Prematurdagen 17/11 2010

Jag födde min lilla son i vecka 28+5. Han vägde 1365g och var 38 lång när han föddes. Mitt vatten gick och det blev sängläge i 11dagar (två kortisonsprutor hann jag få) innan sammandragningarna kom som inte gick att stoppa och febern kom.. Det slutade med akut kejsarsnitt. Han grät när dom plockade ut honom och det var det bästa ljudet jag har hört i hela mitt liv.. Han låg i respirator i ett halvt dygn och sedan cpap i ett och halvt dygn. Sedan dess har han klarat sig utan hjälp av något slag. Nu har han äntligen fått komma hem med hemsjukvård (9 dagar sedan vi kom  hem).. Han sondmatas fortfarande, där av hemvården... Hoppas på att amningen ska komma igång snart..  Men annars mår han toppen och han är helt underbar.. =)

Jag har inget prematurbarn men vill bara säga att ni är fantastiska och jag är så glad att det kan gå bra trots alla risker.
När jag låg på Neonatal med mitt första barn som fick en blodförlust så hade jag hur mycket bröstmjölk som helst. Det stod flaskvis med mjölk i kylen som jag inte visste var jag skulle göra av. Läkarna ville ge det till de prematura som inte fick modersmjölk och de sa att det kan vara avgörande för de allra minsta.

På grund av att jag har Diabetes Mellitus så sade Socialstyrelsen nej. Jag är kliniskt frisk i övrigt och insulin går inte över i modersmjölken. Jag har fått två barn till sedan dess men tänker ofta på det. Överläkaren på neonatal tyckte att det var helt vansinnigt att jag inte kunde överlämna mjölken och ringde till Socialstyrelsen för att se om det finns undantagsregler. Jag har fortfarande massor mjölk och skulle kunna donera en hel del. Mitt tredje barn som är två månader är mer än belåten. Men bestämmelsen finns fortfarande och Socialstyrelsen kan inte svara på varför.

Det tycker jag är hemskt. Jag slänger överskottsmjölk när små behöver.  

Jag hade blivit inlagd för observation för jag spyddde och hade diaree,och hade haft SD sen v. 20 och hade nästan regelbundna SD och på kvällen när jag skulle gå på toa bara för att kissa så gick vattnet,
Min "lille" kom ut kl 8,10 i v.33+6 han var väldigt stor och jag är nästan glad att han kom ut tidigt för det skulle blivit en jättebäbis han vägde 2700 och var 47 cm! Fast han hade stora problem med att syresätta sig!
Så på kvällen kom dom med ambulans och körde upp honom till närmsta sjukhus med ett NEO! Jag mådde så dåligt hade inte fått hålla honom bara ta på honom lite i kuvösen! När vi dan efter kom upp till NEO så var han full av slangar som tur var hade dom förberätt mig om vad jag skulle få se! Han fick ha cpap i 5 dygn! När han var 1 vecka ammade jag honom förförsta gången, vilken lycka sen gick allt bara uppåt och efter bara 15 dagar fick vi komma hem !
Nu är han snart 2 år och är otroligt frisk pojk och i agusti blev han storebror till en liten tjej fast jag hade SD hela gravideteten så kom hon på bf dagen, vilken skillnad på en prematur och  en "normal" unge

Både jag själv och mina barn är premuatur. Jag själv är född i vecka 33-34 de var inte helt säkra när jag föddes eftersom jag inte växte som man ska i magen. Jag vägde 1100 g och var 38 cm, föddes med akut snitt Är så kallad  "för liten för tiden"  fick en blödningen på hjärnan, fick ligga i kuvös, sola mot gulsot och allt det där. Men jag klarade mig bra, mamma fick ligga 2 månader på sjukhus med mig.  Mina barn föddes också tidigt men inte dock så tidigt sonen på 3 år föddes i v  36+2 på naturlig väg utan problem han vägde 2440g och var 46 cm, dottern 7 månader föddes i vecka 35+5 på naturlig väg utan problem och hon vägde 2560 g och var 48,5 cm.  Åkte hem efter några dagar med båda barnen och fick gå oftare på bvc för att se så de gick upp  i vikt som de skulle.
Måste säga att ni som fått era barn väldigt tidigt är duktiga, när jag låg inne med min dotter nu april så träffa jag en pappa på neo som legat inne med sin fru och barn i 11 veckor. Kan bara tänka mig hur det känns och vara på sjukhus så länge. 

Troligen kom mina barn tidigare eftersom jag både är smal i kroppen och kort i växten så  de rymdes inte längre tiden som de var . Båda gångerna har förlossningen kommit igång av själv utan några problem. 

Ronja föddes den sista agusti i vecka 34 +4. Hon vägde 2590 g och var 47 cm lång.

Jag blev inlagd på avdelning 37 i falusjukhus den 22 agusti pga att barnmorskan misstänkte havendeskapsförgiftning. Mitt blodtryck låg på 140 / 110, hade en 3 + i urinet och ödem. Efter en vecka konstaterades det att jag hade en allvarlig havandeskapsförgiftning, då bestämde läkarna att jag skulle snittas på onsdagen den 31 agusti. Ronja hade cpap i 16 timmar, och värmde bädd i 5 dagar. Den 14 september tog de bort hennes sond!

Nu mår Ronja jätte bra, hon har en normal vikt, men hon är lite kortare än de andra bebisarna i hennes ålder!

<33 Strykekramar till alla bebisar och familjer som ligger inne på neonatal! <3

Linnea föddes i 36+6 eller om det var 37+0, egentligen inte särskilt prematur, men resan dit var väldigt jobbig. I vecka 26+2 satte förlossningen igång, jag hade öppnat mig några cm och hade regelbundna värkar som inte gick att få stopp på. Fick åka med blåljus från Södersjukhuset till Karolinska och blev liggande där i en vecka innan man fått stopp på förlossningen och sedan var det sängläge nästan hela graviditeten med många, många kontroller och flera nya besök för att på nytt få stopp på förloppet då jag hade smärtsamma och regelbundna SD under hela resterande graviditeten. Är så fruktansvärt glad att det gick så bra för det var så nära att de hade bokat operationssal, och börjat förbereda mig för kejsarsnittet medan Anders fick gå upp på Neo och titta på platsen där hon skulle ligga efter snittet, men som av ett under stoppades allt upp och operationen avbokades. Är så glad för det. Idag är hon en pigg och frisk 3,5 åring.

Beundrar alla föräldrar med alldeles för tidigt födda guldklimpar

Min son är också prematur men sen prematur.
Han är född i v 36+1 och vägde 2680 och var 46 cm lång.
Vi fick ligga kvar på spec-bb i 5 dagar då han behövde sola lite och inte kunde äta själv.
Hade sondmatning på honom i 3 veckor och var under den tiden inskriven på NEO med hemvård. Fick åka och väga och mäta 2-3 dagar/vecka.
Han hade bråttom till världen och det håller i sig även nu..En sprudlande 3-åring med massa energi

Min son föddes i v.34+1 på Linköpings US med ett kongenitalt diafragmabråck.Navelsträngen runt halsen och apgar så låga som 1-1-6. Tarmar och halva levern uppe i bröstkorgen som hämmade utvecklingen av lungan. BM klippte navelsträngen med en hand och lämnade direkt över honom till en som rusade (vi visste om bråcket innan). 6 min gammal är han intuberad. När han var 8 timmar blev han hämtad av PETS (pediatric emergency transport service ) som flög honom till Astrid Lindgrens barnsjukhus. 4 dagar gammal blev han opererad och vid ca 2 veckor försöker man extubera honom för första gången. Detta misslyckas då min son drabbats av sepsis och även ljumskbråck. Han behövde även sola pga av att han var lite i gulaste laget. 5 dagar efter den misslyckade extuberingen lyckas man att extubera. Ganska snart närmar sig ljumskbråckop som går bra. Dagen innan han ska bli en månad kommer vi hem från sjukhuset och dagen efter beräknad förlossning kan vi dra sonden. Nu är han en snart 10 månaders bebis som både kryper och ställer sig upp mot möbler. Var starka de små liven är. Fantastiskt!

Det fick mig att bli tår ögd<3

Hurra!

Den 4 sep 2010 föddes vårat lilla mirakel i v 26 +5
Redan när jag var i v 25 märkte jag att något inte stod rätt till så vi fick åka in till förlossningen.
Där fick vi veta att jag var öppen 1,5 cm och att jag skulle få åka med blåljus till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Blev strikt sängläge i 1 v och 5 dagar och så blev det akutsnitt.
Vi fick en underbar dotter som vägde 972 gram och var 34,5 cm lång.
Hon var stark från början berättade läkarna och hon protesterade ordentligt när slangar osv skulle sättas dit.
Vi låg inne på sjukhuset ett bra tag som dom flesta andra och hade både bra och riktigt dåliga dagar.
Våran lilla tjej fick ligga med syrgas i ca 2 månader och det var längre tid än vad läkarna hade räknat med.
En dag började hon kräva mer och mer syrgas och det visade sig snart att hon hade fått 
cld (kronisk lungsjukdom) 
Och så var det vaccinationen... gick aldrig bra då hon reagerade ganska ordentligt då hon inte tålde dom.
Något jag så väl kommer ihåg är varje gång man låg hud mot hud och rätt var det var kände man hur hon slutade andas och hela hon blev blå. Det hände några gånger per dag ibland och till slut hade man vant sig vid det och det blev en vardag.
Inte förens den 11 dec fick vi åka hem och då blev det hemvård.

Idag är hon högt och lågt och riktigt envis och skrattar mer eller mindre hela tiden =)
Hon är vårt allt och vårat underbara mirakel!