Vi vill adoptera. Berätta hur det gick för er.

Hej!

Vi har inte adopterat ännu men är igång med föräldrautbildningen... Ett tips, som ofta förs fram här på FB rörande adoption, är att snabbt ställa sig i kö hos en (eller flera) organisation om ni inte redan gjort det.  Det är något ni kan göra redan nu, oavsett om ni i slutändan väljer att adoptera eller inte. Vi står i kö hos BFA och AC. Kina tror jag har ganska lång kötid (beroende på vilket medgivande och vilka personliga önskningar man har).

Det går att dela upp väntan i två köer, en kö här i Sverige (som ni kan ställa er i redan nu) för att få skicka iväg papper. Sedan ytterliggare en kö i landet ni valt. Dessa kötider varierar mycket land till land.

Innan ni får skicka iväg papper till landet måste ni ha kontaktat familjerätten för ett förberedande samtal, sedan gå en obligatorisk familjeutbildning, och sedan genomgå en hemutredning. Och inte att förglömma, gifta er, om ni inte redan är det.

Det var altl jag kan hjälpa till med eftersom vi inte kommit så långt i processen ännu, och  det är kanske saker du redan vet :).

Det viktigaste är som sagt att ställa sig i kö hos någon organisation, så kan ni samla kötid under tiden ni funderar vidare. Kina har i dagsläget 4,5 åts väntetid via den vanliga listan, men om ni är öppna för barn med special needs ( olika handikapp/sjukdomar etc) är kön strax under året.

Sen kan jag rekommendera en del böcker som handlar om adoption bland annat Linnea från Yuiang av Petter Lidbeck (eller vad den heter) Längtansbarnen.

Här är en bra länk: www.familjeliv.se/Forum-13-242/m43841702.html

Instämmer i råden ovan. Vi har inte heller adopterat ännu, men befinner oss just nu i medgivandeutredningen.

Kina har många speciella krav att leva upp till, läs gärna på hos t ex Adoptionscentrum. www.adoptionscentrum.se/sv/Adoption/Landerna/Kina/Adoption/

Fundera gärna på om det finns fler länder ni kan tänka er, för att ha många alternativ.

För oss känns adoption som ett spännande och bra sätt att få barn. Visst finns det många olika frågor att fundera över, men det får man hjälp göra bland annat under föräldrautbildningen.

Vi har läst på om alla de olika ländernas krav, men tack

Till er andra;
Vi är gifta sedan 3 år så det är inga problem.
Däremot har vi inte satt upp oss på några väntelistor ännu, men vi ska.
Vi är också fullt medvetna om att Kina har långa köer, men det kan det vara värt.

Ett alternativ till Kina som går snabbare är Taiwan och folket som bor där är också kineser!
Läs om Taiwan BFA och BV har Taiwan. Taiwan är ett bra land att adoptera ifrån. Barnen är väl omhändertagna.
Från Kina kommer väl i stort sett bara SN barn nu och även då är kön och väntan inte helt obetydlig (vänner väntade nyligen två och tre år på sina SN-barn - vet inte om de hade exkluderat flera handikap eller inte - sannolikt hade de det och det är ju något man måste tänka igenom och prata med de som har mer erfarenhet om när man är i den situationen). Har också vänner som har stått i kö sedan sensommaren 2006 och de väntar än eftersom de inte vågar ta ett SN-barn. Så skall man gå via den "långa" kön tar det tid!
Är man helt inne på SN-barn från början är Kina säkert ett bra land att adoptera ifrån. Från Taiwan är det mycket kortare väntan på barn med eller utan SN.
 Vi har själv barn från tre olika länder i Asien varav ett av länderna är Kina.
Våra adoptioner är det bästa vi gjort och barnen är helt underbara! Vi har valt att adoptera NSN och i stort sett har de varit väldigt friska, men den minsta är lite sen i utvecklingen. Allt har gått fantastiskt bra! (vi började att adopterade på den tiden när de flesta barnen som kom var NSN)
Vi har inte aktivt valt bort SN, men vi har heller inte valt SN - att vi fick de barn vi fick var nog bara meningen.
Ålder på barnen när de har kommit har inte spelat någon roll. De som kom som riktigt små babysar har varit lika jobbiga/krävande och underbara som de som kom som två och ett halvt åringar. Anknytningen tog bara lite längre tid med de lite äldre barnen precis som man läser i all adoptionslitteratur.

Läs min pres så ser du vår väg till Alice

Just till Kina är det, såvitt jag vet, inte någon kö för att få skicka ansökan till landet. Är ni helt säkra på Kina lönar det sig därför inte att bli sökandemedlemmar i någon organisation i förväg. Ni tjänar ingen kötid på det. Dock har jag lärt mig en sak om adoptionsvärlden: Man ska aldrig vara säker på någonting! Länder ändrar plötsligt sina krav eller stänger helt för utlandsadoptioner. Kötider som legat på några månader blir plötsligt till flera år. Alltså är det bra att alltid ha en plan B. Skulle det inte funka med Kina av någon anledning så har ju nästan alla andra länder köer för att få skicka sina handlingar och då är det bra att ha samlat på sig sådan kötid.

Jag antar att ni tänker er ett SN-barn från Kina. Att stå i den reguljära kön verkar på gränsen till hopplöst. Där ligger väl kötiden just nu på fyra-fem år och man tror att den kommer att öka ytterligare. Att adoptera ett barn med särskilda behov är förstås lite mer nervöst, men de särskildea behoven är ofta inte så väldigt stora. Från just Kina har det kommit många barn med spalt. Visst innebär det en del läkarbesök, kanske operationer (beroende på hur långt barnet redan kommit med behandlingar innan adoptionen). Många av barnen behöver senare hjälp av logoped och tandreglering. Inget oöverkomligt med andra ord. Ibland handlar det om barn med någon sjukdom som behöver behandlas. Fördelen är ju att man själv får välja vilka sorters SN man tror sig kunna klara av. Kan man bara tänka sig de allra lättaste blir väntetiden ofta lite längre, men det är ju samtidigt viktigt att inte ta emot ett barn man innerst inne känner att man inte kommer att klara av.

Vi har en dotter som var klassad som "svåradopterad" i sitt ursprungsland (de har inte ett särskilt SN-system, utan bara en pärm med uppgifter om barn som andra familjer tackat nej till av olika anledningar). Hon är född med en njure och hjärtfel. Njuren oroade oss inte, men hjärtfelet kändes nervöst. Jag var rädd ända tills hon var undersökt av en svensk kardiolog. Kardiologen som var knuten till hennes barnhem sa visserligen att felet inte var livshotande på något sätt, men det kändes betydligt tryggare när hon var undersökt här hemma. Det är kanske något man ska vara beredd på när man adopterar SN-barn, den där rädslan i början för att barnet kanske ska vara sjukare än man trott/fått uppgifter om. Vi har ju aldrig adopterat ett "friskt" barn och vår bio-son var prematur, med den oro det innebär, så jag vet inte om man kanske alltid känner sig på samma sätt när man får barn. Men jag tror att det blir jobbigare när man vet att det finns någon form av risk.

Du undrade också hur anknytningen fungerar med ett adopterat barn. I vårt fall har det gått väldigt bra. Min man tog till sig vår dotter från första sekund. Han var verkligen 100% pappa i samma ögonblick som hon presenterades som vår dotter. Vi satt på läkarexpeditionen på barnhemmet och någon bar in en liten knatte i ljusblå tröja och oerhört fula stickade bajsbruna byxor. Redan när de kom in genom dörren kände min man hur han hoppades att just det barnet skulle vara vårt. När det visade sig att hon var det, blev han bara helt lugn. Han visste att det skulle gå bra, till henne skulle han kunna bli en bra pappa. För mig tog det lite längre tid och kom inte lika plötsligt. Känslan av att det här är mitt barn, jag är mamma till henne, började växa fram efter ett par veckor och var nog någorlunda "färdig" efter någon månad, även om kärleken till henne fortsatte att växa efter det.

Dotterns anknytning till oss gick också över förväntan. Hon hade varit med om otaliga separationer, trots att hon bara var 15 månader, men på något sätt vågade hon satsa på oss ändå. Vi fick hälsa på henne varje dag på barnhemmet under 10 dagar och det tror jag var bra. I början var hon lite avvaktande mot oss, ville gärna ha uppmärksamhet, men inte exempelvis bli tröstad. När hon slog sig en gång slutade hon inte gråta förrän en barnskötare kom och tog upp henne. Men redan när det var dags att hämta henne hade hon på något vis bestämt sig för oss. Barnskötaren skulle ta av henne barnhemmets kläder och sätta på henne de plagg vi hade med oss, men dottern vägrade. Hon bara skrek och sträckte sig mot mig. Så fort jag tog över av- och påklädningen blev hon lugn. Och så fortsatte det. Några år senare träffade vi en barnpsykolog för att vi behövde hjälp med vissa saker. Pyskologen kunde konstatera att vår dotter har vissa svårigheter, t ex separationsångest,  som hänger ihop med hennes bakgrund, men att hon är osannolikt väl anknuten med tanke på allt hon varit med om.

Vi har ju dessutom ett biologiskt barn att jämföra med. Både min man och jag behövde längre tid för att ta till oss honom än vad vi behövde med dottern. Min man var riktigt orolig. Han hade förväntat sig att det skulle vara på samma sätt som när han blev pappa första gången och så tog det månader innan han kände sig som mer än en barnvakt eller möjligen avlägsen släkting. För mig tog det nog ungefär dubbelt så lång tid som med dottern.

På det hela taget: Att adoptera är tidsödande, kostsamt och många gånger frustrerande, men det är värt varje timme, varje krona och alla suckar och tårar på vägen. Man blir precis lika mycket förälder som när man får ett biologiskt barn. Så lycka till med ett bra beslut!

Adoptera är fantastiskt (och ibland grymt frustrerande som Manchester sa! ) Men håller med den som ovan skrev att ha en planB vad det gäller val av länder. Saker ändras hela tiden. Apropå Taiwan t ex. I dagsläget är det hos BFA en kötid i Sverige på +30 månader när det gäller barn 0-24 månader, men i senaste nyhetsbrevet aviserade ännu  längre väntetider och färre barn eftersom man även i Taiwan ska satsa nationellt. Är man öppen för äldre barn och SN är förstås väntetiderna kortare. Barnens vänner söker familjer om man är aktivt kristen, men jag vet inte hur gamla barnen kan vara eller så. Jag vet inte om jag skulle våga ställa mig i den "vanliga" Kinakön idag. Man blir emellanåt knäpp av väntan, även om man tror man är förberedd.

Däremot "måste" man faktiskt inte ha varit i IVF-svängen före adoption :). Kör på om det känns rätt!

VI gjorde IVF-er och jag skulle vilja säga skippa dem. Men det är lätt att säga när det inte blev några barn den vägen. Vi har en flicka adopterad i den vanliga Kina-kön från den tiden kön inte var evighetslång och en flicka adopterad från Kina med SN.
Jag skulle utan tvekan adoptera SN barn en gång till om det vore aktuellt, men tänk på att även små SN innebär ganska många sjukhusbesök den första tiden. Vår flicka har spalt så det är besök inför operation, operation, efter operation, logoped, kontroll av hörsel, kontroll av rör etc - det känns som vi är på sjukhuset varje vecka.
Samtidigt har vår flicka med SN mycket få av de adoptionsrelaterade problem som vår stora flicka har haft.
Att bli föräldrer till ett barn via adoption är ett fantasktiskt sätt att bli förälder. Med båda våra barn har anknytningen gott bra, det var inte omedelbar himlastormande förälskelse, men ett omedelbart föräldraransvar och det räcker långt. Kärleken till ett barn har lite med att göra om det har legat i min mage eller inte, kärleken till mina barn skulle inte kunnat vara större om de legat i min mage. Det är mitt allt, de gör mitt liv fullständigt.