Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hejsan,

Jag har börjat fundera och nojja en massa. Är risken att få ett till barn med DS om man redan fått ett 1% högre än tidigare eller är det 1% (dvs 1/100)??? Det är en stor skillnad. Har ni hört från läkarna något om detta?

Min andra fundering är: Jag har för mig att min läkare sa att missfallsrisken för MKP nu var i princip densamma som vid FVP? Minns ni hur det är? Limpan, du som nyligen gjort det.

I övrigt har mina symptom blivit starkare, brösten ömmar och jag har faktiskt känt mig lite illamående, typ åksjuk. Det hjälper lite om jag äter nåt då. Förra graviditeten mådde jag inte illa. Har bokat in ett vul i vecka 8.

Känner mig jätteorolig för att även det här barnet ska ha DS. Vet inte hur jag skulle klara en abort till. Om det händer tror jag vi kommer ge upp det här med barn.

Millan 

Tack Lindis för ditt snabba svar! Skönt att höra att det är 1% högre än tidigare, det är ju inte mycket. Jag hade också för mig att jag hört att mkp nuförtiden hade samma risk som FVP. 

Tack för din peppning! Rent logiskt vet jag att risken är liten den här gången men det är svårt att tänka så. 

Nu har jag iallafall förbjudit mig själv från att googla på missfall, ska bara försöka tänka positiva tankar.

När ska du operera bort polypen?

Millan 

Jag är idag i vecka 7, ska göra vul i vecka 8 och har pratat med MVC som ska skicka remiss till Akademiska sjukhuset om att göra MKP.

Skönt Lindis att polypen försvann och lycka till i sommar!  

Limpan: Vad okänslig läkaren var vid RUL? Jag skulle bli livrädd om inte läkaren sa något.

LiseW: Jag önskar på ett sätt att det vore i slutet av augusti och att jag fått bra resultat på MKP och passerat vecka 12, men samtidigt så är ju semestern över då och det vill jag ju inte

Har känt mig ännu mer åksjuk idag, vet att jag bad om mer symptom, men nu kan det lugna sig lite tycker jag

Millan

 

Fröken Löken helt otroligt att du ens orkar göra ett inlägg här!  Vad tror du att du uppnått nu med ditt inlägg? Vem mår bättre? Du som får känna dig sååå förträfflig som aldrig skulle göra en abort av ett kromosomskadat barn? Eller vi som gjort det hemska att aborterat ett barn?  Har du varit i vår situation? Vet du verkligen hur du skulle göra i ett skarpt läge, tror inte det! 

Att abortera ett barn för att det inte passar in i ens liv just nu, det ifrågasätts sällan (jag ifrågasätter det iofs inte då jag tycker att det ska vara varje kvinnas val) men om man vill abortera ett skadat barn som kommer att ha ett hårdare liv, ja då är det fritt fram för stenkastning.

Fy! 

Den här tråden är till för oss som gått igenom detta jobbiga val, den är till för stöttning och tröst! 

Millan

 

Milliam: Är verkligen jätteledsen för din skull att du också ska behöva gå igenom ett jobbigt avbrytande! 

Vår dotter hade också en nackspalt på 6 mm, så vi fick höra att det med största säkerhet var något fel innan vi fick provsvaren.

Jag förstår att du känner dig gränslöst olycklig nu! För egen del är det nog det jobbigast jag någonsin varit med om.

Men man kommer tillbaka, det lovar jag! Tillåt dig att vara ledsen nu, det värsta som kunde hända har ju hänt.

Jag grubblade jättemycket över varför just jag, 1 av 500 skulle drabbas. Men jag hittade ingen trolig orsak än just otur och kanske ålder, men 35 är ju inte så farligt.

Själva aborten var jobbig, men man tar sig igenom den. Du kan till skillnad från vid en vanlig förlossning få hur mycket smärstillande som du vill. Jag fick morfin och då gjorde det inte så ont. Vi valde att titta på vår dotter efteråt. Det var nog både bra och dåligt. När jag tänker på henne så ser jag framför mig den lilla handen, som var så lik min, och då känns det jobbigt.

Du ska helt klart bli sjukskriven. jag och sambon var det i 2 veckor. För mig tror jag det tog ca 3 veckor innan jag helt slutat blöda, men sista veckan kom det bara lite brunt. Sen kom mensen efter ca 6 veckor. Vi väntade nån månad och sen började vi försöka igen och lyckades på 4e försöket, vilket blev missfall och sen lyckades vi på 3e försöket efter det och jag är nu i vecka 7, vi får se hur det går.

Jag måste bara säga att jag har inte ångrat aborten.

Ta hand om dig, gråt ut och försök att samla styrka inför aborten. Känner verkligen med dig.

Kramar!

Millan 

Millam: Vet hur jobbigt det är efteråt, men nu slipper du väntan på aborten iallafall och det värsta är över. Det var nog bra att du blev skrapad så att allt kom ut. Kändes det ändå inte bra att ha sett din pojke? 

Ta hand om dig nu, det kommer att vara jobbigt ett tag framöver.

Känner mig dum att skriva om goda nyheter när du har det så jobbigt. Men mitt vul gick bra. Fick se ett litet hjärta på ett 8 veckor gammalt foster.

Du kommer att bli gravid igen och det kommer att gå bra då. Det var bara en slump att det här barnet hade kromosomskada.

Kramar!

Millan 

AlidaC: Vissa dagar är jobbigare än andra. Hoppas det blir en bättre dag för dig imorgon. Det kommer att bli bättre, härda ut!  Är det något särskilt som hänt?

Kramar!

Millan 

Alida: Jag har en minnesbild av mitt barns händer som har etsat sig fast. Ibland händer det att jag ser dem framför mig, så små och helt lika mina egna händer. En gång på jobbet för några månader så tänkte jag på dem och började gråta helt utan förvarning, jag förstår dig! 

Kram!

Millan 

Milliam: Hur känns det nu? Hoppas du har semester och tar igen dig.

Jag känner mig jätteorolig över MKP som jag ska göra på fredag om en vecka. Tänk om jag får missfall, kommer inte att kunna förlåta mig. Har tagit ledigt den fredagen och sen tänker jag ta det superlugnt under fredagen och hela helgen. Är det några andra förhållningsorder? Jag minns inget annat från förra gången.

Sen är jag orolig för att det ska visa sig att barnet dött. Jag tycker symptomen minskat på sistone och hoppas det är pga spökveckorna. Har nu gått in i vecka 12.

Millan 

Yenealems mamma: Jag läste precis din tråd! Vad jobbigt du har haft det! Det är ju fortfarande så nyligen så jag förstår om du är helt knäckt. Fick du nånsin reda på vad som var fel? 

När man är uppe i det så tror man nästan inte man ska överleva, men sen plötsligt en dag börjar allt se ljusare ut och man kommer tillbaka till livet igen. För mig är det nu nästan 10 månader sen aborten. 

Millan