Hur fixar man att separera med små barn? När ska man ge upp?

OJ! säger jag bara, så sorgligt och ledsamt när man läser och förstår detta liv som man bara lever en gång, och som man vill göra så bra för alla! Men blir så fel!
Jag levde med en man i 8 år, fel man visste jag och kände i hjärtat, men en bra stabil pappa absolut! Vi fick en dotter, hon är nu 6 år, vi separerade för ca 2 år sen och jag ångrar inte en dag, men vägen fram till beslutet var den värsta mardrömmen i mitt liv. Jag grät i min ensamhet för jag visste verkligen inte vad jag skulle göra,,,gick hos kuratorer, fam rådgivning, pratade med vänner ut o in, vände på allt....sen läste jag Anna Wahlgrens forum om hur man kan vända nåt "negativt" till nåt bra istället. Så jag förberedde mig psykiskt och läste allt på hennes forum om "bra separationer"......finns det...nej det gör det inte men man kan göra så bra man kan göra, för barnens skull.
Och INGET barn blir lycklig av att ha föräldrar som bråkar, inte älskar varandra,,,dom känner av alla stämningar, ser blickarna, känner kylan, tystnaden...min dotter var ändå liten men hade ofta riktiga utbrott,,,jag blev arg, trött, ledsen, såg inte förstog inte. Men förstår ju nu varför det var så.
Till slut bestämde jag mig att antingen helt gå under och förgås, eller kämpa och visa att jag minsann var en bra mamma som verkligen tog tag i detta och gjorde nåt bra av det, så att alla skulle må bra!!!
Jag köpte lägenhet, visade min dotter runt i området och vi pratade bara om hur fint det var och alla lekparker, vad bra osv.... jag tog det succesivt med henne, att vi skulle bo på olika ställen för vi tyckte det var bäst så....och tänk vad bra med TVÅ rum!!
Hon var exalterad minst sagt, så det blev verkligen jätte bra, även fast sorgen i mig var djup, så visste jag att jag gjort rätt.
Hon mår bättre, jag mår bättre, alla mår bättre....man lär sig och man kan inte anklaga sig hela livet för saker man inte kan uppnå...
Tror helt klart att många barn lider i det tysta hos familjer där det bråkas och inte visas kärlek...
Ta en dag i taget, jag visste ju att jag skulle lämna han tids nog men jag kämpade mig blodig emot tills det inte gick mera....

Det går!!!!! Och livet blir mycket bättre jag lovar, efter ett tag!!

Jag ville uppleva lycka och har fått göra det nu, MEN min stora kärlek är i samma sits som många andra tyvärr...men han måste komma dit han med...
Man gör allt för sina barn, men att mamma eller pappa mår så dåligt med varandra, är det att göra allt!!??

KRAMMMMM

Vill bara säga att jag känner igen mig i mycket, och att ni inte är ensamma. För detta är inget man gärna talar om och de flesta skäms över att de grälar. Och man lever med illusionen om att livet med en annan människa ska va underbart, för så är det ju på film eller kanske i våra vänners till synes perfekta förhållanden.

Ska också testa familjerådgivning då de flesta av våra disskusioner urartar i bråk. Jag vill tro att det aldrig är för sent att laga det som är trasigt, bara man kan förlåta det som varit och gå vidare utan bitterhet. Men många (som vi) kanske väntar onödigt länge. Jag tycker det är pinsamt att sitta där och berätta för en främmande människa att jag misslyckats med mitt val av man och att jag är en av de olyckligt lottade, men det är kanske först då som vi kan hitta en lösning.. 

Stor kram!! <3

Lämna honom, det är det bästa både för dig och barnen i längden. Man lever bara en gång och varför slösa massa tid och energi på att vara olycklig! Om du tänker ordet seperation ofta så är det det du ska göra, det är jobbigt till en början med mycket känslor men när man väl har bestämt sig så finns det liksom ingen återvändo.
Jag har en egen erfarenhet och vet bara att det är det bästa jag kunde göra både för mig och mitt barn. Man ska vara lycklig för det smittar av sig till sitt barn och sin omgivning.
Det absolut viktigaste är att man pratar igenom saker och ting och framför allt förklarar sig. Att man själv är färdig med sitt beslut för då kan man också resonera och förklara allt för sin partner att konstellationen inget fungerar mer. OCH det absolut viktigaste i allt det här det är att man kan prata eftersom man har barn tillsammans och alltid kommer ha det. Man måste sätta dem i fokus och sedan får man ordna upp allt omkring och försöka bära varann som vänner igenom det svåra...för om man kan vara vänner så hjälper det ju otroligt mycket.

Lilla gumman, ett sånt dilemma. Men tror du att dina barn vill ha en mamma som bara är arg och sur? Har haft mina två döttrar ensam och det har inte varit en dans på rosor, men om man ser till att leva ihop med någon där det inte fungerar tror jag att det blev rätt. Ett råd är dock att ställa krav på fadern att han finns för barnen för de har inte valt denna situation. Läste lite andra smarta inlägg som du ska ta till dig och det viktigaste av allt be om hjälp om du behöver det. Lycka till hur du än gör.

Separerade när våra tvillingar var drygt 2 år. Det kändes som det bästa alternativet. Vi är idag mycket lyckligare på varsitt håll. Barnen bor växelvis hos båda. De har klarat av det jätte bra, men visst skär det i hjärtat när man vet att man utsätter dem för det här flyttandet fram och tillbaka. Tror inte att våra barn minns att vi någonsin har bott tillsammans, så för dem är deras verklighet som det är nu. Det finns många olika lösningar vid en separation. Jag hoppas att ni kan hitta ett sätt att vara lyckliga, tillsammans eller på varsitt håll. beträffande barnen så tror jag inte att det är bättre med ett enat hem om det sker på bekostnad av föräldrarnas välmående och lycka.

Det här med separation näms så ofta, överrallt hör man alltid någon som ska eller har funderingar kring det här. Och jag tror som många andra att har man en gång börjat fundera på att gå isär och inte finner nån lösning, så kommer det i slutändan bli så. sen tror jag att det kan ta olika lång tid att bearbeta och bestämma sig, på gott och ont.
Och jag har inte hört någon som ångrat sig eller fått sitt liv sämre, snarare tvärtom, man får en ny underbar chans, alla blir glada igen, finner ny mening.
Är mamma o pappa glada så blir barnen automatiskt det...

Lycka till

Sessan66 #16.
Ja du har nog rätt i att man aldrig hör någon som separerat och som sen ångrat sig.

Men hur klarar man att bara träffa sina barn varannan vecka? Fast man kan ju ha kortare intervallen förstås. Jag tror inte min 7-åring skulle vilja vara hos sin pappa i en vecka i sträck, hon är såå mammig. Men tänk om han kräver att hon ska vara hos honom varannan vecka. Jag skulle kunna tänka mig att hon kan tänka sig vara hos honom ett par dagar i veckan men hur får jag då ihop det med jobb och ekonomi? Och hur orkar man lämna och hämta på förskola/skola ena vecka och sen jobba häcken av sig den andra veckan för att få ihop sin heltidsinkoms som ensamstående?

..min tjej har oxå alltid varit så mammig, ända sen bebis,
så för mig var separation helt uteslutet till en början,,,,,men mådde så himla dåligt till slut och insåg att jag inte var nån bra mamma längre...ledsen trött, arg,

Vi gjorde det så bra man kunde göra, hon var mest hos mig första tiden, månaderna, men vi har aldrig haft en vecka var, vet att det är alldeles för lång tid för barnen. vi tog några dagar i taget, hälsade på varandra...gjorde saker ihop (inte nu så ofta längre),
nu är hon ca 5-6 dagar hos oss innan vi byter och det fungerar jättebra!!!

Man klarar det, eftersom man mår bättre hela tiden och börjar vakna till liv igen så inser man att även jag är värd att leva och må bra, då mår ju min flicka bra oxå!

Undrar just hur det gått för TS? Sitter i samma båt och nu känns det som det kanske kanske trots allt händer...det som inte fuck hända men som yill sist känns oundvukligt...SEPARATION. Vilket ångestladdat ord!!! Min sambo tar knappt i mig, skrker fula saker när jag ifrågasätter honom, är lat och man måste tjata för att man ska få hjälp osv.. Går också på samtal, familjerådgivning som det heter, Verkar inte fubka så nra, gått i två år snart, lika länge som lillan är gammal. Känns skönt att höra både de som tagit sig ur hyfsat helskinnad och de som är kvar.Eftersöker mer kommentarer och hur man konkret gick tillväga. Var börjar man? Han vill inte ens prata med mig, jag ska bestämma allt, ta ansvar för allt styra upp allt..inte så att man har styrka för de då man gråter var o varannan dag.. hjälpning! Tack för mig!