Vi unga föräldrar som fick barn när vi var under 20 år!

Ja kom igen :)
Så kul!! ;)

Jo de är klart men du kan ju börja verksamheten ändå genom att få den andra hälften att vilja med ;)

;)
Ja verkar då inte få något + senna månad...
Min äl kommer aldrig :(
Jätte tråkigt, men men nya tag nästa månad !

Hej!
Fyllde 18 år den 22 november 2006 och den 9 februari 2007 föddes min son, oplanerat. Var ensam en stor del under graviditeten (on/off förhållande) och lämnade pappan helt och hållet då min son var 1 år med tanke på att pappan var elak mot mig och min son. Sonen har idag ingen som helst kontakt med sin biopappa och har inte haft det på över 2 år.
Någon månad efter att jag lämnat sonens biopappa så träffade jag min man! Han är idag den enda pappa som Miliam vet om och han älskar honom precis som om han vore hans egen.
27 oktober 2009 föddes mitt andra barn, en dotter, planerad.. och nu väntar vi vårt tredje barn som beräknas komma i början på aug.
Vi gifte oss på min födelsedag förra året, jag och min man. :)
Har aldrig ångrat att ajg skaffat barn så ungt. Jag älskar mina barn något otroligt!

När jag blev oplanerat gravid som 17 åring så tog mina föräldrar faktiskt det otroligt bra. Min mamma stöttade mig från första stund, pappa sa inte så mkt.
När jag blev gravid med andra så blev allt bara fel från början när jag skulle berätta om det. Mamma blev inte så jätteglad precis, och pappa sa inte så mkt.
Idag älskar mina föräldrar mina barn supermycket!
Den tredje har vi inte berättat om med tanke på att vi bara är i vecka 4.

Jag hoppar också in här!

Har två döttrar, en som är nyss fyllda 3 år och en liten plutt på 2 mån. Jag blev gravid med första när jag och sambon bara kännt varandra i 2 veckor, men vi bestämde oss för att behålla. Vi flyttade ihop under graviditeten och jag hann precis ta studenten innan dottern föddes.

And we are still goning strong, 4 år senare :)

Hans familj var jätteglad (han är 13 år äldre än mig, så de tyckte väl att det var på tiden för han att bli pappa), medans min familj var mer skeptisk. Eller mamma var vansinnig rent ut sagt... Men de la sig när hon träffade min sambo och förstod att vi verkligen villeoch menade allvar med det här.

Jag fick första strax innan min 17 års dag. Ingen planerad grav, jag och pappan hade nyligen blivit ett par. Min mamma blev skogstokig, hans föräldrar var stöttande och visade glädje. Mamma lugnade sig efter ett tag och är en extremt glad och stolt mormor. Jag och pappan är ihop än idag (gifta) och har fått en liten son också (strax innan min 21 års dag), har fyllt 22 i somras (var tvungen att räkna efter haha) och "bjötnåren" är över. Min man var 19 när tösen kom, tog studenten när hon var 3 månader. Jag togstudenten när hon var 3. (hann integå ut ettan på gymnasiet innan hon kom). Jag pluggar nu på högskola och maken jobbar.

Har självklart aldrig ångrat mina barn och jag har ändå inget att jämföra med, hade ju en bit kvar till myndig ålder när tösen kom.

Fast jag var trött när jag skrev, tre år var hon haha :) var hemma ett år sen fortsatte jag med andra ring.

Ja detsamma! Pluggade du på distans då?

Va många som skriver när man inte varit inne på ett tag =)
Det är väldigt mycket problem med barnens far nu som tar mycket energi.
Ibland kommer sådana tankar som "varför fick jag barn med honom" och då får jag dåligt samvete, vill ju ha mina barn, och de hade ju inte blivit dem om det inte var han som var pappan. Riktigt elak är han nu..
Ska ringa Familjerätten idag och även Försäkringskassan så jag får underhållet därifrån.

Gjorde en video på barnen här om kvällen när jag inte kunde sova =)

" target="_blank">

Hej!
En till ung förälder, fick min/våran dotter när jag va 18 resp 23.
Vi lever ett alldeles yppeligt liv. Aldrig ångrat att vi valde att skaffa familj i så ung ålder.
Va inte planerat men hade haft en långt o stadigt förhållande.
Nu 4½ år senare är de verkligen de bästa som hänt oss.

Lika väl mor/far föräldrar. reaktionerna va blandade men när hon väl kom till jorden va det de bästa som hänt deras liv..

Va roligt med en tråd där man kan få kontakt med fler unga föräldrar..
Jag fick min stora flicka 11 dagar innan min 19 årsdag och hon var planerad.. jag o hennes pappa var förlovade flyttade ihop under graviditeten.. Både hans föräldrar o mina var jätte glada när vi berättade att jag va gravid.. jag va först lite nervös för att berätta för min pappa, för han har alltid sagt att man bör ha jobb o så innna man skaffar barn, men när jag berättade för honom att jag va gravid, så blev han glad o så sa han att han hade haft något imot de om han vetat att jag inte skulle klara det.. men han sa atthan va helt säker på att jag skulle klara de jätte bra. Fick min dotter 3 månader innan studenten, men med världens bästa klasskompisar o lärare, så hade jag henne med mig i skolan, o mina kompisar hjälpte mig mycke att hålla o så.. min lärare stod o höll henne i famnen o antecknade på tavlan samtidigt, så att jag också kunde anteckna ^^

Min lilla flicka som blir 2 månader 1 dec va derimot inte planerad alls, o har inte heller samma pappa som min stora flicka, då jag o hennes pappa gick skillda vägar när hon var 16 månader, o sedn dess har jag varit ensamstående med henne..  Så idag e jag ensamstående mamma på 22 år till 2 flickor som e 2 månader och snart 4 år och livet funkar faktiskt väldigt bra, även om de ibland finns saker som e lite svårt när man e ensam med 2 barn.. Som ni säkert förstår e jag inte tsm med min lilla flickas pappa, vi har aldrig direkt varit tsm heller.. som sagt var hon väldigt oplanerad, men såå välkommen ändå.. i mina ögon iaf..

Mig hittar ni även på metrobloggen.se/jassesmamma
bilddagboken: MammaEla

Nu var det länge sen någon skrev här !
Måste bara skriva som jag skrev tidigare har vi ju försökt med syskon.
I går PLUSSADE jag :D
Så nu hoppas jag bara den lille tänker stanna :)

Har ni funderat något mer på syskon ?

hej!
jag kanske är lite gammal för att få vara här..? är nu 26år och väntar tredje barnet.

min första son (Adam)fick jag två veckor efter min 18års dag
jag och hans pappa var inte tillsammans då. jag fick reda på att jag var gravid väldigt långt in i graviditeten....Adams pappa lovade att han skulle ställa upp osv. men hela graviditeten var jag själv.
sonens pappa låtsades inte ens om att jag fanns. men två veckor innan Adam föddes så tvingade hans mamma honom att ta kontakt med mig. så sen dess har vi haft kontakt och det funkar riktigt bra med sonen. Adam är nu 8 år. tiden går grymt fort!

När Adam var 6månader träffade jag drömprinsen...elleja, det trodde jag iaf. nu i efterhand så har jag insett att jag levde under psykisk misshandel, ibland även fysisk. vi fick en son ihop (Gabriel). då var jag 21.
när Gabriel var ett år så gick vi isär då jag upptäckte att mitt ex var otrogen....mitt framför ögonen på mig!
sen dess har det vart riktigt jobbigt. Adam har fått gå på bup och vi båda har gått på ett ställe för såna som blivit misshandlade. äldste sonen har ju tagit mest skada av det hela....ja det är en jädra lång historia allting....
iaf så Gabriels pappa och jag kommer inte alls överens om umgänget. det är tjafs från hans sida ständigt. han försöker fortfarande liksom bestämma över mig och barnen.

mitt liv nu ser ut som så att jag är gift sen 1år tillbaka
har träffat en kille som..ja...jag trodde inte såna underbara människor fanns helt enkelt.
han tar sig an barnen som om dom var hans egna. och vi väntar också vårt första gemensamma barn, mitt tredje barn. antar att det går en del rykten i min hemstad....jag är ju "den där som snart har tre barn med tre olika!"...herregud, att folk inte har annat att bry sig om ist?!

iaf, jag kanskie inte är så värst ung längre. men vad gäller på Adams skola så är jag ung. alla andra föräldrar är mycket äldre. jag är liksom alltid yngst i alla sammanhang..haha

ja det var lite om mig....det blev ett väldans långt inlägg. hoppas nån orkar läsa de

Hejsan.

Jag blev gravid med min dotter när jag var 16 år och födde henne strax efter att jag fyllt 17 år. Idag är jag 19 år och dottern snart 2 år =)

Jag har aldrig ångrat att jag skaffade barn i så ung ålder men visst kan man tänka tillbaka och se att man inte var så mogen just då, men med tiden så har man mognat och skaffat sig erfarenhet. Sen beror det väl inte riktigt på åldern det där med erfarenhet utav ungar, eftersom att alla som skaffar barn är "nybörjare" i början.

Jag saknar absolut inte utelivet och vi har enstaka gånger skaffat barnvakt för att dricka lite tillsammans med vänner eller bara jag och sambon, men efteråt har vi alltid tänkt att det bara är slöseri både med pengar och tid, för ingen utav oss mår bra utav det. Jag älskar lugna hemmakvällar med familjen, god middag, någon bra film och sen en massa mys efter att dottern har somnat. Det finns inget bättre än att vara mamma =)