Downs syndrom - Vi gjorde abort

Jag joinar mig nu till klubben tjejer...jag är gravid i v. 14 och har i dag tagit första tabletten i 2-stegs aborten....nupp och sen mkp visade på downs. både jag och sambon har aldrig tvivlat över beslutet och det känns skönt iaf.

Allt känns så himla overkligt men ändå verkligt på något sätt...på torsdag så blir jag inlagd för att ta de resterande tabletterna...

vårt första barn och blev grav på andra försöket. är 26 och 28 år gamla.

jag är tom på ord.

Tack så mycket tjejer. Tårarana rinner när jag läser det ni skrivit...gårdagen gick ändå så bra som det kunde gpå tror jag. Mitt upp i allt det hemska så blev det ändå en fin stund. Vi fick ju se och vara med vårat barn. Det var de sötaste händer och fötter jag någonsin sett. De kommer jag aldrig att glömma...

Förloppet gick rätt snabbt han bara få andra dosen tabletter så kom den ut. Känslan av att ha fött ett barn är faktiskt helt otrolig, det var så häftigt och det fick mig/oss att längta ännu mer till nästa gång, då vi får föda på riktigt och ta hem vår levande friska bäbis.

Barnmorskan som hade hand om oss var så fin, utan henne så hade den här upplevelsen inte blivit lika bra som den ändå blev. Jag tavkar henne något enormt! Mellan tårarna så fick jag iaf fram ett leende och sa bestämt att nästa gång så ses vi inne på Förlossningen...

Det känns ändå som en lättnad nu när allt är över. Det har varit fruktansvärt att gå och bära på det bar nsom man ändå inte tänker behålla. Det har varit hemskt.

Det verkar som att det var en liten pojke...Jag hade hela tiden känslan av att det var en pojke som ajg bar på.han ska kremeras och spridas i en barnminneslund till våren och den 12 juni ska vi gå dit för det var då han skulle ha varit född...

Vi vill absolut försöka på nytt snart igen, när första mensen har varit så då är vi på igen. Ska bli riktigt mysigt.
Jag älskar min sambo något så oerhört mycket, han har varit så duktig och stöttat mig på sätt som jag inte visste var möjligt.

Våran bäbis var så fin, så fin. Små fingrar...

Tårarna bara sprutar.

Hur kände ni när ni tog beslute att göra dett?(klarar inte av att säga ordet) Var det självklart för er båda eller var det ett svårt val att göra?

Tack för att ni finns,.

En till fråga. Valde ni att se bäbisen och hur var eran upplevelse av det?

När vi kände oss redo att åka hem i går kväll så ville vi få vara med bäbisen en gång till och då klarade vi även av att röra vi den lite försiktigt. Är så glad att vi klarade av det också. I början så var vi osäkra på om vi ens ville se den men barnmorskan övertygade oss att det är det bästa att göra och vi är så glada att vi gjorde det.

Jag har nu läst igenom hela tråden så ni behöver inte svara på mina frågor. Det som jag känner blivit tydligt genom tråden är att ni sakta men säkert blivit mer hoppfulla inför framtiden o det blev jag glad av =)

Innan "ordet jag ej klarar av att säga" så hade vi vetat om det i 1 v. Vi sörjde då dygnet runt och när det äntligen var dags för dagen D (alltså i går) så kändes det som en stor lättnad. Som att äntligen skulle vi få komma vidare i sorgearbetet. Och i dag känns det också så skönt att det värsta är över. Jag kan redan nu se framtiden och att livet går vidare och jag känner mig redan hoppfull och längtar till att få börja försöka igen och att bli gravid igen.

Det som jag känt hela tiden är att jag vill INTE prata med andra om det som har hänt. Våra familjer vet om det, men till vänner så vill jag inte pratat om det alls. Varken nära vänner eller andra. Jag vill inte bli påverkad av deras ev. kommentarer eller reaktioner. Jag berättar bara kortkort vad osmhänt och att jag inte vill prata om det mer och att ajg vill att de ska vara som vanligt mot mig. Jag känner att det här är mellan mig och min sambo. Det här är VÅR upplevelse och jag vill inte att den ska bli "besudlad" av andras ev. tankar och åsikter.

Därför känns det extra skönt att ni finns här för jag vet att ni inte dömmer på något sätt utan stöttar till 100 %.

Oj, vad många inlägg det blev, men många tankar är det.

Hoppas ni får en fin helg vänner!

Pernilla79: Tack, det är bara bra att du är ärlig.

Robzgurl: Vi var på tidigt ultra bara för att se att det levde och hon som utförde testet jobbar på specialist mv och hon kunde direkt se att nackspalten var för bred och att det fanns lite vätska i hjärnan och i buken och att fostret var väldigt svullet. Vi blev direkt remitterade till sjukhuset för KUB och moderkaksprov där det konstaterades DS.

Jag har suttit och läst en massa om DS nu och de som är emot att göra "ordet jag ej kan säga" vet alldeles för lite känns det som. Barn med DS har också ofta många fler problem än bara utvecklingshindret. Vår läkare sa också att ca 50% av dessa barn bla har hjärtfel. Vi skulle inte klara av att leva med en konstant oro för vårt barn m.m. m.m.

Jag har alldeles nyss gjort mig en macka med gravad lax på, åh så gott det var. Fast det gjorde ont att ta fram den ur frysen. (jag hade gjort i ordning en egen för att äta på julafton...)

Limpan: Du ger mig sån styrka. Tänk vad man klarar av egentligen. När det ser ut som mörkast så tar man sig ändå igenom det på något sätt, man måste.

Millan: Åhh, då håller vi alla tummar vi kan för er på julafton. Det händer när det händer.

Svägerskan blev så glad när vi berättade att vi skulle ha barn och nu ska de flytta och håller på att rensa ur förråden. Hon ringde i dag och sa att det var ju usel timing men att vi gärna får komam och hämta flera kartonger med barnsaker som vi ska få. Det känns riktigt hemskt men samtidigt som att vi ändå tror på framtiden, vi ska få ett barn snart någon gång. Men jag kommer inte att kolla i kartongeran, vi ska bara ställa in dom i barnrummet och stänga dörren tills det känns bättre.

Jag saknar så att vara gravid och jag saknar min lille pojke, jag vill inte skiljas från honom. Helst skulle jag ha velat ta hem honom så att han kunde vara hemma hos oss...med oss...

Nu minns jag inte ritkgit, men hur länge sa ni att ni blödde?

Hej tjejer. Här går det rätt bra ändå. Jag är fortfarande ledsen men det går längre mellan gråtattackerna...Jag blöder fortfarande (2 v. sen avbrytandet) men mindre, dock har det kommit ut klumpar i 2 omgångar. Kan ni beskriva hur era blödningar var?

Jag har nyss även pratat med genetikläkaren och han berättade att jag inte bär på någon translokation alltså att det inte är ärftlig iaf. Skönt!

Han sa också att när man är 26 som ajg så är risken 1 på 1290 att man får ett barn med trisomi 21.
Och om man väl har fått det så 8 faldigas risken för att få det igen. Hur blir då matematiken på det?
Alltså risken blir 8 ggr större än 1 på 1290.

Vill också önska er alla en riktigt god jul!

Usch säger jag bara...nyårs blev en katastrof...
Vi firade med 2 adnra par, ett har en 6 mån son och det andra visade sig vänta barn. När jag fick veta det så frågade jag bara i vilken vekca hon var i. 10 svarade hon glatt. Sen klarade jag inte mer, jag gick i väg. Hon med sonen kom efter för bara hon vet om vad vi varit med om och vi satt och pratade fram till 12-slaget.

Jag sov i princip ingenting i natt. Det rev verkligen upp alla sår. Jag kommer verkligen inte att kunna glädjas åt andra förrän jag har min lilla groendes i magen igen....

Tänk, jag skulle ha gått in i v. 18 på söndag och haft RUL i veckan. Funderar mycket över hur stor min mage skulle ha varit nu, hur mycket ajg skulle ha känt av bebisen nu m.m....det känns så surrealistiskt allt det jag/vi varit med om. Det känns som jag är med i en film nästan. Harallt detta verkligen hänt oss?

Sen har jag varit och läst lite i disk.trådar kring DS...hur det kallas lyxaborter m.m. Helt sjukt. Hur kan någon tro att detta är ett lätt beslut. Jag tror att många som är motståndare till vårt val förskönar DS, att barnet "bara har en släng av DS". Så naivt. Det låter som att de bara har fått en lite jobbig förkylning.

Sen har jag läst i "skryttrådarna" för de med ds-barn. det skär i hjärtat att de känner att de måste försvara sina barn hela tiden och det är bara en liten del i varför vi valde att avbryta.

Kramartill er alla.

Jag känner samma sak Limpan. Jag orkar inte lägga mig i, jag börjar ofta att skriva svar i dom typerna av trådar men det slutar oftast med att jag raderar allting. Det är inte lönt att disskutera ens känns det som och varför ska jag egentligen. Jag känner mig fortfarande helt övertygad om att jag eller VI gjorde rätt. För det är ju alltid båda 2 som tar ett sådant här beslut, det känns också lite som att det glöms bort i bland.

Jag tror också att det är så himla lätt att moralisera innan man själv suttit i den sitsen och som någon av er, jag tror det var du Millan, så är man självklart helt påläst om vad ett sådant här handikapp kan innebära innan man tar ett sånt här svårt beslut. Jag tror att vi är mer pålästa än de flesta i dessa typer av disk.trådar.

på julaftonsmorgonen frågade min sambo vad jag önskade mig allra mest och svaret blev: "ett barn...". Då kunde vi inte hålla oss längre så vi myste trots att jag inte haft första mensen än.

Fick något jag tror var en nidblödning i går (ca 8 dgr efter mys). En svagt rosa 50-öring, sen kom inget mer. Framtiden får utvisa.

Jag uppkattar massor att ni finns här i tråden.

Jag ska också ge er hopp, nu är jag säker på att jag också har plussat. Det lilla vackra strecket blir starkare o starkare.

Det känns verkligen helt otroligt. Jag hoppas inneligt att det blir starkare för dig också Limpan och att ni andra tjejer snart också kommer att få plussa igen.

Förstå vad vi kommer att uppskatta att vara gravida denna gång. Jag ska njuta det jag kan, jag ska försöka att inte vara så orolig. Men det är ju lättare sagt än gjort ;)