpsupare.

Många kramar till dig natalieh! Hoppas att allt går bra för er. Ja, man vet iallafall vilken sorts barndom man inte vill ge sina egna barn. Själv hatar jag när vuxna dricker ihop med barn, man behöver inte bli särskilt påverkad för att barn ska tycka det är obehagligt. Mitt "val" av man har nog påverkats mycket av min barndom, för min man dricker i stort sett ingenting, han tycker inte att det är viktigt. Sedan har han andra sidor... ingen är perfekt! Men jag hade aldrig kunnat bli kär i någon som tycker om att dricka. Killar jag dejtade i ungdomen och som jag märkte hade en dragning åt att dricka lite för mycket blev jag totalt likgiltig inför.
För egen del har jag stor respekt för den ärftliga sårbarheten, jag tror att jag skulle ha lätt för att utveckla alkoholism om jag valde den vägen... Därför är det skönt att vara gift med någon som inte dricker alls.
Men hur gör man för att släppa det där med barndomen? Jag har ju inte ens haft det särskilt svårt, så jag kan tänka mig hur ni andra med tyngre minnen i bagaget, mår. Kanske är det så som du säger, natalieh, att man får tillåta sig att deppa ihop ibland. Acceptera att allt kommer upp till ytan ibland när man känner sig sårbar. Det jag tror att jag sörjer är den där pappan min pappa KUNDE ha varit, om han inte hade druckit. Kramar till er alla!