Cherie skrev 2010-09-17 16:18:01 följande:
Jag har donerat två ggr under förra året, var då 36 år och hade fött två barn. Mitt intryck är att man blev väldigt väl bemött på kliniken, de var väldigt måna om att jag mådde bra, och att jag hade tänkt igenom mitt beslut.
Vid första besöket togs blodprover etc, bla för HIV, och efter någon månad fick jag träffa deras psykolog som ställde frågor kring varför jag ville donera, min livssituation, jobb, familj etc. Han var också noga med att förklara regelverket.
Efter 6 månader fick jag OK på mina tester, och då fick jag var med och tala om när i tiden det passade mig bäst att genomföra donationen, och vi gjorde en tidsplan.
Ca en månad innan planerad "plockning" fick jag börja med nässpray för att reglera ner mina egna hormoner, och efter ytterligare 2 veckor fick jag börja med stimulerande sprutor. Jag tyckte inte det var alls obehagligt, tog min spruta själv i magen.
På "plockdagen" fick jag inte äta frukost, och när jag kom till kliniken fick jag något lugnande, minns faktiskt inte vad, de kollade blodtryck etc.
Själva plocket tog kanske 20 min, jag var helt groggy av lugnande medel, och det var inte obehagligare än en vanlig gynundersökning. Personalen var fantastisk och berättade hela tiden vad de gjorde, frågade hur jag mådde etc.
Efteråt fick jag ligga och vila, fick mackor och fika, och de kollade så mina värden var bra. Var kvar kanske 2 timmar, sedan fick jag åka hem. Tog ledigt resten av dagen och var ganska trött, men inga andra biverkningar.
Jag har inte haft några obehag alls, varken av hormonstimulering eller plockning. Jag ser det inte som större än att jag lämnar blod, jag har inga tankar alls på att "det kanske finns ett barn där ute som är mitt" . Jag bara hoppas att jag iom mina donationer har hjälpt något längtande par.
Fråga gärna mer om du vill!
Verkligen underbart att det finns sådana som du, som osjälviskt utsätter sig för det obehag det ändå är med hormoner och äggplock, för att hjälpa andra.
Med tanke på den brist på donatorer som finns blir jag dock lite upprörd att höra att det tog sex månader för att få klartecken. Blodproven som behövs är ju klara på några dagar! Undrar hur många som hinner tappa intresset under tiden...?