ammar min tvååring, är jag konstig?!

Jag undrar  varför det här ämnet väcker så enormt starka reaktioner, nästan uteslutande hos kvinnor dessutom. Kanske för att det berör på ett djupt personligt plan och därigenom blir väldigt känsligt. Det tycks vara känsligt oavsett om man avstått helt från att amma eller ammar i flera år eller befinner sig någonstans däremellan.

Amning är ett ämne där man ofta formulerar vad som är okej utifrån det egna personliga valet. Verkar vara svårt att tycka något är okej som ligger långt ifrån hur man själv gjort, oavsett vilket det valet varit. Det startas omröstningar stup i kvarten där man ska kryssa i exakt vid vilken ålder som amningen övergår från lämplig till olämplig. Hur ska man kunna dra en knivskarp gräns där? Som folk ofta skriver-NÅGONSTANS går gränsen, men exakt var den går kan bara avgöras av varje individuell mamma och individuellt barn. 

Vad som ofta glöms bort är att den allmänna inställningen till amning är kulturellt betingad. När jag var liten avrådde svenska myndigheter från amning längre än 9 månader, vilket de knappast skulle göra idag. I andra länder är det normalt att amma 3-4 år, i ytterligare andra tror man (olyckligtvis)att ersättning är nyttigare redan för de minsta spädbarnen.

Ni som tycker att det är äckligt och onaturligt att amma en 2-åring, har det slagit er att det kan säga mer om ER än om den mamma som väljer att göra det? För henne och hennes barn är det kanske helt okomplicerat, medan det är NI som har laddade glasögon på detta. Som ni projicerar över på henne.

Min personliga gräns gick när barnet var en bra bit över året. Men det är MIN gräns, inte alla andras. För mig är man inte konstig om man slutar efter 2 månader eller 2 år. Vi är alla olika. Lyckligtvis!

för min del anser jag att videon med den brittiska mamman visar, om något, att gränsen har överskridits mellan "Naturligt" och "onaturligt" och att det över huvud taget inte längre har att göra med amningens fördelar eller nackdelar, utan snarare en sjuklig symbios mellan en isolerad kvinna med vanföreställningar och hennes barn, som hon har påtvingat mycket konstiga referensramar.  

Ja, DU ammar för matens skull, Jag och min dotter gjorde det inte. (Eller ja, inte enbart iaf)
Jag har också gett närhet och tygghet på annat sätt än genom amningen från dag ett, amningen var ETT sätt, sen hade vi mängder med fler sätt också.

Det är ju naturligt att inte åka bil, tåg, att bo i naturen i hyddor osv, gör du det också? Eller åker du motordrivet transportmedel och lever i en villa/lägenhet där du lagar mat i en eldriven ugVad har det med människobarn att göra hur vi lever idag, det handlar om barn och mödrar inte om hur vi " kommit frammå" t materiellt sett i vårt moderna känslolösa samhälle. Barn som ammar kan inte jämföras med mateiella ting,

Kan inte materiella ting skapa trygghet?

Jag ser ner på människor som hävdar att de vet bättre än andra samtidigt som de i sin okunnighet fördömer och drar slutsatser i ämnen de inte har en aning om, människor som inte tänker längre än näsan räcker.

Kanske inte naturligt, men i alla fall under alla omständigheter bäst?
i närvaro av läkare och utbildad personal som kan rädda ens eget och barnets liv om något går snett?
Du kan ju själv kolla upp mödra- och spädbarnsödlighet i länder där man tvingas föda naturligt. Samt det trängande behovet för vårdcentraler och utbildad personal, i anledning av just denna dödlighet.

okej...nu förstår jag lite av  vad du menar. Det var ganska otydligt, Materiella ting har en viss betydelse MEN om du åker porsche till jobbet el har jättestor plasma -tv på väggen imonerar el ger inte det lilla spädbarnet trygghet, sömn och glädje mm mm...  så lagom är bäst.
Senär det ju tur att dom uppfunnit tex P-piller, spiraler, kondomer mm mm, för tänk alla barn som skulle födas och ammas  om nu vi moderna kvinnor måste ut i arbetslivet...  hur ska man hinna med barnafödande och jobb då  "blink". Det finns både för och nackdelar med allt.  Men det lilla spädbarnet eller barnet behöver olika mycket, olika lång tid på sig att utvecklas eller "släppa taget" i den enorma utvecklig som sker under alla år sen, vad är det i jämföresle med allt annat i  en människas liv och utveckling, framtid mm mm    om han /hon ammar nåt år mer el  mindre. Det är upp till mamman och barnet Tänk positivt

Om det fullt ut gick att "skapa" en graviditet och ett barn typ från provrör i någon slags livmoder som man uppfunnit så vore det så klart det bästa sättet då....??

Ja!!! Det låter jätte bra!!!

Då behöver jag inte blanda ihop min kropp, min sexualitet, med att få barn-inte använda snippan till att föda-inte använda tuttarna till att amma och sedan kan ju någon annan krama mina barn-för kramarna är även de min mans-som min snippa och mina bröst är hans. ALDRIG att jag skule låta ett stackars barn traumatiseras med att ha fel slags hudkontakt med sin mammas kropp-ursch/tvi vilket öpvergrepp *ironi*

Rent biologiskt är våra kroppar designade att kunna göra vissa saker-sedan hur vi rent statistiskt använder dem vanligtvis är olika-olika i Sverige-Europa-Afrika-Världen.

Ta och läs TS och dina egna inlägg så kommer du nog att förstå.

Jag ställde dig en fråga nu. Behöver inte vara tyken

Ja, men jag ville också kommentera

Tyckte att mitt inlägg inte var så långt från pudelns kärna i det jag tycker tråden i sin helhet handlar om...

Bara för att vara övertydlig tror jag inte att det var din egen åsikt du uttryckte-tror du ville sätta saken på sin spets lite...

Jag uttrycker mina egna åsikter. Själv är jag mycket FÖR ammning och ammade själv tills min dotter var 2 år.
Hon vägrade sluta.  Vi bor ensamma hon och jag så det var inte så att någon annan kunde "ta över henne"
Men jag blev tyvärr tvungen att tvinga henne. Men avledde henne då hon började slita i mina kläder.
Hade hon fått som hon velat hade hon ammat än idag, hon är 3 nu. Men pga jobb och dagis kunde jag inte, och tyckte det var dags för oss att avsluta. Hon började bli stor flicka och hon kunde själv känna stolhet över att inte "vara bebis" 
Men det är upp till var och en. Barnet slutar antingen av sig självt, eller så får man hjälpa dom att finna tryggehet i att inte amma

Jag uttrycker mina egna åsikter. Själv är jag mycket FÖR ammning och ammade själv tills min dotter var 2 år.
Hon vägrade sluta.  Vi bor ensamma hon och jag så det var inte så att någon annan kunde "ta över henne"
Men jag blev tyvärr tvungen att tvinga henne. Men avledde henne då hon började slita i mina kläder.
Hade hon fått som hon velat hade hon ammat än idag, hon är 3 nu. Men pga jobb och dagis kunde jag inte, och tyckte det var dags för oss att avsluta. Hon började bli stor flicka och hon kunde själv känna stolhet över att inte "vara bebis" 
Men det är upp till var och en. Barnet slutar antingen av sig självt, eller så får man hjälpa dom att finna tryggehet i att inte amma

vilket tror du inte va min egna åsikt? och vad spettsade jag till enligt dig.

vem skriver klokt ?
Kan berätta att som ensamstående har jag fått avstått från mycket. Men just med ammningen försökte jag in i det sista ge min dotter det hon ville.
Att kombinera dagis, jobb och nattamning och dagamning gick men det var tufft.
vI klarade det och idag fattar jag inte hur....men det gick  
Försökte flera gånger men det blev motsatt effekt  på min dotter, så jag gav upp flera ggr, vi hade många nätter som hon kämpade, höll oss vakna .
Vändningen kom då hon fick kusiner och hon såg dessa små pyttesmå bebisar amma som hon gjorde
Jag tog tillfälle iakt och det var tufft men det gick.
Hade man varit 2 föräldrar kanske det gått lättare, eller man kanske inte behövt stressa med att försöka få henne sluta för då var vi 2 med inkomst.
Men vi klarade det ekonomiskt och vi var lyckliga då och nu .
Men just sättet att sluta amma kan vara svårt eller så går det lätt som en plätt ... 
Allt går bara man inte stressar sig själv och barnet för mycket.