Downs syndrom - Vi gjorde abort

Ja..jag har hittat denna tråden och legat hopkrupen i sängen hela dagen och bara läst...
Fick igår besked via telefon medans jag var på väg hem från jobb, att vårt fvp visade på DS. ...

Tog kub-testet i feb och sannolikheten efter U med min ålder (37) och dyl  var 1:204, efter UL + blodprov 1:54. Jag var lite tveksam till FVP men min man insisterade, jag slog bort det med tanken att "äsch, det är nog ingen fara". Allt på KUB-UL såg bra ut, nackspalten fin och inget annat...och så detta besked igår em. Har varit som en zombie sedan dess. Mår bara illa och är förtvivlad, kan inte äta, inte sova...visste ju redan innan provet att om det skulle visa på DS så skulle vi avbryta. Har nu fått tid för att ta första tabletten måndag morgon och sen läggas in på onsdag. Känner mig fortfarande som i en mardröm. Känner ju barnet röra sig i magen och det skär i hjärtat av förtvivlan.

Har läst och tagit till mig era fina historier och känner en sådan tacksamhet att ni delat med er av era historier och det har gett mig lite hopp mitt i allt elände att orka ta till mig info och försöka samla mig inför vad som komma skall, nästa vecka.

Det hemska är att jag hela tiden från dag 1 har sagt att något känns som om det inte är som det ska. Jag visste inte om det var positivt eller negativt men något var det. Och ja, så här blev det. Kunde inte peka på det...men jag har inte alls mått så här tidigare när jag varit gravid och jag har inte mått illa en enda gång under denna graviditeten, kanske var det bara ett försvar...

Det blir ingen sommarbebis iaf...<3 <3 <3
Fairytale01

MrsC74... vad har hänt dig? Liknande historia? Jag är i v17 nu och blir helt iskall av förtvivlan och sorg varje gång jag känner fostret röra sig i magen. Önskar jag kunde få vakna upp och det bara var en mardröm. Har googlat runt överallt och försökt ta till mig info... även om jag vet vad jag vill så vill jag verkligen se vad det är man går miste om, och nä, stackars barn...skulle kännas så oerhört ego att till ett sådant pris skaffa ett barn med de förutsättningarna... ((

Slutar man någonsin  att gråta förtvivlat i ren skakande sorg?

MrsC74... usch, så tragiskt...man kunde inte ens föreställa sig att själva  slutresultatet skulle vara så jobbigt...även om man hade fått en indikation på att det fanns en risk så ändå...

Så härligt att ni är gravida igen det ger mig hopp att det finns ett "liv" efter detta elände....
Förstår att det måste vara en urjobbig väntan innan svaren blev klara...sade de något till er om ev risker inför en ny graviditet eller det var bara en ren slump?

Jag hoppas också att det kommer att kännas skönt när det är över... just nu känner jag mig skräckslagen över själva tanken på vad jag ska gå igenom...

Ja, troligen kommer vi att försöka igen, kan inte tänka mig att inte få en liten i mina armar...och så tänker många gissar jag, att komma tillbaka igen och försöka igen...skulle helst börja redan nu men det går ju inte...
Nu ska jag ta mig igenom helgen och stålsätta mig inför tabletten på måndag morgon.....suck...

Millan, tack för dina tröstande ord. Känner igen det där med svart hål. En stor jäkla avgrund har öppnat sig, en ond förbannad mardröm, och jag kan inte vakna igen
Ska hålla tummarna för dig...har ju läst igenom tråden och din historia..stackars stackars dig/er, vilken mardröm, men så underbart att detta ska ske nu och jag önskar dig verkligen all, all lycka som finns! <3'

MrsC74 - ja, min man ringde på onsdag kvällen till sjukhuset för att höra vad som skulle hända, jag kom ju hem i förtvivlan och chock och visste inte vad som skulle hända härnäst, att bara leverera ett sådant besked via telefon sent på eftermiddagen utan att berätta vad som skulle ske härnäst, var fruktansvärt. Sen ringde läkaren tillbaka igår och berättade hur det skulle ske, och då hade jag på EGEN HAND läst mig till på nätet vad som skulle hända. Så jag var förberedd. Men jag skrek rätt ut i panik när det gick upp för mig hur processen går till. Försöker nu verkligen stålsätta mig inför detta. Ska till sjukhuset måndag morgon och ta tabletten, sen läggas in på onsdag. Det hemska tycker jag är, att jag har ju 2 barn sedan tidigare, med underbara positiva minnen sedan deras förlossningar, och nu kommer jag tillbaka till samma ställe men måste gå därifrån utan barn...fy fan alltså.

Min man vill inte prata om det här alls, han slår ifrån sig allt och säger att det är en alien, en främling, han vill inte se barnet, veta vilket kön, ingenting. Visst det kanske är hans sätt att sörja och han säger inte att det är ett barn, utan ett foster som ska ut genom framkallat missfall, och han kanske har rätt, men jag kan inte se det så

Det jag undrar och fasar mest för just nu är hur det går till efteråt, när man "fött ut" barnet, vad gör de med barnet? Vad förväntas man göra? Det vet jag inte och vill gärna förbereda mig på

tusen tack igen och kramar till er... det här skänker mig en tröst i detta helvete jag befinner mig i...

mrsC74... tack för att du delar med dig... en undran...har du ångrat dig att ni inte såg fostret efteråt? Jag vet egentligen inte vilket som är det bästa för mig, jag har aldrig sett någon död alls och tanken på att det första jag ska se är mitt eget barn det gör mig så full av sorg att jag inte ens kan sätta ord på det...samtidigt är jag rädd att jag inte ska kunna gå vidare om jag inte ser det...

Usch vad jobbigt med 30h...stackare! Vad bra att du tipsar om smärtlindring, då är det väl lika bra att köra det racet om man känner att man behöver det...

Vilken vecka var du i när det skedde? Kram

Tack underbara ni som delar med er av era historier. Jag har läst här nu och känner mig trygg med att veta hur förloppet går till. Är iväg över helgen med en väninna på en sedan länge inplanerad weekendavkoppling och det verkar skingra tankarna en del...vet ju vad som gäller måndag och onsdag, och nu ska jag försöka fokusera över helgen och koppla av och hämta energi inför vad som komma skall. Tack o lov har jag minimalt känt av fostret röra sig...det bästa hade varit att det somnade in av sig själv nu lägligt, försöker intala mig det iaf...

En fråga som oroar mig - när i förloppet "avlider" fostret? Det vet jag inte och undrar om ni vet?

Stor kram

Om en halvtimme sätter jag mig i bilen för att åka till sjukhuset och ta den där tabletten. Min man åkte nyss iväg på sitt håll, efter att jag insett att han hade annat viktigt på sin agenda. En undran från mig...finns det någon som tog, eller med facit i hand, sig igenom den här dagen utan sin partner? Hade ni krävt att han följde med? Känner mig lite ur gängorna just nu

MrsC74...jo han ville följa med för min skull, men jag visste att han hade en massa annat som var viktigt också...så jag ställde till en massa liv hemma imorse...men det slutade med att han följde med, han sade att han skulle åka dit och leta efter mig överallt oavsett (vi åkte inte dit tillsammans).

Jag fick tabletten....svalde den, och sen var det ju inte så mycket mer. Fick med mig Cytotec hem som jag ska ta imorgon bitti kl 06, sen ska vi vara på plats 0730. Jag har mått lite småilla, värker i magen, och är grymt ledsen...väntar bara på morgondagen nu.....

Känner på mig nu att tabletten har gjort sin verkan...vaknade kl 05 av en otroligt märklig dröm...en man med långt hår och vitt nattlinne stod och bankade på ett fönster...och jag ville först inte öppna, men visste ju att jag var tvungen, sen sade mannen "du skulle inte öppnat, du vet ju vad som händer nu...jag kommer att ta henne med mig..." och jag sträckte ut armarna och tog farväl...förtvivlad men det var liksom inga tvivel...sen somnade jag om, vaknade kl 07 och allt var så tyst, konstigt, tomt, annorlunda...känner mig inte gravid längre...mycket konstig känsla...och allt är stilla i magen...

Hej, är nu hemma och har krupit ner i sängen igen...var på plats 0730 imorse...tog 2 Cytotec kl 06 hemma imorse, sen fick jag 2 nya kl 09. Då hade det precis börjat blöda lite. Dessförinnan fick jag 2 citodon och 2 diklofenak. 0915 dök värkarna över mig och sen hann jag knappt andas. 0945 fick jag en spruta i låret som skulle vara smärtlindrande, allt gick i rasande fart och jag skrek av smärta...kl10 kom han ut, men fastnade på vägen ut, så sjuksköterskan fick hjälpa till att dra ut honom... och sen kom hela moderkakan på en gång. Hade väl aldrig trott det skulle gå så här fort...?! Fick pusta ut lite..sen frågade de om vi ville se...och ja, vi valde det..och de tog ut och tvättade honom och sen kom de in igen...liten, liten, pojke som låg där fridfullt...så fin och perfekt...öronen såg lite märkliga ut, annars så fin