Sökes! Framgångshistorier trots lågt AMH
En framgångshistoria - trots att det såg mörkt ut...
Såg att denna tråd var skapad för ett år sedan men tänkte ändå dela med mig lite. Jag är idag 33 år och fick efter utredningar reda på att jag hade lågt AMH-värde och väldigt liten chans att bli gravid utan hjälp. Jag trodde verkligen inte att det skulle "hända oss", det var ju inget som jag hade räknat med, det fanns inte med i min planering av vår framtid! Vilket bakslag! Jag hade ju alltid haft regelbunden mens (på klockslaget t.om, dessutom regelbunden ägglossning vid exakta tidpunkter, enligt ägglossningstester iaf...) Tydligen är det ingen garanti för någonting, det vet jag nu!
Jag och min man påbörjade utredningar pga barnlöshet under år 2009 (efter att ha försökt att få barn under ca 1,5 års tid). Vi vände oss till CvL i Uppsala och det visade sig att det var mig det var fel på, lågt AMH-värde, förminskad äggstock vänster sida (eventuellt oduglig) och väldigt få äggblåsor...
Fick beskedet att det fanns en liten liten chans att jag eventuellt skulle kunna bli gravid spontant, kanske, någon gång...eventuellt...troligtvis inte... Det lät inte positivt och eftersom jag närmade mig 32 år vid tillfället så kände jag att jag inte hade tid att vänta. Vi beslutade oss för att starta en IVF-process hos CvL i Uppsala.
Vi påbörjade vår IVF-resa i januari 2010 och det var lite pyssel med nässpray, höga doser av Menopur och kontroller. Plötsligt fanns det ett lite hopp igen, ett hopp om att vi faktiskt skulle kunna bli föräldrar!
Första kontrollen av äggblåsorna efter hormonstimuleringen var ett bakslag, vid kontrollen såg jag direkt på läkarens min att han inte var "nöjd" och det kändes som om allt hopp var ute. Det visade sig att jag trots höga doser av hormoner inte alls hade lyckats producera mer än ynka 2-3 äggblåsor. Ingenting som de kunde använda sig av vid en IVF! Läkaren var uppriktigt förvånad och inte ens han trodde att jag skulle svara så dåligt på hormonstimuleringen. Jag gick hem från läkarbesöket, tom och förtvivlad.
Morgonen efter ringde läkaren tillbaka till mig och sa att han ville testa en sak, han ville prova att i denna cykel försöka puscha på äggblåsorna lite, prova med en ännu högre dos av hormon (tror jag då skulle komma upp i maxdos av Menopur) för att se om det blev någon skillnad, om det hände någonting! För mig så kom hoppet tillbaka, litegrann iaf. Samtidigt insåg jag att funkar inte detta, ja då kommer våra chanser att få barn minska ytterligare.
Jag ökade på dosen av Menopur för att se om det gav någonting och fick efter ett par dagar komma tillbaka för ytterligare kontroll av mina äggblåsor. Denna gång visade det sig att den högre dosen faktiskt hade givit resultat, det fanns det 7 st äggblåsor och läkaren meddelade att det faktiskt var tillräckligt för att gå vidare med äggplock och därefter IVF-försök.
Jag bokades in för ägguttagning och de fick ut 7 ägg, dessa befruktades och 5 stycken "överlevde" befruktningen. Vi kände lycka! Nu var det bara för oss att vänta ett par dagar för att se om dessa befruktade ägg skulle klara sig, dela sig fint och vara dugliga för tillbakasättning. Vilken pärs att gå och vänta på det där samtalet! Skulle det finnas något dugligt att sätta tillbaka? Hemska dagar, svarta i mitt minne!
Samtalet kom och 3 st ägg hade delat sig fint och var dugliga. Den 21 mars 2010 åkte vi till CvL för att sätta in ett av dessa ägg, de andra två valde vi att frysa in.
Den 8 april 2010 fick vi vårat efterlängtade + Min reaktion på plusset var ren chock, jag trodde verkligen inte att det skulle lyckas, inte på första försöket, varför skulle det liksom göra det? Kan det hända oss? Det tog några dagar att förstå, att jag var gravid! Konstig känsla efter allt detta.
Allt gick bra, en hel graviditet som slutade i total lycka då vi i början av december 2010 (i vecka 40+1) fick våran underbara, alldeles fantastiska lilla dotter. Vilken oerhörd lycka!
Idag är vår dotter 10 månader och jag är lycklig varje dag över att hon finns hos oss, jag vet inte om jag kanske är lite extra lycklig till och med, över att jag har fått ett barn. Vad mer kan jag begära? Kan man vara extra lycklig, lyckligare än snittet av andra som har barn? Ja jag vet inte, men ibland så känns det så eftersom det inte var en självklarhet att det skulle finnas ett barn i vår familj.
Att vara barnlös är jobbigt på många sätt och för mig så var en jobbig del omgivningens tjatande och ifrågasättande "när ska ni skaffa barn?", "varför har inte ni några barn?" och "vill inte ni ha några barn?". Nu har jag ett barn, i mina ögon det finaste barnet i världen (såklart) och jag begär inget mer, jag har allt som jag önskat mig! Jag är nöjd, jag är lycklig, men tro inte att omgivningen ska låta mig vara helt nöjd, nej inte riktigt.
Nej nu har jag kommit till samhällets nästa fas, ifrågasättandet över "när ska ni ha nästa barn?", "ska ni bara ha ett barn?", "usch vad elakt om hon inte får några syskon?", "alla barn måste få syskon?" till och med påpekandet "december, varför valde ni att skaffa ett decemberbarn, det är elakt ju..." osv osv... Jag vet att det är oförståelse och nu när vi faktiskt går omkring som en familj, men vår dotter, ja då syns det faktiskt inte att vi har haft svårt att få barn, att barn inte är något vi producerar fram utan problem. Önskar att folk i samhället kunde ha lite mer förståelse.
Vi går ju omkring och är lyckliga, lyckliga över att vi har lyckats få ett barn överhuvudet taget. Vi kommer troligtvis bara att ha ett barn i vårat liv, vår fina dotter. Låt oss vara lyckliga över det, vi begär inget mer! Vi har haft enorm tur och det är inte alla som har fått eller kommer att få uppleva den lycka som vi har fått uppleva.
Det har börjat en serie nu på tv där de följer ett antal par i deras barnlöshet, en serie som jag naturligtvis kommer att följa och redan vid första avsnittet så kom tårarna, allt kändes plötsligt så nära. Jag har mött en del människor efter detta som faktiskt inte har förstått att det finns sådana här problem förrän nu. Konstigt kan tyckas men det är nog faktiskt så, tyvärr. Känns riktigt bra att en sådan serie visas, jag hoppas att folk i samhället framöver kommer att visa lite mer respekt och få en större förståelse. Det skulle nog underlätta enormt för alla par som befunnit sig eller som befinner sig i en sådan här barnlöshetsprocess.
Lycka till alla ni därute som är ofrivilligt barnlösa, som genomgår behandlingar av olika slag och kämpar för att få bli föräldrar. Ge inte upp, tappa inte hoppet för lyckan kan komma även till er, när ni minst anar det!
Kram
Vilken grej detta är egentligen, helt otroligt! 
och jag är så nöjd med deras hjälp och hur hon kom till världen!