Susodus skrev 2018-09-14 14:07:25 följande:
Hej, jag ser att det gått några månader för dig sedan din förlossning. Hur mår du nu? För mig har det gått tre år. Jag hoppas att du fått landa lite. Det är så mycket som händer den där första tiden. Har du fått hjälp? Kuratorstöd var en hjälp för mig. Att prata med någon utanför som är insatt och inte tycker en massa. Bara har kunskap och erfarenhet om kvinnor med samma erfarenhet. Jag hoppas att du givit dig tid att gräva ner dig i sängen och skrika rakt ut. Det är en bra början.
Hur lång tid det tar är så individuellt. Det tar den tid det tar. Men jag tror det är bra att försöka sikta på någonting hoppfullt. För mig var det att inte ge upp, att försöka igen. I år var jag som vanligt vid minneslunden på årsdagen och det slog mig hur tiden faktiskt suddar ut och nöter ner det värsta. Men det kommer alltid komma upp tillfällen då sorgen går rakt in i hjärtat igen, men den kommer inte finnas i din hjärna hela tiden. Jag väljer att ha årsdagen och resan till minneslunden som min speciella dag. Trots att jag inte riktigt kände att det behövdes så valde jag att åka dit. Det kommer jag fortsätta med, det har blivit en ventil och så kan jag faktiskt se hur fantastiskt det är att man läker. Det är stor skillnad på hur det var för tre år sedan, och för två år sedan. Jag känner mig stolt över mig själv. Jag trodde att man kunde påskynda sorgen genom att göra "rätt", där har jag lärt mig en massa. Att man faktiskt inte kan kontrollera allt. På samma sätt som man inte kan kontrollera att man inte drabbas av det som hänt oss. Det hände, det är hemskt, det är orättvist, vi går igenom det och vi tar oss ur det. Tro på det. Det blir bättre. Du kommer inte ätas upp av det. Men du har en sorg som kommer finnas där. Men det är bara en del av dig och du kommer kunna hantera den så att den kan stängas inne och tas fram. Glädje och lycka har inte ersatts, de finns kvar där och kommer komma fram och ta över igen. Hoppas du mår bra.
Tack för ditt meddelande <3
Livet har faktiskt gått vidare, det trodde jag inte för 5 månader sen....
Jag tänker ofta på det vi gick igenom och känner ett sting i hjärtat när man ser nyfödda bebisar. Men ibland slår det mig att tanken inte varit där på länge och att sorgen lagt sig mycket.
Jag har ännu inte varit på barnakullen....jag har inte förmått mig till det ännu då jag är rädd. Tänk om jag inte känner den sorg jag borde eller kanske blir den så stark igen att den påverkar mig för mycket?
Jag pratade en del med en kurator men jag har också fått enorm hjälp från fosterdiagnostiken på KS (deras team alltså <3 <3 <3)
Vi blev inbokade på ett återbesök under sommaren då vi fick ställa alla frågor som kommit upp efter allt och också få lite klara besked om vad vi kan vänta oss i framtiden om vi bestämmer oss för att försöka igen.
