liji77 skrev 2010-12-15 16:16:57 följande:
Hej!
Min son, som nu är 2 år föddes i v 28. Han genomgick det "vanliga" problemen och behandlingarna. Men i övrigt så gick det faktiskt riktigt bra. Han låg på neonatalen i ca 2 månader. Vi sov hemma tills han förflyttades till öppenvården. Då bodde vi tillsammans. Han hade svårt att släppa syrgasen, men lagom tills att vi skulle skrivas hem med hemsjukvård, så kunde man avveckla syrgas. I dag har han förkylningsastma. När han hostar hårt, vid förkylning eller när han är jätte arg och gråter, då har han lätt att kräkas, så har det alltid varit. Så han har helt klart starka muskler kring luftrören, vilket är vanligt för prematura barn.
Spirometri undersökningarna har varit ok. Även ögon kontrollerna.
I övrigt är han senare i talet. Men han är kille och det är svårt att helt veta vad som bara är normal senhet och vad som är pga att han föddes prematurt.
Jag kommer starkt i håg min önskan, när sonen låg på neo, om att en dag få gå omkring ute och bara promenera med barnvagn som alla andra nyblivna föräldrar. När vi började närma oss hemskrivning, så fick vi låna en barnvagn och gå ut på en promenad med syrgasbomb och saturationsmätare. Vi var så himla stolta
.
Något jag kände starkt i början var min beskyddande instinkt och hur stött jag blev över många i omgivningen som på ett sätt ohhh: ade sig och nästan gottade sig (men så var det säkert inte) över hur liten sonen var. Alla frågade om längd och vikt och till slut ville jag inte berätta. Under tiden vi var på neo, så var också telefonen oftast tyst. De var inte så många lycko önskningar som jag tror man får när man har fått ett fullgånget barn.
Ja, när jag tänker tillbaka på den perioden, så var den ganska ensam, fast jag och min man i stort sätt var tillsammans på neo hela dagarna.
känner igen mycket av det du skriver. Min blir 2 år i februari. Han är med lite sen med talet men jag tror det kommer igång. Han säger mamma, pappa och mera (mera är när han vill ha mat
) men det är allt. Jag tror det kommer igång sen. Har en äldre pojk som är autisktisk och förut var jag lite nojig att lilleman med skulle ha autism men det är jag inte längre. Risken för olika liknande diagnoser är större på prematura barn och har man det i familjen är det lite extra oroligt. Men nu är jag inte nervös för det för han uppvisar inga andra tecken så det beror nog bara på att han är prematur.
Men när du skriver om känslan att önska att man får vara som alla andra nyblivna föräldrar med barnvagn så var det exakt så det var.
