Downs syndrom - Vi gjorde abort

Det är skönt att någon svarar när man känner ensamheten, ångesten och sorgen, i den här gruppen har jag känt stort stöd, bra att du hittade hit. Har du blivit erbjuden kuratorstöd? Det var bra för mig, någon som har erfarenhet och träffat andra med samma problem. Min man kände inte behovet så jag gick själv. Jag trodde inte jag hade behov heller, men det var väldigt bra när tankarna spretade åt alla håll. Jag tänkte också mycket på skuld och då var det bra med en kurator som kunde hjälpa till att reda ut begreppen. Bara för att man får denna erfarenhet så har man inte erfarenheten av hur ett liv med ett svårt handikappat barn kommer kunna bli, hur det kan vara för barnet. En vän till mig sade "kommer du se tillbaka på detta och ångra ditt beslut?". Det hjälpte mig. Jag kommer alltid känna sorg över det som inte blev, men jag kommer inte ångra beslutet, på så sätt vet jag att vi gjort rätt. Jag hade flera stora blödningar och moderkakan satt dom berget, jag tror att kroppen försökte stöta ut, men det gick inte.

Gjort UL allt såg jättefint ut, ing bråck, inget vatten i huvudet eller liknande, nackspalten 1,1, dvs knappt mätbar, hjärta bra, hjärna bra, storlek bra, mycket rörlig, känns jätteskönt!

Vi har nu även fått nipt-svar att vi väntar en frisk liten pojke! Såg jättebra ut på ultraljudet. Ska berätta för barnen ikväll.

Hej Alsi, livet är hårt ibland, och orättvist. Hoppas verkligen att du får ett bra besked. Du får nog ett svar snart. Jag tror att ett negativt svar kommer snabbt så att vänta kan vara ett bra tecken. Ingen kan tvinga dig att ta bort ett barn. Du FÅR behålla det. Valet är ditt. Om det kommer till det, och barnet skulle få en diagnos, så läs på ordentligt vad det innebär för dig och barnet. De val man gör ska vara rätt för en själv.

Personligen kände jag och vi att vi inte ville gå igenom allt vad det inneburit med att behålla det sjuka barnet. Varken för oss eller syskonen. Jag var också rädd att behålla och knyta an och sedan förlora det. Idag tror jag inte heller att graviditeten hade fullgåtts eftersom jag blödde så mycket. Jag vet nu att jag gjort rätt. Jag ångrar det inte, men det är en sorg jag bär med mig, men den är lättare nu då jag är gravid igen. Jag mår så mycket bättre nu än då jag bar mitt sjuka barn, konstant orolig och stressad. På något sätt bleknar det, men det finns alltid kvar ändå. Jag har kommit i balans i det. Jag har rul på måndag och hittills verkar det som att barnet är friskt, har gjort nipt också, men faktum är, trots allt vi gått igenom, jag hade valt detsamma igen.

Drömmer du om ett barn eller drömmer du om ett friskt barn? Kanske konstig fråga, men om barnet inte är friskt kommer drömmen om ett friskt barn att krossas. Den sorgen kommer också finnas, men om ni kan finna lycka och glädje ändå så kommer det kanske bli bra ändå. Men annorlunda. Det finns ju många trådar om det, om folk som valt att behålla och aldrig ångrat det, men tror dock att man ska vara medveten om att det kommer bli tufft. Du måste känna vad som är rätt för dig och er. Kommer ert förhållande klara av att behålla barnet om mannen inte vill? Detsamma för dig att ta bort?

Kom ihåg, vi som brottas med detta är inte ensamma, vi känner skuld trots att 98% (läste jag någonstans) som får detta besked väljer att avbryta. Många vågar inte berätta. Det är inte fel att ta bort heller, min kurator sade att det också var att ta ansvar för sin familj,

Vad du än bestämmer dig för, det kommer bli bra. Kanske är det modigare att behålla, men jag tror inte det är rätt till vilket pris som helst, inte på bekostnad av din hälsa eller om barnet är så sjukt att det inte kan få ett hyggligt liv.

Jag håller tummarna att allt är bra. Har läst om höga värden på nackspalten på friska barn också. Håll ut! Var sann mot dig själv och ta hand om varandra. Ingen har rätt att lägga värderingar i ert beslut. Kram!

Hej, de ringde efter 12 dagar, gjorde test onsdag 30 mars, fick svar 11 april. Jag gjorde på BB Stockholm så deras rutin är att ringa, vet inte hur Karolinska är. När jag gjorde fvp och det var DS ringde de, de lade ej ut resultatet på webben, bara positiva besked på webben. Mitt nipt skickades ju till USA, gör inte Karolinska egen analys? Du kanske kan ringa? Vad jag förstår så går man vidare med fvp el moderkaksprov om nipt visar avvikelse, man gör aldrig avbrott utan det. Nipt kan visa fel på dåligt resultat men ej på bra.

Bra med kuratorstöd, det fick jag efter avbrottet och det var skönt att få en som hade erfarenhet i detta.

Hoppas att det går bra!

Ps. Jag är också förändrad, graviditeten håller mig uppe, men jag har låg energi och jag har nog mer gjort ett val arr gå vidare än att sorgen är över, den finns där och jag kan ta fram den när jag vill, men jag kan också stoppa den åt sidan. Det är lättare nu, men skulle detta gå snett igen så vet jag inte hur jag skulle orka. En del i mig har tappat livsglädjen, inte livslusten men glädjen. Jag ser det nya barnet lite som en befriare. Jag längtar så och jag tror att jag kommer känna både enorm glädje och sorg på samma gång när han föds, för då är jag klar med allt detta. 8 års ivf och graviditeter. Min kropp och det mentala är nog egentligen helt slut men jag kämpar på, det är det som ska bli skönt, att slippa kämpa och börja leva igen.

Jag förstår det där med att vara konstant gravid, för mig är det "bara" ett år, men det är drygt, 3 år måste kännas jättejobbigt.

Jag hade en kompis som gjorde mkp och väntade och väntade, det visade sig att det var helger som spökat och att de "glömt" att lägga upp resultatet. Allt var bra men hon hann ju stressa upp sig.

Jag tror det går bra!

Kontakta dem imorgon och hör, jag har läst att en del kliniker tar upp till tre veckor på sig. Men ring tycker jag så slipper du undra om det kommit bort.

Hur har det gått? Har du fått svar ännu?

Klart det inte är fel. Man måste få känna sig som en fri människa, när man gör ivf och håller på att bli gravid blir man som fången i sin kropp och alla råd från höger och vänster vad man får och inte får göra. Det viktigaste är att man själv mår bra och då kan en cigarett kännas som en nypa frisk frihetsluft!

Nej!

Och att det tog sådan tid för provet. Vi vet alla vad ni går igenom.

Nu har ni ju fvp eller mkp kvar, men förstår att det känns som ett halmstrå.

Vad du än bestämmer dig för, det är tufft, men man överlever. Jag ångrar inte mitt avbrott men det tar tid innan man ser ljuset i tunneln.

Ta en dag i taget. Gör det som du känner är viktigast, allt annat får stå tillbaka. Skriv av dig.

Jag tänker på er. På dig. Det är förjävligt och orättvist. Var snäll mot dig.