Någon mer med prematurfödda barn..

Hej!

Min son, som nu är 2 år föddes i v 28. Han genomgick det "vanliga" problemen och behandlingarna. Men i övrigt så gick det faktiskt riktigt bra. Han låg på neonatalen i ca 2 månader. Vi sov hemma tills han förflyttades till öppenvården. Då bodde vi tillsammans. Han hade svårt att släppa syrgasen, men lagom tills att vi skulle skrivas hem med hemsjukvård, så kunde man avveckla syrgas. I dag har han förkylningsastma. När han hostar hårt, vid förkylning eller när han är jätte arg och gråter, då har han lätt att kräkas, så har det alltid varit. Så han har helt klart starka muskler kring luftrören, vilket är vanligt för prematura barn.

Spirometri undersökningarna har varit ok. Även ögon kontrollerna.

I övrigt är han senare i talet. Men han är kille och det är svårt att helt veta vad som bara är normal senhet och vad som är pga att han föddes prematurt.

Jag kommer starkt i håg min önskan, när sonen låg på neo, om att en dag få gå omkring ute och bara promenera med barnvagn som alla andra nyblivna föräldrar. När vi började närma oss hemskrivning, så fick vi låna en barnvagn och gå ut på en promenad med syrgasbomb och saturationsmätare. Vi var så himla stolta .

Något jag kände starkt i början var min beskyddande instinkt och hur stött jag blev över många i omgivningen som på ett sätt ohhh: ade sig och nästan gottade sig (men så var det säkert inte) över hur liten sonen var. Alla frågade om längd och vikt och till slut ville jag inte berätta. Under tiden vi var på neo, så var också telefonen oftast tyst. De var inte så många lycko önskningar som jag tror man får när man har fått ett fullgånget barn.
Ja, när jag tänker tillbaka på den perioden, så var den ganska ensam, fast jag och min man i stort sätt var tillsammans på neo hela dagarna.

Det är ju fantastiskt vilken liten stark tjej ni fick!
Min son kom en vecka innan. Vägde 1100g och var 38cm lång. Han fick ha cpap i flera veckor.
Men så är det ju. De är olika, hur små de än är, så är de olika individer på en gång. Sedan kan man ju inte sticka under stol med att tjejerna är lite starkare och killarna lite latare (som livet i övrigt) .

Ja, jag låg inne i 4 dagar innan sonen kom ut, så jag hann med tre sprutor.
De började tala om snitt samma dag som jag lades in. Sedan fick jag gå upp till neo och titta och även tala med barnläkare om barnets prognos vid snitt i v 28. Så jag blev inte så chockad när man bestämde sig för snitt.

Jag tyckte det var så häftigt när vi sedan var på neo. Man satt i sin fotölj och körde kängurumetoden med sonen och tittade runt i salen. Det låg omkring 4 (det var ju lite olika) prinsar och prinsessor där. Och alla hade sina små personligheter. Vissa var lugna, andra var mer bestämda. Och en liten bebis låg avslappnat och pöste i solen . Min son hade jätte humör. I v 30 blev han jätte arg och lyfte på huvudet och gnydde för att han hade micro lite bajs i blöjan - jag blev jätte impad av hans styrka. Jag tror att det var hans humör som höll honom vid liv.

Hej tizzel!
Ja, nog har du en innehållsrik tid framför dig. Jag fick min son i v 28. Han var mitt första barn, så det dåliga samvetet slapp jag, men jag träffade flera föräldrar i din sittuation och de sa precis samma sak som du.

Vad som hjälpte mig var att jag tog dagen som den kom. Jag tänkte att sonen var på bästa stället. Jag kunde inte erbjuda honom den vård han fick på neo. Det är en tung tanke, men jag tänkte också att om det inte går bra, då har personalen i alla fall gjort allt i deras makt och då finns det faktiskt inget mer annat att göra.

Det är ju jätte påfrestande att sitta med sitt barn på sitt bröst med en massa slangar och larm som blingar och bongar och man vet aldrig när det är ens egna barn som larmar så man tittar upp på skärmen var enda gång. Ta till dig varje framsteg hon gör. Räkna med bakslag - det hör till. Det är konstigt, men dina besök på neo blir snart din vardag. Du får mer och mer sköta om din dotter och någon stans där tror jag att din panik kommer att lätta.

Jag hade själv högt blodtryck under hela sonens vårdtid (ca 2 månader). Blodtrycket blev normalt när vi fick komma hem.

Det är jätte bra och förståndigt av dig att inte åka till neo när du känner dig krasslig. Super jobbigt att inte vara där - så klart. Men tänk på att det finns en jätte fin personal som tar väl hand din lilla bebis och pysslar och gullar extra när inte någon förälder är där.

Jag frågade läkare på spec MVC vid ett av mina återbesök om hur de såg på att jag i framtiden skaffade barn igen. Jag hade en allvarlig preeklampsi, men inte värre, så jag blev inte rekomenderad att inte skaffa barn igen. Det finns kvinnor som blir rekomenderade att inte skaffa barn igen.

Jag har varit medveten om risken för preeklampsi när jag gått in för att skaffa ett till barn. Jag har har hört olika siffror. Mellan 50-75% ökad risk, men senare i graviditeten och oftast i lättare form.

Jag är nu gravid och har under graviditeten gått på täta kontroller. Jag trodde att jag skulle bli mer orolig, men visst har jag hela tiden i stort sätt, haft funderingar kring om jag skulle bli sjuk igen. Så jag ställde in mig på att bli sjuk. Men det blev jag inte. Jag har kommit till v 39!! Jag är jätte förvånad och glad över att jag kommit så långt.

Nu åker jag fram och tillbaka till spec MVC. Trycket är lite högt och jag har 1+ på protein, men annars är allt bra. De vill inte att jag går över tiden och bebisen och livmoderhalsen verkar vilja ta det lugnt ett tag till, så vi får se. Igång sättning eller snitt.

Jag tycker att man måste ta sig en riktig funderare innan man skaffar sig ett till barn, när man varit så sjuk. Organen kan ta stryk och jag måste ju hålla i många år till när jag nu är mamma. Jag känner stor tilltro till sjukvården. Skulle de ha avrått mig att skaffa barn, så hade jag inte gjort det. Kontrollen runt mig under denna graviditet har varit helt annorlunda mot den förra (då vi inte visste att jag skulle bli sjuk).

Samisimo: Jag tror att man som förälder alltid kommer att få brottas med en stark oro för sina barn. Om man sedan har börjat resan väldigt krokig, med många dalar som kantats med oro, då är det ju inte konstigt att man har arbetet upp en kännslig oros nerv.

Själv har jag arbetat med att inte låta oron ta över. Min son är nu 2,5 år. Sakta men säkert har jag kunnat se att han inte är liten och skör längre, utan en stark liten grabb, som alla andra.

Man får nog räkna med att ens prematura barn är lite sent i något fall, men så klart är alla barn unika. Det viktiga, som du säkert redan har lärt dig, är att om du ska jämföra så är det i sådant fall med barnets egna kurva och ingen annans.

Jag tror nog att alla är nojiga över sitt barns utveckling, men vi föräldrar till prematura barn nojar nog lite extra. Jag har alltid varit mycket noga med att informera dagis att sonen är prematur, så de inte ska ställa så hårda krav på honom och det gör de ju inte, så det är nog min största noja. Att omgivningen ska ställa för hårda krav. Eller inte förstå vad det innebär att vara prematur.

När sonen gjorde sina rutin kontroller i utveckling på BVC då kallades han när han var okorrigerat ex 3 mån osv. På alla dessa kontroller så låga han efter, eller klarade inte alls. Det kändes ju inte så kul, men jag var helt införstådd med att det skulle vara så i början. Sedan blev han kallad på någon extra kontroll i korrigerat datum och då gick det kalant.

Jag har tänkt att försöka ha is i magen och vänta ut sonen om jag nu skulle misstänka att något inte utvecklades i den tackt som är normalt. Men där är det så svårt, för vad är normalt och normalt sent?