inte ok att skaffa barn om man är över 50+

Jag menar inte att man inte ska få skaffa barn när man är över 50 , bara att man kanske borde tänka till lite innan.
Alla som gnäller på unga mammor att dom inte vet eller kan eller är för unga , är det ok?

Mina föräldrar är "normal gammla dvs dom skaffade barn i 30 års åldern men min mamma dog när jag var 20 år , hon var då 48 , jag förstår inte hur man kan vilja utsätta barn för att kanske förlora sina föräldrar i den åldern.

det är hemskt , men jag menar ju inte att 50 60 åringar är dåligare föräldrar , bara att dom kanske kommer dö ifrån sina barn alldelles för tidigt pga av åldern.

det någon skrev om att man bara hade ansvar för sina bbarn tills dom var 18 , jo visst , men nu är jag snart 30 har en tjej på 7 och en nyfödd på 2 månader och jag skulle verkligen behöva min mamma nu.

min mamma fick aldrig träffa någon av sina barnbarn , hon dog 16 dagar efter min äldsta flicka föddes.
nu var hon ju sjuk och det är inget man kan göra nåt åt ( bröst cancer).

men det är som sagt inget jag skulle vilja riskera att mina barn skulle bli utsatt för , alltså att jag skulle dö ifrån dom pga av min ålder.

men än en gång , äldre mammor och pappor är inte på något sätt sämre ( eller bättre)föräldrar , alla föräldrar är dom ästa för sina barn.

Det handlar ju inte om att vara en bra mamma eller pappa , utan att få uppleva så mycket som möjligt med sina barn och ev barnbarn

Varför skulle Du och din man vara mer passande som föräldrar än en 17 åring?
Och Du är ju 30 och då kommer ju du att leva längre än din man om ni båda får leva och ha hälsan.

Denna tråd handlar inte om att man inte är lämplig förälder när man passerat 50 och vill ha bebis , utan om det är ok att kanske missa mycket av sina barns liv pga av att man kommer dö innan ens barn blivit vuxna.

Att vara bra förälder har ingenting med ålder, ekonomi , jobb , utbildning eller hur vida man har hus att göra , utan hur man är som person.

Du och din man är säkert underbara föräldrar till erat barn ,

Du anser ju att ingen ska dömma er , eller i detta fall din man som är över 50 för att han nyss blivit pappa , men du dömmer ju både unga föräldrar och arbetslösa föräldrar mm ...

vill bara veta hur du tänker?

grattis till bebben föresten

klart man klarar sej själv oavsett när mamman eller pappan dör om man är vuxen , men det är ju kanske inte så kul att ens mamma eller pappa dör samtidigt som man själv fått barn , har barn eller kanske ska gifta sej eller andra saker man vill dela med sina föräldrar.

och som nån annan skrev klart man inte känner nån skillnad om mamman eller pappan är 50 eller 30 , men det är just det att dom dör långt innan en i 30 års åldern skulle göra om man får leva sitt liv frisk.

självklart älskar man sina föräldrar oavsett åldern på dom och föräldrar äälskar sina barn oavsett förälderns ålder ,

jag tycker allafall att människor över 50 ska ta sej en riktig funderare innan dom skaffar barn just pga av att dom kan missa hela sina barns vuxna liv.

Pysiskt sett kanske man inte klarar av att ens mamma eller pappa dör i från en när man är i 30 års åldern

allvarligt , hur menar du ?
vad jag menar med pysiska problem är att man kanske sörjer på ett annat sätt än om man haft sina föräldrar längre = upplevt mer med dom.

att man kanske hade behövt sin mamma eller pappa vid sin sida i olika skeden i livet tex när man får barn mm , och på det sättet kanske vissa av dessa saker känns tyngre när det går fel att man hadde veat haft en mamma eller pappa att ringa till.

pysiska problem kanske är fel beskrivet , man jag skulle självklart sörja min mamma när hon än gick bort , men inte på samma sätt.

att hon inte fick träffa sina barnbarn , vara med när jag gifte mej , fick det där dröm jobbet eller vad det nu kan vara

hur vuen man än är eller inte är så kan en förälders bortgång vända upp och ner på hela livet , hur stabillt liv man än hade innan så ditt resonemangg att inte vara mogen att skaffa barn vid kanske 20 är fel om man inte kan hantera en förälders bortgång , allafall enligt mej.

tänkdej själv , du är 30 år , din mamma kanske närmare 80 , du ska få ditt första barn och hon sitt barnbarn , men du och hon vet att hon kanske inte kommer få uppleva att vara mormor , du kanske inte har så många vänner som har barn eller någon att fråga alla tusen frågor som man har när man väntar och får bran , då skulle ju sin mamma vara guld värd.

eller att du ska gifta dej inom kort men måste kanske räkna med i planerna att din mamma inte kommer leva så länge , det är INTE kul.

men som med allt annat så kanske man anpassar sej till sin egen sitution och är beredd på att detta kan hända , men inget och jag menar inget kan beskriva känslan av att mista sin mamma och om man gör det mitt i livet eller när man som mest skulle behöva en mamma så blir man att må pysiskt dåligt oavsett hur man levde innan.

men visst , alla har rätt till sina åsiker men jag skulle ALDRIG vilja utsätta mina barn för det , jag kanske skulle tänka annorlunda om jag var i 50 års åldern och barnlös.

man kanske bara är förälder på papperet tills barnen är 18 men i livet är du tills du dör och då ska du enligt mej se till att kunna finnas för dina barn så länge som möjligt.

en mamma är alltid en mamma även om du är 4 eller 40 år.

tvivlar inte en sekund på att dessa mammor och pappor älskar sina barn mer än något , men det är barnen som får betala priset av det när föräldrarna dör ifrån dom , man kanske tror att man skulle klara det bättre när man är 30 än 5 år när man mister en förälder , men ju längre du levt med en människa ju mer saknar du henne och om vi nån gång behöver våra föräldrar på riktigt och inser hur mycket dom betyder för oss är det just i 25-35 års åldern

kanske menade att dom som börjar försöka runt 50 år , inte dom som börjat innan men inte lyckas på några år.
skillnaden är att inte BÖRJA fundera på eller försöka skaffa barn runt 50 ...