Downs syndrom - Vi gjorde abort
Hej, jag har inte hunnit läsa hela tråden. Jag gjorde misstaget att starta en egen tråd när jag kände mig som mest vilsen och desperat. Många läste, och sedan kom svar och ganska direkt kom näthatet. Det var som en kniv som vreds om i mitt hjärta och jag blev så ledsen att jag anmälde inläggen och i förtvivlan avslutade mitt konto, men nu har jag fått tillbaka det.
Igår gjorde jag mitt avbrytande. Jag vet inte alls hur jag mår. Allt är fortfarande så overkligt. Jag bra men är omtumlad. Jag ska till kuratorn på torsdag. Jag såg barnet, först av misstag när det hängde i navsträngen ur min kropp. Jag, såg det genom en reflektion i spegeln när jag skulle säga till min man att titta bort för i bäckenet låg barnet. Jag hade bestämt mig innan att jag inte vill se. Men jag kände så starkt att jag ville. Jag ville inte veta kön, men jag bara måste få veta. Han låg inlindad i en filt och jag kunde inte sluta titta på honom. Jag lämnade bort honom, men kände att jag ville se honom igen. Jag sade ett sista adjö innan vi gick hem. Det kändes bra, att få prata med honom, be om förlåtelse och krama om honom. Min man ville inte se. Själva förlossningen var väldigt smärtsam med kraftiga värkar, värre än när jag födde mitt första barn, men när han kom ut kändes det ingenting längre. Det blev aldrig några krystvärkar. Jag bad om enskild kremering, tvärt om vad jag trodde innan. Jag vill inte att han bara slängs med alla oönskade foster, för han var älskad och efterlängtad. Jag tror det blir bra med kurator och få prata om skuldkänslor, men det känns också skönt att det är över. När han kom ut kände jag mig på något sätt glad, det känns också märkligt. Det är konstigt, men jag tog kort och jag är glad för det, han var så söt, lite lik min yngste son. Jag har inte alls reagerat som jag trott. Jag tog bilder. Jag vill se dem om och om igen. Jag har nu sett spår av Down Syndrom. Jag ser på händerna, strecket. Jag ser att benen är korta, jag ser att mellanrummet mellan stortån är större. Jag har dåligt samvete för att jag efter förlossningen nästan kände mig lycklig. Kanske var det för att värkarna var borta? Jag känner dåligt samvete för att jag kände en lättand att det inte var en tjej. Jag känner så mycket, samtidigt som jag inte känner någonting. Jag är förvånad att jag inte gråter längre. Jag har gråtit så mycket. Jag kunde inte sluta kräkas sedan beskedet och nu är allt bara tomt. Jag kan skratta och förvånas att jag gör det. Jag vet ingenting. Jag tänker att jag har någon sorts adrenalin efter förlossningen och att jag kommer få baby blues om några dagar. Jag vet inte. Skriver bara av mig. Jag trodde aldrig detta skulle hända mig. Jag kan fortfarande inte förstå vad jag gått igenom, trots gårdagens smärtor. Allt är vakuum samtidigt som livet bara fortsätter som vanligt.