Jag hatar när mitt barn rör vid mig, typ ligger och pillar....

Du är inte ensam TS . Jag älskar mina barn överallt annat på denna jord men ibland kan jag själv tycka att det känns lite obehagligt när min äldsta dotter är lite för på. Jag har sagt till henne att vi kan kramas och pussas men man behöver inte göra det HELA tiden.

en gammal kollega till mej som inte alls har någon diagnos el dylikt berättade att hon haft jättesvårt för kramar å kel med sina barn när de var små just för att hon aldrig "gillat barn", hon älskade sina egna, men just att de var "barn" var bara jättejobbigt.

Nu är barnen äldre tonåringar och nu funkar det bättre med en kram här och ruffs i håret där. Hon känner sej uppskattad när sonen pussar henne på kinden i förbifarten när han ska ut med kompisar, och därför att de nu är "mer som henne" , inga BARN längre.

Alla har olika integritetzoner och jag tror itne att barn far illa av att en förälder säger "jag tycker inte när du gör sådär".
Genom att sätta sina egna gränser runt sin egen kropp lär man barnet att det är OK att ha sina egna gränser. Eftersom du ger så mycket annan närhet, så får ditt barn den närheten han behöver.

Så det är inget fel på detta, jag avskyr också pillande på min kropp och har inte tillåtit det. Jag har inte känt något behov av att söka varken psykolog för detta eller anser mig ha någon diagnos eller någon annat problem, jag är, som en annan skribent, född sådan.

Inte ens som väldigt liten tyckte jag om det.

Jag har inget minne av att jag har fått pilla på min mamma, särskilt inte röra hennes hår.
Inte fasen var det dags att rycka fram stora megafonen och ropa "SÖK AKUT HJÄLP" för det.

Ni dömer och står i och snackar om psykologer så fort det är nåt och att barnert "far illa". Så himla tramsigt!
Tagga ner! 

Jag tycker du verkar vara en bra mamma TS som reflekterar över beteendet och känslorna!
Det är inget att hänga upp sig på. Stå ut en liten stund då och då om du pallar annars får ni väl gosa på annat sätt! 

Jag äcklas inte av att min yngsta son pillar på mig, men det är jävla drygt att få fingrar upp  i näsan och sen ska munnen bändas upp. Nej usch för det.

Men kom igen... Alla skriver direkt att det är fel o bla bla. Det behöver inte alls vara något fel! Vissa människor är överkänsliga för beröring. Om någon ska röra mig så måste de göra det med fasta händer, att småpilla ger mig ilningar i kroppen och är fruktansvärt obehagligt. Det behöver inte alls bero på något psykiskt problem, alla är olika känsliga. Som någon skrev ovan så är tex de med aspergers ibland överkänsliga för beröring, och det finns säkerligen en hel del andra saker som kan orsaka det. TS ger inte sitt barn något trauma, hon avvisar inte barnet utan väljer att stå ut med känslan.

Ts..
känner presis som du och anser inte att det är något fel i del..man kan ju inte rå för att man känner som man gör och här funkar det bra endå..

Nu är det klart det är enklare när de är större men jag har också svårt för nära kontakt. mina barn är större nu och pratat mycket om kroppen och gränser och vad som kan kännas som privata delar och att man alltid har rätt att säga nej om man inte vill kramas osv. jag brukar alltid ta för vana att fråga om jag får ge dem en kram och de brukar ofta göra detsamma. Även med vänner osv brukar de fråga först ex om de får ge en hejdå kram. Det har hjälpt mig mycket och tycker verkligen om att mysa med mina barn nu men känn att barnen respekterar mina gränser och är inte alls på samma sätt som när de var små och inte riktigt förstår men det går att få det bra med övning och tålamod 

Absolut inget fel på det. Bara för att vi är föräldrar betyder inte att man behöver bli tagen på på ett sätt som känns obehaglig. mitt barn har en grej för sig vid nattning vart hon tar min hand pillar runt, flyttar den fram och tillbaka hela tide..jobbigt
i början stog jag ut med det och kände mig samtidigt irriterad 
numena säger jag på ett snällt sätt att hon får hålla min hand stilla 

Jag har efter intensiva barnår fått svårt för att ofta bli rörd, beror mycket på situation men kan känna mig kvävd och trängd när barnen bråkar om min uppmärksamhet på varsin sida av mig i soffan tex.
Har också i andra sammanhang ett behov av personlig space, gillar inte att bli rörd om jag inte känner för det. Om jag är i farten och någon vill ge en kram tex. Har idéer om att detta kan vara lite drag av autism eller nått. Oavsett tycker jag det är okej att jag är som jag är. Mina barn får kramar, men lär dem att alla har sitt personliga space och det är okej.