Nu har jag inte läst mer än ts.
Har nyss fått veta vår bebis har DS. Vi väljer ett avbrytande. V17.
Hur har ni gjort med bebis efteråt? Vem har ni berättat för? Har ni sagt till syskon?
Tankarna är många nu
Jag beklagar verkligen.
Vi kremerade och valde enskild kremering, då får man hem ett fint papper med datum när gravsättning i minneslund skett. Jag ville se barnet efter förlossningen och tog några bilder vilket jag är väldigt glad för idag. Har sedan varit på kyrkogården när jag fick reda på gravsättningen, vid all helgona och det beräknade förlossningsdatumet. Sist jag var där var på årsdagen och det kändes fint. Det kändes bra just att ett år passerat.
Jag var mycket tacksam att jag hade bilder för det kom så många frågor efteråt, jag har samlat alla läkarjournaler, provresultat etc i en mapp som är otroligt viktig för mig. Det är det enda konkreta som finns kvar. Läste sedan att man hade kunnat få professionell fotograf och hand och fotavtryck, vi gjorde aldrig det.
Våra två barn var 5/6 och 2,5 när detta hände, de visste om graviditeten och var mycket engagerade i vad som hände i magen så för mig var det naturligt att berätta. Visste också att jag skulle komma att vara sorgtyngd efteråt och då var det lättare att de visste så att det fanns en förklaring till varför jag var som jag var. Barn tar det lättare och mer naturligt. De blev jätteledsna men det gick över fort, de har ju så mycket annat i livet som lockar. Får fortfarande frågor om bebisen som dog och jag svarar så ärligt som möjligt. Jag tror att det kan bli konstigt för dem om de inte förstår varför mamma och pappa gråter, eller att man låtsas som allt är som vanligt när det inte är det, de känner av vibrationerna i luften. Man behöver inte göra en så stor grej av det men ändå vara ärlig och öppen. Barnen har tex aldrig varit med på minneslunden, inte mannen heller för den delen, och det är helt ok för mig, man sörjer olika.
Sedan kan det vara bra att veta att tiden faktiskt lindrar smärtan. Ta hand om er och tillåt er att sörja och känna, det blir bra igen även om det är svårt att se det just nu. Det går i vågor och genom faser, men det finns ljus på andra sidan sorgen igen. Nu har ni mycket praktiskt att gå igenom och det kommer en tid efteråt när det börjar sjunka in och kännas tungt och avgrundsdjupt men det blir bättre.
Tänker på er. Det är så orättvist och sorgligt. Kramar.
Beklagar till alla som gått igenom detta :(
Blev erbjudna kurator men tackade nej men lät som de tyckte jag skulle ta det ändå.
Valet att göra abort känns enkelt för hur hemskt det än låter så vill vi ej ha detta barn då framtiden känns för svår. Drömmen om en frisk bebis finns men vågar man igen? Måste ta fvp då och då är der ju MF risken istöllet då.
Vet inte ens om jag vill ta mig till en minneslund. Känns som jag bara vill lägga allt bakom mig och gå vidare. Nu lär vi väl ej hinna med ngn bebis 2017:( snart känner jag mig för gammal också.
Idag eller imorn får jag svaret på fvp då först vet jag säkert vilken diagnos. Men nipt visade på hög sannolikhet på DS. Vilket brukade stämma 99%
Vi vill se och fota och kanske få avtryck på hand och fot
Inatt föddes vår lilla fina son, alldeles frisk och stark. Vi är så lyckliga!
Tack! Jag tänkte att vi behöver lite positiva milstolpar i tråden också. Jag hoppas att detsamma sker för er, att ni vågar och vinner tillbaka glädjen.
Vad ska jag tänka på att ta med mig inför avbrytande? Nåt bra tips ?
Nu är det gjort. Nu ska man försöka gå vidare. Syntes inget på honom. Letade efter nåt"fel" för att få det mer bekräftat. Tror det hade känts bättre. Men vi vet ju vad fvp visade.
Har ni sett nåt avvikande?
Jag beklagar verkligen.
Vi kremerade och valde enskild kremering, då får man hem ett fint papper med datum när gravsättning i minneslund skett. Jag ville se barnet efter förlossningen och tog några bilder vilket jag är väldigt glad för idag. Har sedan varit på kyrkogården när jag fick reda på gravsättningen, vid all helgona och det beräknade förlossningsdatumet. Sist jag var där var på årsdagen och det kändes fint. Det kändes bra just att ett år passerat.
Jag var mycket tacksam att jag hade bilder för det kom så många frågor efteråt, jag har samlat alla läkarjournaler, provresultat etc i en mapp som är otroligt viktig för mig. Det är det enda konkreta som finns kvar. Läste sedan att man hade kunnat få professionell fotograf och hand och fotavtryck, vi gjorde aldrig det.
Våra två barn var 5/6 och 2,5 när detta hände, de visste om graviditeten och var mycket engagerade i vad som hände i magen så för mig var det naturligt att berätta. Visste också att jag skulle komma att vara sorgtyngd efteråt och då var det lättare att de visste så att det fanns en förklaring till varför jag var som jag var. Barn tar det lättare och mer naturligt. De blev jätteledsna men det gick över fort, de har ju så mycket annat i livet som lockar. Får fortfarande frågor om bebisen som dog och jag svarar så ärligt som möjligt. Jag tror att det kan bli konstigt för dem om de inte förstår varför mamma och pappa gråter, eller att man låtsas som allt är som vanligt när det inte är det, de känner av vibrationerna i luften. Man behöver inte göra en så stor grej av det men ändå vara ärlig och öppen. Barnen har tex aldrig varit med på minneslunden, inte mannen heller för den delen, och det är helt ok för mig, man sörjer olika.
Sedan kan det vara bra att veta att tiden faktiskt lindrar smärtan. Ta hand om er och tillåt er att sörja och känna, det blir bra igen även om det är svårt att se det just nu. Det går i vågor och genom faser, men det finns ljus på andra sidan sorgen igen. Nu har ni mycket praktiskt att gå igenom och det kommer en tid efteråt när det börjar sjunka in och kännas tungt och avgrundsdjupt men det blir bättre.
Tänker på er. Det är så orättvist och sorgligt. Kramar.
Susodus
Kostar ensam. Kremering ?
Inatt föddes vår lilla fina son, alldeles frisk och stark. Vi är så lyckliga!
Hej!
Vad är sagt till er om risken för ds i nästa graviditet?
Egentligen tror jag att det för de där det berodde på slumpen så är inte risken högre men eftersom såna som jag, med ett genetiskt fel ingår i samma grupp så blir sannolikheten högre, lite otydligt beskrivet, hänger du med? Min risk är 50% att få ett barn med DS.
Jag har sk gonadal mosaik för trisomi 21. Skrev slarvigt igår, min risk är max 50%. Mina äggstockar har tre kromosomer av nr 21, dvs, de har downs syndrom. En person med full DS har också 50 % risk att få barn med DS. Hur stor del av min kropp som har den kromosomuppsättningen är svårt att avgöra. Det går inte att upptäcka med ett blodprov. Jag har ingen utvecklingsstörning iallafall
Jag blev gravid två gånger på raken med barn med DS, då fick vi träffa en genetiker som gjorde bedömningen att jag hade gonadal mosaik, det har dock inte helt kunnat verifieras.
Tack alla som skrivit i den här tråden. Även om jag inte skrev själv så gav den mycket tröst i väntan på min abort. Nu har det gått en vecka sen aborten och jag har redan slutat blöda. Idag gjorde jag ett gravtest som visade negativt så jag antar att hormonerna "gått ur" oxå. Jag vill jättegärna börja försöka igen men är osäker på hur länge jag bör vänta. Läkaren tyckte man skulle vänta till mensen var tillbaka o regelbunden. Hur gjorde ni andra?
Kram