Downs syndrom - Vi gjorde abort

Fenna: Beklagar verkligen! Hoppas allt går bra trots omständigheterna.

Jag råkade avregistrera mig. Har skrivit här tidigare under namnet "Solrosor". Nu fick jag byta namn, det gick inte att få tillbaka sitt gamla...

Jag är nu gravid i v 13. Gjorde moderkaksprov denna veckan. Så nu väntar vi på svar. Jag hoppas så innerligt att allt är bra denna gången och att barnet är friskt. Känns faktiskt lite svårt fortfarande att på riktigt knyta an till graviditeten. Men jag tror det ändrar sig direkt när/om jag får ett bra provsvar. Om provsvaret är dåligt, då vet jag inte vad jag gör eller hur jag ska gå vidare. Hoppas hoppas hoppas att det är en frisk graviditet.

Ha en skön sommar alla!

Tack Kravmärkt! Jag får nog svar i början av nästa vecka hoppas jag. Familjeliv blev lite för mycket ett tag. Speciellt i kombination med mina egna rädslor. Kunde inte låta bli att läsa om tråkigheter här. Så jag avregistrerade mig. Men jag ångrade mig sen o kom tillbaka =). Det känns ändå skönt att ha lite kontakt med andra som gått igenom samma sak! Ska försöka styra mina orostankar o sorgetankar lite mera. Fokusera på det som är bra istället. Jag berättar sen hur det gick med svaret.

Tack!

Jo det gick nog ganska fort att bli gravid, men jag/vi har ganska lätt för just den biten. Fast vi försökte inte, utan denna graviditeten är helt oplanerad faktiskt. Men välkommen =). Jag avbröt i januari och blev gravid igen i maj.

Det tog dock lite tid tyckte jag innan blödningarna upphörde och kroppen började återgå till normalt läge efter avbrytandet. Jag blödde mer eller mindre i fem veckor efter aborten. Det kändes jobbigt.  

Men försöka igen - det kan man ju göra så fort man känner sig mentalt redo efter aborten. Kroppen blir gravid när den är redo =). Lycka till!

Och med jobbet - du får vända på steken och tänka att det finns också något positivt med att de vet. När man går igenom så här jobbiga saker så är det också lite skönt att omgivningen vet om det. Jag tyckte det var skönt på nåt sätt. Kände mig lite omhändertagen på ett fint sätt. 

Fenna: Skönt att höra att det gått bra. Trots tråkiga omständigheter! Ta hand om dig och din familj! Hoppas ni inte behöver vänta för länge på provsvar och att svaren visar att det inte är ärftligt!

Jag har fått mitt besked idag på provet. De kan inte hitta några fel =). Det ser bra ut! Inget kromosomfel denna gången, utan en frisk liten pojke.

När jag såg att det låg ett kuvert på hallgolvet så grät jag bara. Kunde inte ens öppna det. Jag visste ju att eftersom det kom ett brev så var det ett positivt svar. All sorg, oro, jobbiga tankar, spänningar inför om telefonen skulle ringa med dåliga besked - det bokstavligen välte in. Jag grät över pojken som inte finns mera och för att jag var glad över att barnet jag väntar nu är friskt. Jösses, den där sorgen - den bara kastar sig över en helt plötsligen.

Sen fick vi veta att det är en pojke. Min man ringde och fick besked. Underbart!

Nu tänker jag vara gravid och glad. Inte fler nojjor nu, inte fler orosmoln. Jag vill bara vara gravid och njuta av tanken av att jag ska få barn. För nu tror jag att jag så smått vågar ta in den tanken "att jag ska få barn". Jag ska i allafall göra mitt bästa =)

Idag är en bra dag =). Jag ska fira med min man ikväll! 

Tack alla =). Ja det känns väldigt bra! Jag hoppas också att den känslan håller i sig hela vägen =). Ha en skön sommar alla. 

Tack Jumos. Det var väldigt fint skrivet.

Livet är inte rättvist =), det är en resa - en karusell. Ibland går det upp o ibland ner, ibland är det skoj och ibland vill man bara hoppa av...... Man får liksom bara hänga med så gott man kan =).

Men - en väninna sa något fint till mig när allt jobbigt hände. Hon sa "livet har en tendens till att vilja bli bra på något sätt". Det har jag burit med mig. Det stämmer faktiskt. Hur jobbigt det än är ibland, så kommer dagen då det känns lite bättre.

Tack för dina ord, de värmde. 

Idag är jag i v17+2. Exakt samma dag som den dagen vi fick beskedet sist att barnet vi väntade då var sjukt. Det känns konstigt idag. Känns konstigt att jag vet precis hur barnet i magen ser ut. Jag har en bild på pojken som vi förlorade. Pojken jag väntar nu ser nog ungefär likadan ut. Det känns konstigt idag. Jag känner mig ledsen.

Vi har inte gjort RUL ännu, ska göra det nästa vecka. Även om vi fått besked på att moderkaksprovet var fint, så är jag rädd. Rädd att något annat skit ska dyka upp. Rädd för att mista igen.

Jag har haft en känsla hela veckan av att uppleva den gamla händelsen på nytt. Den känns mer närvarande än någonsin. Antar att det bli så när jag befinner mig på samma ställe i graviditeten.  För någon dag sen tog jag på mig några mjuka sköna kläder, ett par mysbyxor och en svart tröja. Precis när jag klätt mig slog mig tanken att det hade jag på mig när jag födde pojken. Jag var tvungen att byta igen. Det kändes inte bra.

Konstigt som sorg fungerar - det böljar i vågor. Just nu, väldigt närvarande.

Det är framförallt svårt att skilja på vad som är vad. Vad är sorg över det jag miste och vad är oro för det livet som finns i magen nu? Jag tror att det mesta är sorg. Men puh, jag önskar att rul var över nu så att jag kan få lite ro i själen igen. Min värsta skräck är att hon ska säga "det ser tyvärr inte så bra ut".

Jag vill bara att veckan ska gå. Jag vill komma förbi de här dagarna som är samma dagar som då vi miste. Jag vill komma vidare och känna mig lugn igen.

Behövde bara skriva av mig lite. Känns skönt att göra det här =) 

Jag har gjort ultraljudet idag. Allt gick bra. Han ser fortfarande frisk ut =). Fick till o med se honom i 3D - en fantastisk känsla =). Nu tänker jag andas ut igen och hoppas den lugna känslan håller i sig länge länge. Det känns skönare nu på något sätt. Vi har passerat de datum då allt gick fel förra gången, pojken ser frisk ut och är så fin. Så när vi gick från undersökningen idag kunde jag tydligt känna hur jag andades normalt igen. Skönt!

Tack =)

Bubbles: Det gör ont att välkomna någon hit.... Men välkommen är du! Ja, det är för jävligt. Inte någon som helst rättvisa alls. Jag hoppas du mår hyfsat idag, trots det jobbiga. Hoppas även att det "gick bra" igår. Återhämtningen tar tid, låt den göra det. Skynda långsamt - med allt. Det hjälpte mig i allafall. Den fysiska återhämtningen tog sin tid - men mentala pågår fortfarande på något sätt. Men jag håller med dig - inte fan är det rättvist på något sätt! *Kram*

Bubbles: Skönt att det gick både fort och inte så smärtsamt. Och så fint att ni båda fick utrymme att se, ta kort och känna alla känslor som kommer under en sådan stund. För mig var det också viktigt att få se min pojke. Och för min sambo också. Vi var båda så enormt trötta och utmattade när det hela var över, det tog lite tid. Men det var en väldigt viktig stund när de kom in med honom igen så att vi fick var ensamna en stund med pojken som inte finns mera. Vi tog inga kort då, men fotografen på sjukhuset tog en bild som jag har sparat i en ask därhemma. Ibland har jag tagit fram den och tittat på den, när behovet har funnits. Men mest känns det viktigt för mig att den finns. Usch - nu gråter jag igen ... Ja, det är ett helvete att gå igenom det här. Angående läkning och att försöka igen: Gör precis så som känns bäst för er! Precis som du säger så kan det vara svårt att "läka helt" när en önskad graviditet är avbruten. Vi väntade ett litet tag, jag vill återhämta mig fysiskt. Sen blev vi gravida helt oplanerat igen - men väldigt välkommet =). Nu är jag i v 20. Det har varit jobbigt på flera sätt att bli gravid igen - jag har skrivit lite om det tidigare i tråden. Oro osv. Men nu känns det bra. Jag är fortfarande väldigt ledsen över det som hände, att vi fick avbryta. Jag tänker mycket på den pojken. Men mer o mer så läker jag i takt med att graviditeten går framåt. Så gör precis som ni känner för. Angående omgivningen och dess reaktioner: Jag var nog beredd på att en del skulle tycka att vi gjort fel som tagit bort ett barn med DS. Jag är väldigt öppen med det och säger som det är. Men jag måste säga att vår omgivning har gett oss ett fantastiskt bemötande. Ingen kritik, bara omsorg och kärlek. Det känns otroligt skönt! Sen har jag bitvis kännt mig väldigt ensam med min egna sorg. Jag har saknat att prata med någon annan kvinna som gått igenom samma sak, som har fått ta samma val o beslut. Där har ett forum som detta kunnat hjälpa mig en hel del. Sorg tar tid - det måste få ta tid, det får vara så som det nu blir. Jag skrev också ett brev till pojken - det kändes bra för mig. Kort sagt - man får göra precis det man behöver göra för att det ska kännas bättre =). Ursäkta att det inte blir radbyten - men jag skriver från mobil - det blir alltid ihoptryckt då.... En tanke till: Om jag förstår dig rätt så bor du i skåne? Jag tror att vi inte bor så långt ifrån varandra nämligen. Om du känner ett behov av att prata med någon annan, på en fika eller mail eller vad som - säg bara till.

JchL: Jag beklagar! Det är ett helvete att gå igenom. För min/vår del, så kom vår pojke i v 18 (januari iår). Jag tänker fortfarande mycket på det. Framförallt på de svåra etiska frågorna som du själv också nämner. Är det rätt osv. Jag vet att vi fattade rätt beslut för oss, det var rätt att avbryta - inga tvivel om det. Men ändå, änåd långt in i själen så finns frågan kvar "var det rätt"...."hur hade han blivit"....."var han en av de "friska" osv osv. För mig tror jag att avbrytandet hade varit "enklare" om barnet tex hade så grava fel att man visste med säkerhet att det kommer inte att överleva. Men nu var det DS - och det är ett vitt begrepp. Jag kommer aldrig att få svar på mina etiska dilemmafrågor helt och hållet. Vilket jag försöker acceptera. Jag vet ändå som sagt, att vi gjorde rätt - för oss. Men det är ändå kluvna tankar o känslor. Så fint att ni fick se honom och ha en stund med honom. Klokt tror jag - vi hade också det. Och jag har ett foto på honom. Jag förstår att det är svårt med ställningstagande omkring ceremoni osv. Be prästen om hjälp. Låt dem komma med förslag. Vi valde ett anonymt omhändertagande - men jag vet vilken minneslund han finns i. Jag har dock inte varit där. Usch ja - det är en stor sorg. Stor kram till dig! Jag förstår också din känsla av ensamhet. Min sambo är så fantastisk på alla sätt, också förstående och klok. Vi kom varandra enormt nära mitt i krisen. Men hur bra det än var så hade jag också en känsla av ensamhet. Det var jag som hade burit honom, kännt honom röra sig inom mig. Det var jag som fick föda honom. Tja, det är en skillnad helt enkelt. Vi har pratat mycket om det, jag och min sambo. Det känns också skönt - att kunna prata om olikheterna i sorgearbetet. Min sambo hade nog lite lättare att känna sig "normal" igen, medans jag var tung längre tid av sorg. Kuratorn sa dock något fint till oss - "att det är bra om det är lite obalans på var man befinner sig, för då kan man stötta och bära varandra." Men ja - jag förstår din ensamma känsla. Så stor kram till dig! Ta hand om dig. (skriver från mobil och dessvärre försvinner radbyten i texten, så ursäkta att den är lite ihoptryckt....)

Så skönt att ni har bestämt er hur ni vill ha det. Då behöver du inte tänka på den praktiska biten längre. Förstår att det känns bra, lite lättande kanske till o med. Man har nog med tankar ändå liksom =)

Ja,det är så olika hur man väljer att göra och hur man vill ha det. Så måste det nog vara. Vi hade också som sagt vår stund på sjukhuset. Sen kände vi inget behov av någon mera ceremoni. Däremot hade jag ett eget sätt att ta farväl på. Jag skrev ett långt brev, det kändes som ett slags avslut för mig. 

Fast det är ett konstigt ord, "avslut". Det blir nog aldrig avslutat ändå. Mer ett avsked kanske.

Jag hoppas ni får en fin ceremoni =). Dröjer det länge innan det blir av? 

Ja, det är väldigt skönt att det finns andra, som här i tråden, som vet vad man menar och vad man går igenom. Det hjälpte mig mycket att läsa här när jag var mitt i krisen. Nu har jag på ett sätt gått vidare. Det är inte kris mera. Men jag bearbetar fortfarande alla tankar. För mig hjälper det att skriva. Så jag skriver, mest för mig själv. Men kanske också till familjen, vi får se =). Alla bearbetar olika. För mig har det varit en blandning mellan att skriva, prata och att få en massa ensamtid med mina egna tankar. Det hjälper. Tids nog lättar trycket som du känner nu. Det får ta den tid som behövs =).

Ja, det känns som om man står och stampar.... Kroppen ju fortfarande "gravid" - men ändå inte. För mig kändes det lite som att gå runt med en skylt "Tillfälligt ur funktion"... Både fysiskt och mentalt =) Det var nog först när kroppen var normal igen som jag tyckte att vakumkänslan lättade lite. Jag tränade en del minns jag, det kändes skönt. Att springa är en fantastisk terapiform tex, man får ur sig både ilskan och tårarna. Det kändes befriande på något sätt. Man får hitta sina små andningshål helt enkelt.

Jag förstår att det är säkert skönt för din man att få göra något praktiskt. Det är så mycket som pågår just bara med vår kvinnokropp. Så det är nog lätt som man att känna sig lite på sidolinjen tror jag. (ren spekulation) =). Då är det nog skönt att få göra något konkret och handgripligt. Skönt att ni har minneslunden nära ert hem. 

Ha en fin dag =) 

Eva: Från det innersta av mitt hjärta: Tack!! Tack för att du skrev och tack för dina ord. Jag läser och gråter. Så klart älskar du din Johan! Så klart. Vi har också pratat om att: Om vi nu inte hade gjort fvp, utan pojken hade fötts - då hade vi ju så klart älskat honom enormt och aldrig önskat att han inte fanns. Det hade varit en helt annorlunda situation. Det är valet, etiska frågorna, svårigheterna med att vara "domare" som ställer till det som fan inombords ibland. Din text väcker så många tankar och känslor hos mig. Jag vill tänka lite,samla mig lite. Men jag undrar redan nu: Är det ok med dig om jag skickar ett privat meddelande till dig här på fl? Jag skulle så gärna vilja prata lite mera med dig om de här frågorna. Om det känns ok? Men oavsett - tusen tusen tack för dina ord. De betyder så mycket! Ge din Johan en kram. =) Tack!

Hej Eva.

Jag är inte heller så väldigt van vid att skriva privata meddelanden. Men jag tror att jag har fått iväg ett till dig nu =). Kolla i din inbox. Jag skickade bara ett test, för att se om det var du som fick det. Så bekräfta gärna, så skriver jag igen.

Ha en fin dag!
 

Så roligt =) Grattis =) Härligt.

Hej Visvto!

Beklagar det du gått igenom. Jag läste om dig i den andra tråden "vi som avbrutit 2013". Att läsa det som Eva skrev hjälpte mig också väldigt mycket. Det är tråkigt att höra att ni har fått kritik för ert beslut. Menar folk att ni valde fel? Hur kan man tillåta sig att kritisera någon i ett så oerhört svårt och känsligt ämne? Tråkigt.

För min del är det över ett år sedan vi avbröt vår graviditet. Också för vår del var det T21 och pojken föddes i v 18. Även om det är lång tid sedan så sörjer jag fortfarande. Känslorna är blandade. Jag vet att vi fattade rätt beslut, men har ändå någon slags skuldkänslor, tvivel, längtan osv. Jag tänker på honom ofta ofta.

Jag har numera en 4 månaders pojke. Alldeles underbar liten kille =). Att vara gravid igen var jobbigt på många sätt. Orolig och rädd att det skulle vara fel även på honom. Men det är det inte =). Jag trodde också att sorgen över min förlorade pojke skulle bli mindre när jag fick barn igen. Så blev det faktiskt inte. Den blev snarare större, konstigt nog. Känslor är ett konstigt och motstridigt kapitel i livet. Man får liksom bara låta det vara som det är. 

Hoppas du även har fått stöd från din omgivning och inte bara kritik. Här finns massor av stöd i allafall. Vi som varit igenom detta scenarie vet så väl vad det handlar om. Jag fick aldrig kritik, enbart stöd. Men jag har tänkt många gånger när jag läser om folk som tycker det är fel att avbryta pga T21, att "kom tillbaka när ni varit i situationen själva". Man kan liksom inte kritisera något som man inte själv har erfarenhet av.

Som jag förstår det så har du just avbrutit? Jag hoppas du mår så bra du kan, på alla plan.

Sänder dig en kram!

Jag förstår den mixen av att veta att man gjorde rätt, men ändå mår skit. Det blir bättre, man mår bättre med tiden. Bara håll ut *kram*

När allt har lagt sig lite och ni har landat, så kanske ni ska prata lite om det. Att kanske bli 4-barnsföräldrar i allafall. Även om ni inte hade planerat det. Låt det ligga. Känn efter om en tid igen. Om längtar fortfarande är lika stark så kanske det är något att fundera på?