Tack så mycket tjejer. Tårarana rinner när jag läser det ni skrivit...gårdagen gick ändå så bra som det kunde gpå tror jag. Mitt upp i allt det hemska så blev det ändå en fin stund. Vi fick ju se och vara med vårat barn. Det var de sötaste händer och fötter jag någonsin sett. De kommer jag aldrig att glömma...
Förloppet gick rätt snabbt han bara få andra dosen tabletter så kom den ut. Känslan av att ha fött ett barn är faktiskt helt otrolig, det var så häftigt och det fick mig/oss att längta ännu mer till nästa gång, då vi får föda på riktigt och ta hem vår levande friska bäbis.
Barnmorskan som hade hand om oss var så fin, utan henne så hade den här upplevelsen inte blivit lika bra som den ändå blev. Jag tavkar henne något enormt! Mellan tårarna så fick jag iaf fram ett leende och sa bestämt att nästa gång så ses vi inne på Förlossningen...
Det känns ändå som en lättnad nu när allt är över. Det har varit fruktansvärt att gå och bära på det bar nsom man ändå inte tänker behålla. Det har varit hemskt.
Det verkar som att det var en liten pojke...Jag hade hela tiden känslan av att det var en pojke som ajg bar på.han ska kremeras och spridas i en barnminneslund till våren och den 12 juni ska vi gå dit för det var då han skulle ha varit född...
Vi vill absolut försöka på nytt snart igen, när första mensen har varit så då är vi på igen. Ska bli riktigt mysigt.
Jag älskar min sambo något så oerhört mycket, han har varit så duktig och stöttat mig på sätt som jag inte visste var möjligt.
Våran bäbis var så fin, så fin. Små fingrar...
Tårarna bara sprutar.
Hur kände ni när ni tog beslute att göra dett?(klarar inte av att säga ordet) Var det självklart för er båda eller var det ett svårt val att göra?
Tack för att ni finns,.