Downs syndrom - Vi gjorde abort

ledsen att höra, vad jobbigt det måste vara såhär tätt inpå! håll ut och vet att det blir bättre även om vägen dit är lång och man aldrig riktigt blir den samma. fick själv skriva på abortgodkännande tidigare i år, då de upptäckte att vår lille son hade trisomi 18. så totalt omänskligt att behöva göra något sådant. så fruktansvärt traumatiskt alltihopa, det var som jag totalt förlorar tilliten och tron på livet. på den planerade födelsedagen tände vi ljus och flyttade undan vår lilla ask med ultraljudsbilderna och våra andra små minnen från sovrumsbordet och försökte tänka att nu låter vi dig gå, men såren finns kvar. skickar tröstekramar från en syster

Fyran: vill bara skicka allt mitt support - fy vad fruktansvärt att behöva genomlida något så traumatiskt två gånger!! Vår läkare sa också att han aldrig träffat på att man fått samma fel två gånger (som någon typ av tröst efter vår abort pga trisomi 18). det där med att du skulle ha många ägg med trisomi 21 tycker jag låter konstigt - har de konstaterat vad det beror på, eller är det 'fristående'? i det senare fallet handlar det ju om ett 'ommöbleringsproblem' som sker i befrukningsögonblicket vad jag förstår.

jag vet hur det känns när allt tycks jobba emot en, när lagen om alltings jävlighet tycks dirigera livet totalt. känner att jag tappat tilliten till livet på någt sätt, och självförtroendet har fått sig en rejäl stöt då det visar sig att det värsta ÄR möjligt och händer just mig - vad ska man då våga tro på? (jag vet naturligtvis att många andra har det värre och att det bara är naivt att tro att det ska finnas någon typ av rättvisa...)

ta hand om dig!!!

Msjs: tampas också med dessa envisa skuldkänslor!! skönt att höra att det finns teorier om att fostret nte känner något förrän sent, det var en av de frågor jag inte fick något bra svar på. tycker det är så vidrigt att tänka att det var tabletterna jag tog som antagligen dödade vår son - kan må fruktansvärt dåligt av att tänka mig någon slags 'dödskamp' där i livmodern, om än så kort och med så lite att sätta emot. modersinstinkten är så stark, att man ska ta hand om och skydda sitt barn, att det berör så oerhört djupt att tänka att man istället medverkat till att avsluta dess liv. men jag VET att det inte fanns något val, det gör bara så otroligt ont.

vad det gäller kontroller inför eventuella framtida graviditeter, så tänker jag iallafall inte göra fostervattensprov. skulle aldrig förlåta mig själv om det ledde till missfall. det där med att risken skulle vara liten säger mig ingenting, risken var ju betydligt mindre att det skulle bli trisomi 18, men det blev det ju!! (däremot blev det ju inte missfall sist när de faktiskt gjorde fostervattensprov för att bekräfta det redan i princip konstaterade kromosomfelet - naturligtvis då detta hade i det läget varit lättare att hantera än att behöva göra abort!)

jag vet inte om det finns andra i den här tråden som gör IVF som vi - isåfall finns det någon som har erfarenhet av eller kunskap om kromosomdiagnostik av embryo innan insättning - vilket inte är lagligt i Sverige men görs i tex Belgien. det kan ju vara ett sätt att slippa genomlida dessa våndor och själv förstår jag inte varför det inte görs mer nu när tekniken ändå finns!

ha det bra nu alla och kram till er alla som kämpar på trots allt!!
 

visst är det lite märkligt det där att man känner äkta glädje för de som lyckas efter att ha fått kämpa och lida förlust liksom man själv, men att det bara är jobbigt (och snudd på provocerande) med dem som blir gravida och föder sina friska barn utan problem! 

det är så orättvist och oändligt smärtsamt att det ju vore omänskligt att inte reagera på alla möjlia olika sätt, sorg, ilska, undvikande av gravida etc

förstår vad du pratar om, det är så hemskt, och det kommer med kraften av en 100-kilosslägga! känns verkligen skit här också, och julen var nog den värsta nånsin.

fick negativt på femte ivf-försöket för två dgr sen, och imorgon är det ett år sen vi fick nyheten att jag var gravid för första gången (med barnet vi senare fick abortera alltså - inte Downs men Edwards syndrom - trisomi 18). varför varför varför??? det är svårt att inte bli bitter. ett år har gått och inget har kommit vidare, ändå känns det helt omöjligt att komma över förlusten utan att bli gravid igen. och 2011 fyller jag 37. gud så hemskt alltihopa.

inte så upplyftande direkt, men du är iallafall inte ensam! hoppas julen var ok för dig trots allt! det måste bara vända nästa år!! kram på dig!

det later tungt, vet vad du gar igenom! tillat dig att vara ledsen, ga hem fran jobbet, boka in dig pa spa, ga pa yoga eller gor vad du mar bra av! vi forsokte gora fodelsedatumet just till ett avstamp for att ga vidare, att vi liksom slappte taget da, hur man nu kanner att man kan gora det bast pa, med sma ritualer eller vad det kan vara.

men det funkar ju inte att programmera sig sa dar alltid, och det dar datumet kommer nog alltid vara jobbigt aven om man lar sig leva med det. sen blir det ju latt att man tanker att nu skulle han varit si och sa gammal, nar man ser andra bebisar och sa. det ar en lang process det dar. i vart fall blev det lite speciellt da vi fick ett positivt test just dagen efter var angels FD, det kandes symboliskt pa ngt satt, men sen blev det ju dessvarre missfall :(

kram pa dig!

jag blir lite förvirrad kring de här testen. när vi gjort abort (trisomi 18) så analyserade de bara bitar av embryot om jag förstod rätt, och kom fram till att trisomin var fristående. detta skulle då visa på att det var en olycka och att det inte fanns någon förhöjd risk att det skulle hända igen. men ni verkar göra en massa andra mer omfattande tester av er egen kromosomuppsättning (alltså inte barnets).

sen satt de och gjorde ett familjeträd för oss båda, och kom fram till att eftersom vi inte hade några med kromosomfel i familjen och min man fått friska barn tidigare så finns inga skäl till oro. men det känns ofullständigt ju mer jag läser om det här, kanske ska jag be om andra tester också, vad tror ni??