Det är mycket fokus på barn med ADHD/AS och andra NPF. Men alla äldre som aldrig fått hjälp då?

Jag tror du har helt rätt, att det är så i många av fallen. Men det är ju inte för sent att göra en utredning i vuxen ålder, ta tag i sina problem, få rätt medicinering osv.

Det är ju inte alla det gått dåligt för. En del har ju gjort karriär på olika sätt tack vare sin ADHD. Andra hankar sig väl fram ganska hyfsat medan ett fåtal blivit missbrukare/psyksjuka/tagit sitt liv. Idag är risken att myndigheter fått för sig att vi är farliga och korkade och inte bör köra bil utan extra intyg!  Många chaufförer har ADHD och andra jobb där man sköter sig själv och slipper grupptryck. Tyvärr har många såna jobb försvunnit, brevbäring, postsortering, taxichaufför, nattarbetare m fl. För lågbegåvade har enkla arbeten i industrin tagits bort.

Mitt liv har knappast varit problemfritt, men samtidigt var den strukturerade skolan bättre för oss. Hade aldrig fixat den nya skolan. Yngsta sonen är begåvad, men det kan också vara ett problem när alla ska tänka lika.

Samtidigt har jag klarat av saker bättre än sk normala gör. Men när jag blev ensam mamma med två barn, ett med diagnos och en tonåring, så höll jag på att gå under. Just då fick jag förklaringen: jag hade själv ADHD/AS. Diagnos Damp vid 52, men den sporrade mig också. Har arbetat mycket med familjer med NPF-problem och har fått höra att jag är den enda som förstått dem. Det värmer.! 

Vad skönt att se en vettig sida av debatten, till skillnad från alla miljoner "adhd beror på dålig uppfostran"-trådar. Bra idiblon =0).

Absolut. Skrev faktiskt nyligen en högskoleuppsats kring debatten om ADHD. Riktigt intressant, men väldigt frustrerande att högskolelitteraturen behandlar ADHD som en social konstruktion.

Ja, du har helt rätt i vad du säger. Samhället har förändrats i en oerhörd takt, och det är de som inte fått de fysiologiska/biokemiska förutsättningarna för att hantera denna utveckling som hamnar i kläm. Trots att de möjligtvis är programmerade att leva mer normalt än resten av oss.

Det absolut värsta man kan höra, som förälder till ett barn med ADHD, är "Det beror på att du inte kan uppfostra honom. En del behöver gå kurs i att vara förälder", "Varför ska han få förstöra för en hel skolklass?" eller "var fanns dessa barn förr i tiden?". Såna människor vill jag sparka hårt i magen.

Ja det sitter många på olika boenden eller i fängelse, som borde fått hjälp istället. Droger och alkohol blir självmedicinering med katastrofala konsekvenser. Jag brinner lite extra just för de av samhället utstötta, alltså de som är hemlösa, missbrukar o.s.v.. Min plan i livet är att så fort jag har möjlighet börja arbeta volontärt mot dessa klienter på stadens lokala härbärge. Då kan jag känna att jag gör någonting aktivt, en förändring.

Måste man bry sig om dom som vuxna då? Kan man inte bara proppa dom fulla med piller så dom blir "normala" eller varje fall lugna? 

Blir lättare så varje fall  

Både jag och sambon har fått diagnos i vuxen ålder, jag har väl haft tur för jag har klarat mig hyffsat sambon däremot har inte någon gymnsieutbildning trots flera försök för utan diagnos ingen hjälp. 

När vi började utredningscirkusen så fick vi veta att vi hade rätt till stöd också så vi tog kontakt med komunen och hade ett möte med en LSS-handläggare som förklarade villka papper vi behövde osv. Det lät jättelovande, sen när vi kom med papprena så hade hon gått på mammaledighet så vi fick träffa en ny person och dra allt igen för det fanns inte något antecknat från första mötet. Efter ett tag ringde de och sa att vi får tillbaka papprena för vi har inte en chans att få någon hjälp och avslag blev bara jobbigt för oss.

Så vi kämpade vidare själva, efter ett tag fick vi veta att det finna något som heter personligt ombud som vi tog kontakt med men nope de kunde inte hjälpa oss för de var för personer med psykisk sjukdom inte adhd och aspergers. 1år senare hörde de av sig om att nu kunde de ta emot oss så vi fick äntligen hjälp... trodde vi. De hjälpte oss i kontakten med soc fast soc fattade ändå inget så situationen ändrades inte.

Sen fick vi hjälp att söka godman för kontakterna med myndigheterna blev lovade en person och hade tom. kontakt med 2st som kunde tänka sig att hjälpa oss men sen blev det avslag efter ett års utredande och väntande. Så då stod vi helt själva för personligt ombud avvecklades så fort vi blev lovade en godman. komunen sa att de bara skulle hitta en så var det fixat...  

Då blev jag rasande och mailade allt och alla jag kunde få tag på och vi sökte boendestöd igen, den här gången så hade komunen ändrat sina riktilinjer så även vi med "bara" adhd kunde få en. Så nu sen sommras har vi fått stöd efter ca 3år av bråkande. 1.5år hade vi hemtjänst innan vi fick boendestöd för situationen fungerade inte. Jag har ett rörelsehinder också och fixade inte att städa rent fysiskt.

Problemet är bara att det var fel insats de dundrade in som tornados och vi visste aldrig riktigt när var någongång på eftermiddagen en bestämd dag, ibland kom ingen alls...

Så nu när vi har boendestöd och bestämda personer som kommer inte vem som hellst så har det satt sina spår, sambon har jättesvårt med folk här hemma och tror att det ska bli skit igen. Han har ingen tro alls på samhället.

Vi kämpar vidare och det går åt rätt håll men tänk så långt vi hade kunnat komma om vi fått hjälp direkt. Men samhället anser inte att man behöver hjälp om man har adhd, verkar vara att antingen så klassas man som frisk eller som utvecklingsstörd. Oavsett villka svårigheter man har.

Att det går att få LSS om man har AS men inte adhd tycker jag är ett stort problem, man ser inte till svårigheterna utan till diagnos.

Sambon har flera självmordsförsök i bagaget och ingen ska behöva må så dåligt för att vuxna och sk. proffessionella inte vill "stämpla" folk.