Någon som träffat klara/aurora barnmorskor för förlossningsrädsla?
Här kallas det Iris (alla dessa kvinnonamn).
Min första förlossning blev utdragen o mycket smärtsam o jag var helt borta o till slut blev det urakut snitt eftersom jag inte öppnade mig o dotterns hjärtljud sjönk. Inför tvåan var jag rädd att det skulle bli likadant. Jag var rädd för att bli rädd o hamna i panik o inte öppna mig igen pga det.
Jag gick själv hos Iris-bm, för jag kände att det var något jag behövde göra för min egen skull. Jag frågade maken om han kände behov av att få prata o fråga, men det gjorde han inte (skickade med mig några frågor jag kunde ställa), så jag gick själv, vilket var skönt för mig, för då kunde jag helt koncentrera mig på mig själv.
Vad jag gjorde var först att med hjälp av Iris-bm fixa alla saker som kunde fixas i förväg:
Jag skrev ner alla frågor jag hade o såg till att få svar på dem. (Skriv alltid ner dina frågor, annars kommer du glömma någon)
Jag blev på förhand bedömd o godkänd för EDA (vilket jag blivit felaktigt förvägrad med ettan).
Jag fick löfte om att om det lutade åt snitt igen skulle de bryta mycket tidigare, så jag inte var så utmattad o kunde vara vaken under snittet.
Jag fick löfte om att få komma in tidigt om vi kände behov av det (iom att mina förlossningar är så utdragna).
Allt detta skrevs in i min journal o jag fick även kopior av journalen att visa på förlossningen om det mot förmodan skulle ha slarvat bort min mapp.
Sen fick jag gå med Iris-bm till förlossningen för att känna in miljön. Jag visste inte hur jag skulle reagera på att vara där, men det kändes jättebra.
Därefter började jag jobba med mig själv för att hitta strategier att hantera de problem som eventuellt kunde dyka upp. Jag hade stor hjälp av boken "Att möta förlossningssmärtan" av Gudrun Abascal.
Mina strategier var:
Håll uppe blodsockret (med ettan försökte jag äta riktig mat, men jag vill verkligen inte äta under mina förlossningar, så det funkade inte) genom att käka allt jag blir sugen på godis, glass, yoggi, etc.
Sov o vila. Efter två nästan sömnlösa nätter med värkar åkte vi in till förlossningen o fick sömntabletter som gjorde att jag fick sova den tredje natten (jag vaknade o hade asont i varje värk, men jag sov i alla fall som en klubbad oxe mellan värkarna...).
Tänk positivt. I varje värk tänkte jag "Varje värk är ett steg närmare födseln" "Smärtan talar om att allt är som det ska" "Smärtan är inte farlig" "Varje värk öppnar mig lite till", osv. Mot slutet var jag trött/koncentrerad, så då orkade jag inte tänka fullständiga meningar, så då tänkte jag "ja, ja,ja!" hela tiden istället.
Ta hjälp av make o bm att snap out of it om jag skulle vara på väg in i panik/rädsla/hopplöshet.
Tvåans förlossning blev nästan dubbelt så lång (4,5 dygn), men mina strategier fungerade och ut kom hon den vanliga vägen och den förlossningen var tusen o åter tusen gånger lättare än min första. Efteråt var jag pigg, glad och lycklig istället för mest matt o trött.
Ditt problem är ju att de inte lyssnade på dig. Se till att detta står i din journal OCH i ditt förlossningsbrev. Instruera maken att byta bm om du skulle få en som inte lyssnar på dig.
Lycka till idag o på förlossningen! Det kommer gå jättebra!
